Vaknade i morse med en nästan märklig känsla! Jag hade inte ont! Jag var inte så värst rosslig i halsen. Jag var nästan pigg. Kan det vara så att jag nu, nästan en månad och två antibiotikakurer senare faktiskt håller på att bli frisk. Finns absolut fler tecken på det under dagen. Har faktiskt orkat med flera sysslor vid datorn. Bra många fler än jag annars gjort de senaste veckorna. Och chorizokorven och ölen till maten smakade alldeles förträffligt. Att sen orken tog slut någonstans runt sjutiden på kvällen, och jag därför allt mer siktade mot soffan och ett nytt avsnitt av ”The Witcher”, eller två, får man väl ändå se som acceptabelt. Lunginflammation, vatten i lungsäcken och på det covid, kan nog sätta sina spår.
Med lunginflammation och Covid har skrivandet gått i stå! Jag har förvisso svårt att låta bli tangenterna, men hjärnan är för seg för att kunna tänka ut några användbara idéer. Med några få undantag har jag varit ganska ineffektiv vad gäller skrivande i princip sen trettonhelgen. Sen Covid bröt ut i början av den här veckan har det varit än mer begränsat. De senaste dagarna har jag i princip bott i soffan i sällskap med Netflix och Mogwai (vår katt). Men, jag är ju den där typen som i motgångar och besvärligheter i allmänhet resonerar att det är bara att bryta ihop och gå vidare, så jag tycker mig ändå se ljuset i tunneln. Vistelsen i soffan har nog haft ”läkande effekt”, för det gör mindre ont i lungorna och det är mindre rivit i halsen. I sammanhanget kan jag konstatera att ölen inte smakat särskilt bra! Så visst fan är jag sjuk!
Nu med både lunginflammation och covid som kolliderar och gör sitt yttersta för att göra tillvaron så tungsliten som möjligt, är det rätt skönt att bara vila bort skiten i soffan i sällskap med Netflix. Hela tiden med troget sällskap av Mogwai. I två dar nu har jag mest ”bott” i soffan och har även sovit där den gångna natten, eftersom jag måste sova ”halvsittande” för att inte hosta sönder lungorna. Hela tiden har Mogwai legat tryggt bredvid och liksom haft koll.
Det börjar allt mer kännas som att det här året kunde startat betydligt bättre. Det mesta av januari har jag dragits med lunginflammation och vätska i lungsäcken. Har varit två gånger på Akuten i Ystad, med mängder med blodprover, urinprov, Covidprov samt fyra olika röntgen. Har haft och har två olika varianter med antibiotika. Ovanpå detta har vi inlett februari med förkylning, som enligt test för Snezanas del var Covid-positivt. Jag har inte testat än, men det är ju högst sannolikt att det även för min del handlar om Covid! I morgon har jag telefontid med en annan läkare under förmiddagen i ett helt annat ärende. Därefter får jag nog åter kontakta Vårdcentralen, vilket med stor sannolikhet kommer att leda till en ny remiss till akuten! En hel månad – nu vill jag inte vara sjuk längre! Har helt enkelt inte tid.
Så var det dags igen. Igår förmiddags sökte jag till Vårdcentralen för förnyad undersökning av lungorna. De ursprungliga smärtorna hade mer eller mindre upphört, men istället hade det tillkommit nytt. Och nu var det värre. Det blev remiss till akuten i Ystad. Anlände där klockan 18, och fick komma in ganska direkt för att ta prover. Därefter blev det att vänta. Länge! I sex timmar satt jag där, innan jag bad att få lite respons. Jag behövde gå på toaletten, behövde smärtstillande medicin, något att dricka, något att äta och en säng att kunna ligga ordentligt i. Nästan direkt fick jag en säng i en korridor, och strax därför en macka och en kopp kaffe. Sen blev det åter lång väntan, men i och med att jag fick ligga i en ordentlig säng blev det uthärdligt.
Hela dagen sen har handlat om diverse provtagningar, sammanlagt fyra besök till röntgenavdelningen och väntan. Har fått tappat drygt 2½ dl vätska från vänster lungsäck. Nu blir det ny och starkare kur med antibiotika och återbesök för kontroll på fredag. Och min egen teori om problemet var att antibiotikan jag fick från början inte var tillräckligt stark, visade sig stämma! Efter fyra lunginflammationer börjar jag kanske bli bra på att ställa diagnos.
Det är lätt att tappa modet när man har ont, är orolig, trött och hungrig. Men jag vet ju också att just den avdelningen hela tiden måste prioritera de som är mest akuta. Därför kan väntan bli lång. Jag är full av beundran över hur vänliga, tillmötesgående och hjälpsamma alla på Akutmottagningen i Ystad är. Liksom Röntgenavdelningen för den delen.
Så skönt att äntligen få komma hem till kärleken igen!
Efter närkontakt med ambulans, som ledde till färd till akuten i Ystad, med konstaterad lunginflammation och vätska i lungan, har jag fört en något orkeslös tillvaro. Men samtidigt har jag svårt att bara sitta stilla utan att göra någonting. Så det har ändå blivit en del sysslor vid datorn, om än i något långsammare tempo. Har till exempel äntligen fått klart redigering av alla bilder från 2021, och har dessutom laddat upp mina bidrag till RIFO 2022. Mer bildtävlingar är på gång, då jag letat fram en kattbild till Postnords frimärkstävling. Naturligtvis har jag heller inte kunnat hålla mig ifrån skrivandet, och kan bland annat konstatera att den idé som föddes vid frukostbordet den 11 januari att skapa en särskild flödesskrivning kallad ”Det händer i Thiramaar” var ett bra drag. I korthet går det ut på att jag ska flödesskriva någonting som handlar om min fiktiva värld Thiramaar, under tio minuter varje dag. Så här långt har det faktiskt gett flera textavsnitt som kan användas i kommande romaner, och dessutom två introduktioner till två kommande böcker i serien Legender från Thiramaar. Till denna bokserie har vi dessutom fått klart överenskommelse som ska leda till inspelning av ljudböcker. I skrivandets tecken har jag även fått min novellmanus till den kommande novellantologin ”Minnenas musik” för en sista genomgång.
Jo, jag har faktiskt ändå tagit det lugnt, och kopplat av till lite film. Eller rättare sagt serie! Har sett samtliga hittills fem visade avsnitt av den fantastiska serien ”1883”, med en av mina manliga favoritskådespelare Sam Elliott i en av huvudrollerna. Perfekt sysselsättning för orkeslösa. De här senaste två veckorna har det funnits många tillfällen till några av mina favoritmåltider. Lax med stekt potatis och smarrig hemmagjord sås, hemmagjorda räkmackor. Inte att förglömma även sushi för hemtagning, och under den här söndagen blev det asiatiskt på Chopchop på Svågetorp i Malmö.
Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert. Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen. På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget. Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension. Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar. Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget. Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka. Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.
Så som läget är just nu, dagen efter vistelsen på akuten i Ystad, måste jag välja. Lungkapaciteten är tydligt fortfarande begränsad, vilket gör att allt, precis allt, är ansträngande. Det mesta av det jag har på min Att Göra-lista är skrivbordssysslor. Göra inlaga, bildredigering, fixa en del mejlkorrespondens, hemsidesarbeten, ekonomi och gå igenom en onlinekurs. Inga direkt ansträngande uppgifter. Men om jag ska syssla med detta, får det ta betydligt längre tid än vanligt. Att kunna syssla med dessa uppgifter är en del av min livskvalité. Att sitta och rulla tummarna har aldrig varit min starka sida, även om det numer fungerar alldeles utmärkt att göra det med mina artrosopererade tummar. Hur som helst så valde jag åtminstone idag att ha minimal aktivitet. Har tillbringat hela eftermiddagen i soffan, med katten bredvid, och tittat på gamla filmer. Först War games från 1983, som trots titeln inte är någon krigsfilm, utan en film om tidig datorspelsvärld. Spännande historia med lite nostalgikänsla med gamla floppydisc och telefonmodem av den modell där man tryckte fast luren i en klyka. Datortillbehör jag själv har arbetat med. Den andra filmen var däremot en krigsfilm, och som jag ser det, den film man absolut måste uppleva om man bara ska se en enda krigsfilm i sitt liv – Kellys hjältar från 1970. Sen den första gången gick på bio i Malmö har jag sett filmen säkert tio gånger på bio, och minst lika många gånger på video respektive dvd.
Idag blev det en promenad på totalt drygt sex kilometer till Sövdes badplats och tillbaka. Trots värmen var det inte direkt nerlusat med strandgäster. Tills jag insåg, igen, att det faktiskt är onsdag. Har av någon anledning fått för mig att idag var en söndag. En badgäst som märktes lite mer än alla andra var en liten charmig kattfröken som nyfiket och lite stolt vandrade omkring på stranden. Oklart om hon var med någon av strandens besökare, eller om hon faktiskt bodde i något av de närliggande husen. Hon var i alla fall försedd med halsband, så någon bryr sig om henne. Promenaden behövdes också för att motverka de senaste dagarnas ”frosserier” när familjen varit på besök.
Denna lördag har jag varit på Vårdcentralen och blivit chippad! Så nu kan myndigheterna ha koll på mig! Allt enligt de där trashjärnorna som grottar ner sig i diverse intelligensbefriade konspirationsteorier. I min värld har jag tagit ett steg närmare en lite säkrare tillvaro samtidigt som jag även tar min del av samhällsansvaret för så långt möjligt hjälpa till och stoppa den här jädrans pandemin.
Andie Lindskog 