Det här har i stora drag varit en dag som alla andra. Och ändå inte! Det här är dagen då min vackra kärlek och jag firar vår bröllopsdag – tretton år i juridiskt noterade band! Band som finns mellan oss alldeles oavsett egentligen. Vi hör ihop – på alla sätt och vis! Den här dagen har dock bjudit på en annan särskilt minnesvärd händelse. Jag har fått mitt förnyade körkort. Inget märkvärdigt i det i och för sig, men för mig handlar det ändå om mitt livs viktigaste förnyade körkort! Det är det som definitivt bekräftar att Kaj numer bara har en syster.
Skrivandet har till stora delar hamnat lite på ofrivillig paus den här månaden. Även om förvisso det mesta som upptagit vår tid till stor del ändå haft med skrivandet att göra. Litteraturrundan i Skurup och sen även Skurup Pride! Vi har skickat två böcker till tryckeri, med allt vad det innebär i förberedelser med att göra inlaga och omslag. Det är tredje upplagan av Gudarnas spira och dessutom äntligen vår fantasynovellantologi Löftet.
Ett korrekturuppdrag av en spännande fantasyroman åt en kund har vi också hunnit med. Och en del ombyggnad av Belvida Bells hemsida – som dock inte på långa vägar är klart än.
Den här dagen har jag varit fullt sysselsatt med att förbereda textunderlag och Powerpoint inför ett intressant föredrag som ska hållas nästa vecka. Och i morgon ska vi till banken för att få nytt bank-ID och fixa diverse andra nödvändiga sifferhanteringar.
Väckt för tidigt av förmodat kärlekskranka katter som smyger omkring runt huset, vilket gör Mogwai fullkomligt tokig. Av åldern är han kanske lite begränsad men samtidigt klok nog att också förstå det. Så ofta nöjer han sig med att sitta och glo ut genom den transparanta kattluckan och morra högljutt. Minst tre gånger under natten har vi väckts av det. Det mesta av förmiddagen handlade annars främst om ekonomi. Betalt de få räkningarna vi faktiskt har nu för tiden, inklusive en marknadsavgift. Därmed känns det på allvar att vi snart ska igång med årets marknader.
Deklarationen lyckades vi också fullborda, inklusive den för Belvida Bell. Bara att hålla tummarna nu att allt stämmer, och så ser vi fram emot början av april.
Eftermiddagen och kvällen ägnades åt att göra klart korrekturen av de sista novellerna till vår kommande antologi Löftet.
Så har jag fått en spännande inbjudan till att hålla ett föredrag! Och i morgon är det dags, igen, att beställa tågbiljetter. Andra gången gillt?
Långsamt växer storyn fram. Det som är tänkt att bli en uppföljare till romanen Kalla mig Anna är än så länge i storlek ungefär som en normallång novell. Det fylls på lite bit för bit, men mycket handlar just nu om research, och ibland måste jag även in på områden jag kanske inte är helt hemma i. Men det är ju det som gör skrivandet så spännande. Har till och med några samtal att ringa, som jag måste försöka få tid till nu i veckan, vilka kan ge ytterligare kunskaper kring mina gamla hemtrakter.
Lördagskvällen ägnas åt berättelser från sjuttiotalets Malmö. Har sökt flitigt efter lämplig AI-bild att illustrera mitt skrivande, som bland annat involverar en moped Zündapp KS50 tidig sjuttiotalsmodell. Men här vill jag påstå att AI är rent ut sagt korkad! Jag får bara en massa bilder på modeller som verkar som bäst vara från sent 50-tal. Hur som helst så löper min berättelse vidare, på plats i Kungshälla i Malmö. Och för att få en riktig bild av Zündapp KS50 tvingas jag låna på nätet.
Planen var att jag skulle köra hemifrån halv tio, så det kan kanske tyckas onödigt att stiga upp redan sju. Men eftersom det varnades för fullt för blixthalka, kändes det ändå vettigt. Jag körde faktiskt hemifrån redan nio, men min tur var nära att ta slut redan innan jag ens hunnit ut ur vårt bostadsområde. Jag styrde vänster, men bilen ville gå rakt fram och ner i diket. Lyckligtvis var min vilja uppenbart starkare. Eller nåt!
Var alltså tillbaka i Malmö och Slottstaden, efter lite drygt fyra månader. Efter detta har jag ytterligare sex behandlingar inplanerade, men jag har dock inte bestämt mig riktigt än, om jag ska nöja mig med det.
Kvällen tänker jag tillbringa, som vanligt, med kärleken, god mat, några öl och lite mer mordhistorier. (alltså i Thiramaar)
Efter kvällsmaten gick jag in i garderoben – alltså vår egna inspelningsstudio – och fortsatte läsa in Kalla mig Anna. Med detta sammanlagt fjorton kapitel inlästa. Återstår 52! Så det är ju en del, men det brukar flyta på ganska bra när man väl kommer igång och läsa. Hade en hel del annat att fixa under dagen, så det blev lite sen start. Å andra sidan känner jag att det börjar bli lite mer vana nu, och därmed lite mindre omtagningar. Förvisso ska jag ju även mixat ljudet sen, när inläsningen är klar.
Sociala medier överflödas fullt begripligt nu av allt vansinne som sker där – in the land of the free and the home of the brave – och det är stundvis svårt att värja sig. Har ändå bestämt att jag ska försöka begränsa mig till att ta del av nyheter via mina tidningar Sydsvenskan och Ystads Allehanda, och möjligen en och annan nyhetssändning på radion. Men sen är det ju det här som når mig inte bara genom dessa kanaler, utan även flera andra, som handlar om det rena helvete som transpersoner i USA nu utsätts för. Ren förföljelse, och det gamla inskränkta och djupt kränkande snacket om sexuella avarter och pedofili! Jag blir vansinnig varje gång jag hör detta resonemang, som enbart handlar om att demonisera transpersoner. Personer som egentligen enbart vill leva sina liv i lugn och ro, som de människor de är. Först och främst – att vara transsexuell har ingenting med sex att göra! Det handlar helt och hållet om att uppleva sig själv egentligen tillhöra det andra könet. För min del kan det enkelt sammanfattas av en väns kommentar när hon fick kännedom om min diagnos – Du tänker som en kvinna! Det är i princip vad det handlar om! Sen när vi kommer till snacket om pedofili, så är det en sällsynt usel och oerhört inskränkt grov förolämpning, som enbart handlar om den anklagande sidans (oftast vita män i ålder 30 – 60 år) totala brist på vett och normalt förstånd! Alla som känner mig förstår nog att min enda kärlek är riktad mot min älskade fru! Men genom mitt liv har jag, i olika sammanhang, lärt känna väldigt många transpersoner, men även många lesbiska tjejer och gay killar. Och jag vågar dyrt och heligt intyga att ingen av dem är ens i närheten av pedofili! Detta hat och hets mot transsexuella, som lyckligtvis så här långt inte är fullt så omfattande här i Sverige, är fullkomligt obegripligt. Vad är det exakt hos oss som skapar detta hat?! Vem tar någon som helst skada av att vi är de vi är?! För egen del är jag exakt samma person, som jag alltid varit, och den enda skillnaden nu sen jag dragit undan de där förbannade gardinerna jag smugit bakom i hela mitt liv, är att jag är lite gladare och positivare.
Parkerade mig i studion igen på eftermiddagen, och fick nu läst in ytterligare tretton kapitel av Idag kan det kvitta. Därmed är allt inläst! Nu återstår ljudmixningen av desssa kapitel, och förutsatt att allt är ok efter det, kan ljudboken äntligen publiceras förhoppningsvis någon gång under den kommande veckan!
