Opererad!

21764983_10212007547156778_1782586444013458689_nSå var det äntligen dags! På tisdagskvällen ”checkade” jag in på Handkirurgen i Malmö. Blev tilldelad ett eget rum, nästan. Hamnade i barnsalen (!) där det fanns två sängplatser avdelade med ett draperi i mitten. Men den andra halvan var tom den här kvällen. Fick fika med goda mackor, och sen låg jag i sängen och kollade film på surfplattan.
Somnade runt midnatt och sov gott hela natten och vaknade vid 6.00-tiden bara några minuter innan sköterskan kom för att väcka mig. Dags för dusch, och sen var det bara att parkera i sängen igen och vänta! Vid operationen av högertummen för ett år sen åkte jag upp till narkosen redan på morgonen. Men den här gången dröjde det ända till strax före middag.
Och själva operationen tog drygt två timmar, vilket var dubbelt så långt tid som förra året. Men enligt läkaren var detta en av de mer komplicerade tumartrosoperationer han genomfört.
Sen var det bara att vila och inte minst få något att äta. Hade ju fastat sen kvällen innan.
Efter ytterligare en god natts sömn fick jag sen äntligen åka hem till min kärlek framåt middag idag.
Och nu är jag sjukskriven inledningsvis fram till mitten av januari.
Att operationen var komplicerad märktes. Det är en märklig känsla det här med bedövning. Jag kände tydligt hur det slets och knipsades och skars i skelettet, och jag kunde till och med känna när man skar upp operationssåret. Men ingen smärta! Och trots att operationen utfördes vid tumleden, kändes det nästan som att allt skedde i armhålan.
När bedövningen släppte kändes smärtan. Och den här gången har jag fått betydligt starkare medicin än jag fick förra året.

Tummarna – säsong 2

För lite drygt en vecka sen var jag på återbesök på handkirurgen efter ”sommaruppehållet”. Gången innan var i slutet av maj, och då tyckte läkaren att vi kunde avvakta över sommaren med tanke på semestrar och så. Något slags tro om att sommaren innebär lite lättnader och mindre slit, eftersom man ju brukar ha semester, eller…!?
Själva beskrivningen i journalen som läkaren skrivit handlar om att jag är… brevbärare…! Vilket känns som en ganska klen beskrivning av vad det egentligen handlar om!
Breven är bara en liten del av det vi lägger i varje brevlåda. Det är dessutom dagstidningar i varierande tjocklek, diverse tjockare veckotidningar typ olika motor-, dator, trädgårds- eller mode-magasin, och en hel del adresserad reklam. Bilden visar en packe till EN abonnent! Det handlar om vikter på allt mellan cirka 50 gram till runt 1 000 gram! Till varje abonnent.
Läkarbesöket den här gången gick via en tur på röntgenavdelningen, och resultatet av det visade en kraftigt ÖKAD förslitning av vänster tumled. Vi har alltså gått från kraftig förslitning på båda tumlederna som bedömningen löd efter första röntgen i januari 2016, till ”måttlig artos” som läkaren skrev i journalen i mars 2017, till nu då kraftigt ökad förslitning!
Men oavsett vad läkaren skriver i journalen, så är fakta att det gör mer och mer ont för varje dag som går. På samma vis som det var med höger tumled. Nu går vi dessutom in i höstperioden när allt vi har att distribuera tenderar att bli mer och tjockare. Så frågan är hur länge till det kommer att hålla. På ett sätt har jag vant mig vid smärtan, och jag har heller aldrig varit den typen som lägger ner all verksamhet bara för att det gör  ont. Så jag fortsätter, men det känns allt mer!
Nu är jag i varje fall uppsatt för operation, men har också fått beskedet att man för närvarande har väntetid på MER än 90 dagar! Så kanske tidigast i december, eller rentav början av nästa år. Kommer jag att klara det!? Återstår att se.

Deltid av deltid

Nu är det klart! Från och med vecka 6 är jag halvt sjukskriven, och ska alltså börja så kallat arbetsträna. Efter att ha varit sjukskriven totalt 214 dagar sen den 6 juli 2016, är det alltså meningen att testa hur det fungerar att arbeta igen. Ärligt talat känns det ganska osäkert! Jag har ungefär halva styrkan i höger hand jämfört med vänster, och har ju fortfarande samma problem med vänsterhanden, som jag blivit opererad för i höger. Men läkaren anser att högerhanden måste bli bättre innan det kan bli aktuellt med operation av vänster tumled. Det är antagligen en klok synpunkt. Försäkringskassan resonerar ju på sitt vis. De anser ju att även om jag för närvarande är begränsad, finns det andra arbeten på arbetsmarknaden som jag kan klara. Alltså får jag ingen sjukpenning längre. Men jag har ju fortfarande min anställning som jag alltså egentligen inte är fullt frisk för, och därför kan jag heller inte få någon arbetslöshetsersättning. I så fall måste jag säga upp mig, och då förlorar jag sju veckors karens!

Därför börjar jag i vecka 6 med att arbeta deltid av deltid! Så får vi väl se hur det går!

Mindre och lite lättare

Fick tagit stygnen idag, och lagt nytt gips. Lite mindre och inte lika klumpigt, så nu ska jag väl kunna få på mig lite tröjor och jackor också. Behövs ju nu när hösten kommit på allvar.
Men… någon bilkörning är det inte att tänka på ännu på ett tag. Lite konstig känsla egentligen. Har nyligen kunnat konstatera att jag haft körkort i 38 år, men har aldrig varit borta från bilkörning mer än kanske som mest två dagar. Sist jag körde bil var den 27 september, dagen innan operationen! Men å andra sidan är min kärlek en duktig bilförare, så det fungerar ändå.

Och åter igen… en eloge till personalen på Handkirurgen på Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Så duktiga och så trevliga!

Summering och framtiden

Hemkommen efter tumbasoperationen kan jag summera lite det som hänt.
Jag åkte in kvällen före operationen för att helt enkelt få en någorlunda lugn morgon timmarna före operationen.
Möttes vid entrén av två sköterskor som hette Lena och Lena (!) som visade var jag skulle ”bo”. Första att göra var att dra på sjukhuskläder med bland annat kalsonger modell militärtält!
Ägnade de senare kvällstimmarna åt att kolla film på min medhavda surfplatta.
Nattsömnen blev inte den allra bästa. Min 67-årige rumskompis hade opererats under dagen, och nersövningen hade gjort honom orolig i magen, så han kräktes ett flertal gånger under natten. Han hade också problem med att tömma blåsan, och gick på toa vid åtskilliga tillfällen. Och så pratade han hela tiden för sig själv, typ ”Fan… får gå och pissa igen”.
Störigt, men jag tyckte ändå synd om honom. Han hade det ganska besvärligt.
Min egen operation då… tja, runt 8.30 bar det iväg i rullstol till narkosavdelningen. Förundras över den känslan när ens egna kroppsdelar sakta försvinner bort tills man till slut knappt ens är medveten om att den finns. Reagerade när jag plötsligt där jag låg bland diverse dukar och skydd såg en hand, och tänkte -jösses, vilken stor hand den sköterskan har- tills jag insåg att det var min egen.
Själva operationen förflöt ganska bra. Man känner då och då att någon pillar på ens hand, men det är också allt. Men när läkaren påbörjade arbetet med att avlägsna den benbit som orsakat problemen, upplevde jag emellanåt en ganska obehaglig känsla. När han fick ta i gjorde det förvisso inte ont, men däremot kände och även hörde jag hur det knäppte till i skelettet vid min axel!
Lite ruggig känsla.
Men under hela operationen, som varade i knappt en timme, pratade jag  bilder, skrivande och skola med narkossköterskan. Så tiden gick ganska fort.
Sen var det tillbaka till avdelningen, och äntligen frukost. Fick mackor med ost, skinka, tomater och gurka och sällan har det varit så gott som nu! Sen bara kopplade jag av liggande i sängen och lyssnade på min egen spellista på Spotify, som jag kallar Stillhet. Ren njutning!
Först framåt kvällen började bedövningen släppa, och det började göra ont. Fick olika dosering med medicin, som dock inte hjälpte särskilt mycket. Men till slut fick jag något med morfin, och då gjorde det mindre ont.
Satt på kvällen och pratade en stund med rumskompisen, tills medicinen började göra huvudet tungt. Lite filmtittande och sen kunde jag sova. Lite mindre oroligt än kvällen innan.
Väl hemma inleds en tid med närmare två månader då jag måste försöka klara det mesta med en hand. Det funkar men man får försöka vara lite kreativ och komma på lösningar när man inte längre kan göra saker som man brukar.
Dock – att skriva på datorn fungerar i st0rt sett utan problem, även om det kanske går lite långsammare än vanligt. Och hanterandet av datormusen har jag, åtminstone tills vidare, lagt över till vänsterhanden.
Det blir lite intressanta utmaningar, och man får väl vänja sig vid att saker och ting tar lite längre tid att klara. Men jag har ju å andra sidan ganska gott om tid!

Slutligen måste jag tillägga att jag vill ge en stor eloge till alla sjuksköterskor, undersköterskor och läkare på handkirurgen på Malmö Universitetssjukhus! Finns absolut ingenting att klaga på! Professionella, vänliga och trevliga och verkligt måna om att ta hand om oss patienter på bästa tänkbara vis!
img_6092

Snart på väg hem!

Sitter i dagrummet på handkirurgen och väntar på min kärlek och att äntligen få komma hem. Blir en del att stå i nu. Ska hämta bilder från framkallning och sedan gäller montering av bilder. På lördag inleds vår utställning.
Samtidigt gäller det att verkligen vänja sig vid att vara en enarmad bandit och verkligen INTE använda den handen.
För tillfället gör det förbannat ont, men det är väl samtidigt ganska naturligt. Man har ju avlägsnat en bit ben i tumbasen!