När jag kring åren 2013 till 2015 läste igenom mors och fars dagböcker och dokumenterade allt av värde, hade jag förhoppningen att kanske få lite klarhet i hur mina föräldrars förhållande till mig egentligen var. När jag påbörjade arbetet med mina memoarer under 2012 var mitt främsta mål att försöka analysera och nysta upp alla brister som funnits fram för allt under min uppväxt. Jag har aldrig upplevt någon kärlek från mina föräldrar, och i synnerhet inte min mor. Allt kring mig möttes av enbart irritation, ointresse och ogillande från henne. Jag har alltid haft känslan av att vara ett oönskat barn. Genomläsningen av hennes dagböcker bringade dock inte den klarheten jag hade trott och önskat. Det väckte snarare fler frågetecken. Bland annat ett stort frågetecken kring varför det inte fanns bevarat några dagböcker från åren 1962 till 1972! Det vill säga de åren jag gick i grundskolan, då jag blev mobbad, medan jag hemma ansågs som ett misslyckat barn eftersom skolresultaten påverkades negativt. Min mor skrev dagbok från 1952 (kanske även tidigare) och fram till 2004 då hon dog. Som regel mest korta notiser, och långt ifrån varje dag. Men varför skulle hon inte ha skrivit någonting under de tio åren jag gick i grundskolan?! De åren då hon ständigt beklagade sig för släkt och vänner om hur besvärlig jag var och hur misslyckad min skolgång var! Jag är idag helt övertygad att dessa dagböcker har förstörts eller tagits hand om, för att jag inte skulle få ta del av sanningen.
Mina föräldrar kunde inte se vad som höll på att hända, och ingen annan vuxen heller för den delen. Känslan av att vara ett oönskat barn har följt mig hela livet. Genom åren har jag efterhand fått fler och fler bekräftelser på att det faktiskt var så. Oavsett de bristande uppgifterna i mors dagböcker finns det ändå några noteringar som trots sin korthet säger allt. Idag har jag dessutom fått klarhet i en notering, som jag tidigare inte kunnat tolka, som klart bekräftar att hon verkligen gjorde vad hon förmådde för att slippa sätta mig till världen!
En kort notering som hon skrivit med stenografi den 7 oktober 1955 bekräftar detta! Tecknen betyder; ”släppt satsen”! På dagen nio månader innan jag föddes.
Vårt webbradioprogam – Tankar kring ett virus
Här är vårt tredje webbradioprogram hos Ariton förlag!
Uppdaterat förlagsavtal påskrivet
För nästan en månad sedan var mitt manus till del två i min fantasytrilogi ”Gudarnas spira” äntligen på väg till tryckeri. Avtal var påskrivet och allt var klart, när jag plötsligt fick erbjudande om hjälp med manusutveckling från oväntat håll. Så – stoppa pressarna! Sedan dess har manuset valsat fram och tillbaka, och idag kunde jag äntligen – igen – lämna det ifrån mig för den sista genomgången innan tryckning.
Återstår dock att se vad det slutgiltiga resultatet blir.
Men det är på gång nu! Idag har jag skrivit på ett nytt uppdaterat förlagsavtal!
Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)
Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.
Konstruktiva samtal
Ganska fascinerande egentligen, hur min kärleks och mina ständiga samtal ofta leder fram till kreativa och konstruktiva idéer.
Som bara ett litet exempel kan nämnas hur hennes tankar om en broderad text som alternativ till avsaknat papper, ledde fram till att texten faktiskt kunde bli läsbar via fingrarna. Detta i en tid då blindskrift inte ens var påtänkt. Vilka härliga idéer man kan få fram via inspirerande och konstruktiva samtal.
Hedrande!
Verkligen hedrande att få vara en del av denna samling nämnda fantasy/fantastik-författare!
https://www.instagram.com/p/B_kq3SgJVRW/?utm_source=ig_web_button_share_sheet
Life goes on
Ännu en pandemivecka läggs till handlingarna! Eller ännu en vecka som pensionär känns lite mer positivt att säga. Situationen är oförändrad. Vi spenderar mesta tiden hemma, helt i enlighet med rekommendationerna. Inga problem alls för oss. Veckan inleddes med att jag mixade klart vårt webbradioprogram, och så är det bara att hålla tummarna och hoppas att mixningen håller för publicering.
Veckan har annars mest handlat, föga förvånande, om skrivande. Först och främst arbetet med Regntider, alltså del tre i min fantasytrilogi. Men även lite reaktioner mot en något tvivelaktig recension skriven efter en som det verkar allt för snabb läsning, vilket självklart innebär att läsaren knappast kan uppfatta alla väsentliga detaljer som behövs för att förstå berättelsen. Att alla inte kan gilla ens böcker är en självklarhet, men det minsta jag som författare bör kunna begära är att den som recenserar mina böcker, åtminstone ger läsningen den tid som behövs!
Fler inställda arrangemang till följd av corona har också dykt upp. Blodomloppet har blivit framflyttat till september, men det var i och för sig väntat.
Vårt uppdrag som ”fastighetsskötare” i ett hus i Ystad kan säkert också komma att bli begränsat i år. Varken tyskar eller holländare, som är de som hittills bokat huset, lär väl kunna komma hit. Återstår klart att se. Det är väl inte helt avstängt än.Till följd av en del människors tvivelaktiga åsikter och intelligensbefriade inlägg på Facebook har jag även valt att, åter igen, stänga av ”Följa”-funktionen på några FB-vänner. Av olika skäl kan man fortsätta vara ”vänner” men jag slipper tacksamt att se all snedvriden propaganda som delas.
Mitt eget läsande har den här veckan handlat om ”Klubben” av Matilda Gustavsson, som jag snart läst klart.
Veckan avrundades med, som vanligt, stillsam njutning i hemmet tillsammans med kärleken, och med ett svar från ”kusinen” i Houston som fortfarande är ”alive and kicking” och dessutom ”ashamed of America on behalf of their stupid dictator”! Det är så merparten amerikaner som inte tillhör Trumps supporters ser honom, föga förvånande. Vi ser hela tiden exempel staplas på varandra om hur han får allt svårare att förklara sig och argumentera för sin sak, och som vanligt när argumenten tryter väljer han en alltmer arrogant och direkt förolämpande ton mot dem som trots allt fortfarande har modet att pressa honom på svar.
Mina regler för bokrecensioner
I augusti 2019 startade jag min egen bokblogg på nätet. Jag hade en tid då haft en sida på min vanliga hemsida reserverad just för bokrecensioner, men eftersom min lästakt gjorde att jag publicerade flera recensioner på kort tid, tänkte jag att det kanske var bättre att redan från början skapa en särskild sida för ändamålet.
Redan från början hade jag skapat ganska klara direktiv för mig själv för hur det hela skulle hanteras. Eftersom jag själv är författare är jag väl medveten om hur viktig en positiv recension är, och likaså smärtsamt medveten om vad en dålig recension betyder. Ja, man måste naturligtvis kunna ta både bra och dålig kritik. Men författaren sliter med sin bok oftast i månader eller år och tjänar som regel heller inte några stora pengar. Det är få författare som kan leva på sitt skrivande.
För den som tar på sig uppgiften att recensera böcker finns det en del krav man enligt mig absolut måste leva upp till. För det första måste man läsa hela boken! Att läsa några inledande kapitel, eller 30-40 sidor och sen recensera boken är förkastligt. Känner man redan inledningsvis att boken inte tilltalar en, är det bättre att bara lägga ner den och strunta i att recensera. För att kunna ge en så korrekt och rättvis bedömning som möjligt måste man helt enkelt försöka ta till sig boken till fullo. Man måste ge den tid som krävs. Vissa böcker kan man läsa på mindre än en dag, andra kan ta betydligt längre tid. Men att stressläsa en bok innebär med största sannolikhet att man missar väsentliga detaljer, missar poänger med mera. Som recensent är man skyldig att ge boken och författaren all den uppmärksamhet den förtjänar. Man måste försöka sätta sig in i vad författaren vill ha fram, vill ha sagt och bedöma utifrån det. Visst kan man missförstå böcker, och visst finns det böcker man kort och gott inte tycker är bra.
Men en enkel tumregel som jag följer är att om jag inte tycker att boken är värd minst tre i betyg, skriver jag ingen recension och sätter heller inget betyg. Jag har inget behov av att förstöra möjligheterna för en författare att få sin bok såld. Bara för att jag inte gillar den, betyder inte det att den är dålig.
Annat i detta ämne;
Att recensera böcker
Marknadsföring utan hänsyn till andra
Det finns en mängd olika sidor för författare på Facebook, varav flera tillåter att man gör reklam för sina böcker. Andra sidor är till och med skapade för det ändamålet. Det är en nog så värdefull plattform för alla oss som kämpar för att få sålt våra böcker, som vi spenderat dagar, veckor, månader och år på att få klara.
Men det känns helt fel när även förlag och vissa egenutgivare använder sig av dessa sidor för en aggressiv och systematisk reklamkampanj där man dagligen lägger upp reklam för sina egna böcker. Jag tror inte dessa plattformar egentligen skapats för förlagen, utan för de enskilda författarna. Att aggressivt pumpa ut reklam dagligen tror jag snarare är kontraproduktivt. Det är ett egoistiskt förfarande som hela tiden mer eller mindre systematiskt tränger undan alla enskilda författares försök till reklam. Det blir en orättvis konkurrens. Som enskild författare har man som regel i första hand en aktuell bok att göra lite extra reklam för. Medan ett förlag oftast har ett flertal titlar att fylla upp med. Frågan är ju också hur effektiv den reklamen är. Att lägga upp på Facebook-sidor som är avsedda just för reklam, kan möjligen ha en viss begränsad effekt. Men att även lägga reklamen i samma omfattning på diverse sidor som är ämnade för ventilerande om böcker och kring författande har förmodligen ingen annan effekt än ren irritation.
Överlevt
Så har vi tagit oss igenom ytterligare en coronavecka, med livet i behåll.
Veckan har präglats av ganska mycket bokläsning. Läste klart två olika böcker – ”När berget röt” av Yvonne Waern och ”Bortsprungen” av Britt Collins) – i helgen. Under veckan läste jag även Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”. Samtliga tre böcker har fått recensioner på min bokblogg.
Under veckan fick jag nöjet att få agera enmansjury åt Ystads Fotoklubb i deras coronaaktivitet ”Veckans bild”. En aktivitet som jag tyckte var en god idé för våra fotoklubbar, nu när pandemin sätter käppar i hjulen för vår vanliga aktivitet. Så jag frågade om även vår klubb, Sjöbo fotoklubb, fick vara med. Och det fick vi, så från denna veckan deltar även vi.
Mitt i veckan drev avsaknaden av inspiration oss till att ta en filmkväll. Filmvalet var inspirerat av det faktum att skrivandet av del tre i min fantasytrilogi ”Regntider” innehåller tidsresor. Så vi såg samtliga de gamla filmerna ”Tillbaka till framtiden”.
Coronan begränsar ju en hel del, och bland annat har jag inte kunnat bli klippt på ett tag. Jag kan visst stå ut med långt hår, men problemet är att mitt hår har en tendens att bli spretigt och okontrollerat framför allt kring öronen. Det är superirriterande! Lösningen kom av att min älskade kärlek åtog sig att klippa, trots minimal erfarenhet av sådan aktivitet. Själv resonerade jag att det spelar mindre roll hur det ser ut. Det växer ju ut igen. Och det blev över förväntan riktigt bra!
Lördagskvällen ägnades åt att spela in webbradio och en så kallad ”coronaspecial” som ska publiceras på Ariton förlags hemsida.
För övrigt har veckan totalt sett ändå främst, precis som vanligt, handlat om skrivande. Dels arbetet med del tre i min fantasytrilogi. Men även en del slutarbete med del två, där jag fått oväntad hjälp med manusutveckling.
Andie Lindskog 