Efter kvällsmaten gick jag in i garderoben – alltså vår egna inspelningsstudio – och fortsatte läsa in Kalla mig Anna. Med detta sammanlagt fjorton kapitel inlästa. Återstår 52! Så det är ju en del, men det brukar flyta på ganska bra när man väl kommer igång och läsa. Hade en hel del annat att fixa under dagen, så det blev lite sen start. Å andra sidan känner jag att det börjar bli lite mer vana nu, och därmed lite mindre omtagningar. Förvisso ska jag ju även mixat ljudet sen, när inläsningen är klar.
Sociala medier överflödas fullt begripligt nu av allt vansinne som sker där – in the land of the free and the home of the brave – och det är stundvis svårt att värja sig. Har ändå bestämt att jag ska försöka begränsa mig till att ta del av nyheter via mina tidningar Sydsvenskan och Ystads Allehanda, och möjligen en och annan nyhetssändning på radion. Men sen är det ju det här som når mig inte bara genom dessa kanaler, utan även flera andra, som handlar om det rena helvete som transpersoner i USA nu utsätts för. Ren förföljelse, och det gamla inskränkta och djupt kränkande snacket om sexuella avarter och pedofili! Jag blir vansinnig varje gång jag hör detta resonemang, som enbart handlar om att demonisera transpersoner. Personer som egentligen enbart vill leva sina liv i lugn och ro, som de människor de är. Först och främst – att vara transsexuell har ingenting med sex att göra! Det handlar helt och hållet om att uppleva sig själv egentligen tillhöra det andra könet. För min del kan det enkelt sammanfattas av en väns kommentar när hon fick kännedom om min diagnos – Du tänker som en kvinna! Det är i princip vad det handlar om! Sen när vi kommer till snacket om pedofili, så är det en sällsynt usel och oerhört inskränkt grov förolämpning, som enbart handlar om den anklagande sidans (oftast vita män i ålder 30 – 60 år) totala brist på vett och normalt förstånd! Alla som känner mig förstår nog att min enda kärlek är riktad mot min älskade fru! Men genom mitt liv har jag, i olika sammanhang, lärt känna väldigt många transpersoner, men även många lesbiska tjejer och gay killar. Och jag vågar dyrt och heligt intyga att ingen av dem är ens i närheten av pedofili! Detta hat och hets mot transsexuella, som lyckligtvis så här långt inte är fullt så omfattande här i Sverige, är fullkomligt obegripligt. Vad är det exakt hos oss som skapar detta hat?! Vem tar någon som helst skada av att vi är de vi är?! För egen del är jag exakt samma person, som jag alltid varit, och den enda skillnaden nu sen jag dragit undan de där förbannade gardinerna jag smugit bakom i hela mitt liv, är att jag är lite gladare och positivare.
Parkerade mig i studion igen på eftermiddagen, och fick nu läst in ytterligare tretton kapitel av Idag kan det kvitta. Därmed är allt inläst! Nu återstår ljudmixningen av desssa kapitel, och förutsatt att allt är ok efter det, kan ljudboken äntligen publiceras förhoppningsvis någon gång under den kommande veckan!
Under september månad förra året läste jag in ett antal kapitel av min självbiografi Idag kan det kvitta. Men jag stötte på en del problem, bland annat då jag upptäckte textfel i manuset, som behövde korrigeras. När jag senare dessutom provlyssnade de kapitel jag hade läst in, noterade jag flera brister, och beslutade därför att hela inspelningen skulle tas om. För att få lite ordning på det atbetet, har ja reserverat hela den här veckan för det arbetet. Kunde efter en del justeringar i studion påbörja arbetet idag, och har så här mot kvällens slut nio ljudfiler inlästa och färdigredigerade.
Jag kan inte säga att jag är förvånad – det tycks liksom finnas i alla högerpopulisters DNA att hata allt som inte är höger. Allt som inte följer deras egna trångsynta världsbild. Ändå – den nya lagen klubbades igenom under förra året, och ska träda i kraft den 1 juli det här året. Och gång på gång hör vi SD-folk som kräver att lagen ska rivas upp. Argument?! Man menar att det behövs utredas mer, och att det har blivit en allt för stor ökning av unga som kommer ut som trans. Det i sin tur menar man beror på sociala medier där det uppmuntras väldigt mycket!
Först och främst – frågan som till slut ledde fram till att lagen äntligen kunde klubbas igenom, har stötts och blötts i närmare tjugo år! Frågan måste vara utredd vid det här laget. Den långa utredningstiden handlar i första hand om förhalning inom vissa politiska läger!
Den ”ökning” man menar har skett under inverkan av sociala medier, handlar helt säkert inte om någon påverkan eller uppmuntran. Det handlar helt och hållet om kunskap!
För oss som levt med transsexualitet (eller könsdysfori) långt före sociala mediers tillkomst är det ganska tydligt. Hade vi haft samma tillgång till kunskap och erfarenheter i ämnet då, hade vi säkert varit fler som verkligen ”kom ut” då också. Istället fick många av oss kämpa i åratal med frågeställningen inom oss själva om vad det hela egentligen handlade om. Så det sociala medier och internet i allmänhet gjort i sammanhanget, är att fler blivit medvetna och kunnat förstå sin egen dysfori. Det handlar inte om någon påverkan! Vem skulle ha nytta av en sådan påverkan?!
Till sist – vad är det som är så problematiskt egentligen med att många upptäcker sin dysfori i unga år?! Det är ju ändå inte så att man läser något på nätet, och bums rusar iväg för att få gjort sin transition! Det är mycket lång väntetid innan man ens får komma till utredning. Själva utredningen tar minst tre till fyra år. Den syftar ju till att på ett så säkert vis som möjligt utreda huruvida patienten verkligen har könsdysfori, eller om det rentav handlar om något helt annat! Först när allt detta är klart, kan det möjligen bli tal om operation.
Sen att själva processen med att byta juridiskt kön ska bli lite enklare, betyder ju ändå inte att man med en enkel registrering på Skatteverkets hemsida, plötsligt har en ny identitet. På det följer flera långa och tidsödande processer med att skaffa nytt körkort / ID / pass, och bank-ID och så vidare. Alla de ställen där ens personnummer finns registrerat, måste registreras om.
Så – till alla er som vill riva upp könslagen – allt handlar om kunskap! Skaffa er den innan ni uttalar er!
Tillbaka på översta våningen i Öresundshuset, med utsikt över det som en gång mot slutet av åttiotalet var min arbetsplats. Nu för ett spännande och givande, och förmodligen sista möte. Det tog typ trettiofyra år att nå fram till det här.
Självklart är det så att varje handlare, oavsett branch, själv väljer och bestämmer vilka produkter de vill ta in i sin försäljning. Och självklart gäller det även för idéella verksamheter. Men om man som vi har minst fyra böcker som sorterar in under en särskild genre, vore det minsta man kunde begära av en idéell bokhandel som är helt inriktad på att sälja böcker inom just den genren, att de åtminstone lyssnar på vad vi kan erbjuda.
Jag har svårt att svälja när man tar emot böckerna från oss, stoppar dem i en kasse och gömmer undan på någon hylla. Med hänvisning att ansvarig inköpare kommer att höra av sig till oss! Vilket inte sker. Tiden går, vi påminner flera gånger, och till slut efter mer än ett halvt år får vi hämta hem böckerna.
Ingen har över huvud taget ansträngt sig att ens fråga oss vilken form av deal vi tänkt oss. Hur leveranser ska ske. Ingenting har man gjort. Men den kanske mest patetiska ursäkten var nog ändå när man säger att det inte finns plats på hyllorna i butiken! Vad?! På plats i butiken kunde jag se flera luckor i hyllorna där våra böcker skulle kunna få plats!
Tyvärr känns det nog mer som att denna specialinriktade verksamhet, främst är inriktad på vissa av de aktiva deltagarnas egna böcker! Det känns i allra högsta grad mest som en sluten organisation för inbördes beundran! (”Vi vill inte ha dig med i vårt lag” – citat från min roman ”Kalla mig Anna”, sid 28)
Internationella Kvinnodagen är det som gäller idag den 8 mars! Men egentligen skulle alla årets 365 dagar (366 i år och alla andra skottår) vara kvinnodagar. Den här dagen som kommit till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det är sorgligt att det ens ska behövas! Och jag då?! Ja, jag har haft oturen att födas som motsatsen, men större delen av mitt liv har jag strävat och önskat att få tillhöra ”den andra sidan”. Jag har aldrig klarat av att identifiera mig med det manliga. Jag har alltid hatat när folk omkring mig benämnt mig som ”man”. Jag avskyr tillrop som ”hallå mannen” eller ”Andie my man” och så vidare. Eller ännu grövre, som det jag fick höra en gång på åttiotalet på min dåvarande arbetsplats; ”Du är fan den enda med tillräckligt mycket kuk för att kunna säga ifrån”! Jo, jag kunde säkert säga till ledningen på det jobbet exakt vad jag tänkte och tyckte. Har aldrig varit rädd för det. Men det handlade definitivt inte om vad jag har mellan benen. Snarare ett tänk om vad som är rätt och riktigt!
Kort och gott har jag alltid haft svårt att fullt ut kommunicera med män. Har aldrig klarat den manliga jargongen, och har alltid känt mig mest hemma i kommunikationen och umgänget med kvinnor. För några år sen då jag på allvar ”kommit ut” summerade en av mina kvinnliga vänner det hela klart och tydligt – du tänker som en kvinna! Det omdömet ser jag helt och hållet som en komplimang. Och även om jag inser att det finns biologiska kvinnor som inte alls gillar ”såna som jag” står jag ändå fullt och fast stadigt på barrikaden och hyllar internationella kvinnodagen, idag precis som alla andra år. Även om jag i grund och botten tycker det är sorgligt att denna dagen ens behövs.
Andie Lindskog 