Etikett: Författare

Publicerat den

Frågor på #bakombookstamgramkontot

Har svarat på lite frågor på Instagram (#bakombookstagramkontot)

Kan man köpa dina böcker direkt från dig och få dom signerade?
Absolut kan man det. Hör bara av dig via DM. Du kan även nå mig via min hemsida perabl.com

När började du skriva? Vad är din största inspiration?
Två frågor egentligen. Jag har skrivit i hela mitt liv. Har skrivit dagbok sen jag var tretton. Den omfattar idag drygt 2,5 miljoner ord! Min första text som kunde liknas vid en novell eller roman, skrev jag när jag gick i åttan.
Min största inspiration är utan tvekan min kärlek Snezana. Våra dagar börjar med intressanta samtal vid frukostbordet, och de pågår oftast hela dagen. Vi peppar varandra, ger varandra idéer och uppslag och hjälper varandra ständigt med våra texter.

Hur skapades Thiramaar? Växte världen fram eller var den redan klar när du klev in i den?Från början var det enbart landet Thiarien, men efter hand föddes det ena grannlandet efter det andra till att nu omfatta sex länder. Till slut kändes det tvunget att namnge världsdelen också – Thiramaar. Gudarnas spira är egentligen den berättelsen allt började med (trots att den blivit bok nr 2) och redan efter första kapitlet insåg jag att en karta var nödvändig. Den har sedan växt fram tillsammans med berättelsen. Fortfarande nu när jag skriver på ”Fyran” fyller jag på kartan med nya orter och platser.

Något särskilt du brinner lite extra för i dina texter?
HBTQ är viktigt, mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Jag försöker få in dessa ämnen med lite ironisk touch där det passar. Eilaths hopp är ju i allra högsta grad en HBTQ-berättelse.

Om du inte fick skriva, vad skulle du då göra för att få utlopp för din kreativitet?
Fantasykonst baserat på mina egna foton. Sysslar med det lite emellanåt, även om det inte blivit så mycket av det de senaste åren.  Nyaste är dock omslaget till Regntider som ska komma ut i år. Det är ett exempel på min fantasykonst.

Publicerat den

A week in the life

Efter en helg då vi kunnat inviga vårt ”extra rum” på altanen med både grillning, bokläsning och lite skrivande, har vädrets makter tvingat oss att helt avstå sådana aktiviteter under den här veckan. Det var nästan så att man började tro att världen i min tredje bok ”Regntider” kommit till vår verklighet. Den nyinköpta segelduken som är avsedd att bilda tak över altanen, fick åtminstone bevisa sin kvalité då regnet fyllde den med uppskattningsvis dryga 60 liter vatten, och den höll tätt. Det var dock på gränsen att fästena för segelduken höll på att slitas loss. Därmed fick vi klart för oss två detaljer; 1. det behövdes starkare upphängning. 2. Man bör samla ihop taket när det inte används.

Veckan har inneburit en hel del arbete med att förbättra både min egen hemsida och förlagets. En syssla jag trivs väldigt bra med, och jag har allt mer kommit att uppskatta verktygen WordPress tillhandahåller. Och än en gång kan jag notera hur himla praktiskt det är med två rejäla datorskärmar! Jag kommer nog aldrig att fullt ut anamma surfplattans värld, även om jag förvisso allt mer lärt mig att uppskatta Instagram. Som författare är det ju definitivt där det bästa och viktigaste händer. Tur man är lite flexibel.

Under helgen har även kärleken fått sitt första vaccin. Så nu är vi båda halvvägs.
Hela vår gemensamma tillvaro är ett ständigt samtal, och under lördagsfrukosten snackade vi ihop oss om hur jag faktiskt ska kunna få in HBTQ i Regntider trots allt – tredje boken i min serie Legender från Thiramaar – som är under slutarbete!
Apropå HBTQ så har vårt gemensamma projekt Vi badade i Skärsjön varit ute hos några olika testläsare, och fått helt fantastisk respons. Bästa tänkbara inspiration för att verkligen på allvar gå vidare med utgivning av denna delvis sanna berättelse!
Våra eviga inspirerande samtal har under veckan även lett fram till en ny ”intern” utmaning, som går ut på att vi ger varandra ett ord som vi sen ska försöka få ihop några fyndiga kluriga meningar kring. Ett bra sätt att trigga skrivarlusten och förhoppningsvis spetsa till inspirationen. Den här veckan har jag också tagit beslutet att definitivt reducera det som en gång utgjort underlag för mitt vid det här laget väl etablerade användarnamn Perabl på nätet. Jag stryker A och B i det namnet, och lämnar plats för ett annat A istället, som framöver får bli en del av helheten i mitt namn.

Publicerat den

Ännu en vecka i april

Gick in i den här veckan med ett belåtet leende på läpparna, efter att ha fått ännu en fin recension för Eilaths hopp. Den här gången av Linda Andersson.
Det har nu gått halva tiden av den lilla tävling vi la upp på Instagram, i samarbete med @kafferatur, vilken gick ut på att ge en fyndig och spännande beskrivning av den magiska stenen Klash Nema, som förekommer i min fjärde roman i serien Legender från Thiramaar. Har fått in många kreativa spännande förslag, och det blir sannerligen inte någon lätt uppgift att välja en vinnare.
Det har blivit en hel del hemsidesarbete under veckan, i första hand med Belvida Bells hemsida, där jag bland annat byggt om sidan om våra böcker, och även lagt till förbättrade funktioner för möjligheten att köpa böcker av oss.
Så har jag fått veta att jag kan vänta ytterligare ekonomiskt lyft till sommaren, med pensionstillägg jag inte ens varit medveten om. Förvisso ingen förmögenhet, men tillräckligt för att stärka kassan en aning.
Ett annat positivt besked kom mot slutet av veckan, då det är öppet för min del att boka tid för första vaccinsprutan. Vilket härmed är gjort.
Så kan jag konstatera att det inte alltid går som man önskar med skrivandet. Min delvis självbiografiska novell ”Förlorade år” kom inte med i novellantologin om psykisk ohälsa. Det gav dock lite tankar kring om den rentav skulle kunna bli bättre som roman!
Sen var det då fotoklubbens årstävling som presenterades vid en trevlig grillträff på lördagen, som inte heller gick så bra. Tuff konkurrens och förvisso ett fotograferande i avtagande de senaste åren, till förmån för skrivandet.

Publicerat den

Det rör sig framåt …

Nästan dagligen tampas jag med Robia. Alltså, det är arbetsnamnet på min fjärde del i Legender från Thiramaar. Har så här långt skrivit tio kapitel. De flesta väldigt korta! Men det handlar inte i första hand nu om att få till en diger roman. Det viktigaste nu är att få idéerna nerplitade i text. Färgläggningen tar jag tag i sen. Min skrivarprocess är oftast sådan. Jag skriver ner mina tankar och idéer. Med lite tur får jag till bra formuleringar också redan i det skedet. Jag är dock fullt medveten om hela processen, och vet att manuset kommer att behöva flera genomgångar, då man kan fylla ut med idéer och tankar, som skapar ett fylligare och bättre gestaltat (färglagt) manus. Men i första skedet är det viktigaste just att få idéerna på pränt.
Det går långsamt, men det rör sig trots allt framåt.

Publicerat den

Från idétorka till … nåt!

2018-12-26: Fräck belysning

Idag lossnade det en aning! Idétorka är inte roligt! Men ikväll fick jag med en lagom cocktail av i vanlig ordning god mat, som idag bestod av kyckling med ris och cashewsås, och sen god kall öl, lite bättre fart på skrivandet. Har fått till lite historisk ”fakta” om kaldinierna, och förhoppningsvis ska jag utifrån detta kunna komma vidare med den övriga berättelsen.
Det går långsamt framåt med del fyra.

Publicerat den

Vacuum

Just nu befinner jag mig i något slags ordlöst tomrum! Eller nåt! Det känns som att oavsett vilka idéer som än lyckas pressa sig fram i min skalle, tar det bara slut där! Det blir inte mer! Det som varit tänkt som del fyra i min serie om Thiramaar, känns enbart som en tom idélös flopp! De idéer som jag hittills lyckats krysta fram håller inte. Det går inte att väva ihop dem. Så vad gör jag?! Lutar mig tillbaka och super mig full, och svär att aldrig mer befatta mig med några fantasyromaner?  Antagligen inte! Jag vill ju trots allt skriva fantasy. Dessutom har jag inte mer öl kvar, och jag vägrar att supa mig full på rött vin! Å andra sidan är ju inte ”fylle” rätt väg att gå heller, bara för att man nu misslyckats med att klämma fram hållbara idéer. Kanske det bästa, och enda, medlet mot detta dilemma vore att helt sadla om. Skit i fantasy, och kasta dig över memoarerna istället. Åtminstone för en stund. Eller varför inte vårt gemensamma projekt inom feelgood?
Är det så här det är att vara författare?

Publicerat den

In the world of authors…

Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.

Publicerat den

Testläsning väcker minnen!

Nu när jag i dagarna skickat mitt manus till Regntider till Malin Olsson för testläsning, väcker det samtidigt lite minnen. Både Eilaths hopp och Gudarnas spira var ju iväg hos testläsare. Det är ett bra sätt att få input, och särskilt Malin bistod med flera bra tankar kring Gudarnas spira, som kom till användning såväl i den boken som nu min senaste Regntider. Men det här med att anlita testläsare är egentligen inget nytt för mig. Redan på åttiotalet lämnade jag bort ett manus för testläsning. Jag hade då under ganska lång tid arbetat med en bok som var en tänkt framtidsvision kallad Den eviga vintern. Jag var ung och oerfaren, men redan då hade jag burit skrivarpassionen inom mig i åratal. Nu skrev jag äntligen på en bok, men den stora frågan var – skulle någon utomstående kunna uppskatta den? Skulle andra kunna ”se” handlingen framför sig, på samma vis som jag själv gjorde? Skulle andra kunna förstå vad jag berättade? Testläsare i den bemärkelsen man känner idag, var för mig ett okänt begrepp då. Dock fick jag en möjlighet från lite oväntat håll. Under en tid arbetade jag på vaktmästeri på en stor byggfirma i Malmö, och som ”bud på stan” fick jag då och då i uppdrag av min dåvarande chef att på min runda även lite inkognito besöka en person som tidigare varit anställd på samma vaktmästeri som jag själv, och avleverera lite kontorsmaterial. En tämligen oskyldig vana som längre fram då jag själv fick ansvar för kontorsförrådet, blev till en överenskommelse mellan honom och mig. Personen ifråga var författaren Sixten Nyström som då bodde i Caroli City i Malmö som glatt gick med på att testläsa mitt manus i utbyte mot lite kontorsmaterial.
Han tog sig an uppgiften med stor entusiasm, och jag minns fortfarande tydligt den kvällen.
Runt 20-tiden denna måndagskväll ringde han.
”Hej, det är Sixten. Nu har jag äntligen fått lite lugnt omkring mig, och jag ska börja läsa ditt manus. Jag tar en whisky, och återkommer.”
Oj, tänkte jag, spännande.
En kvart senare ringde han igen.
”Nu har jag läst första sidorna, det flyter bra. Ska fylla på whisky. Vi hörs igen.”
Jag ringde direkt till min far, och bad honom att ringa och väcka mig den kommande dagen, för det här skulle nog bli en sen kväll. Och det blev det. Sixten ringde säkert sju-åtta gånger under kvällens lopp. Men det var värdefull hjälp jag fick, som helt klart inspirerade mig till fortsatt skrivande. Många lördagar tillbringade jag i mitt ”burspråkskök” med en flaska Aurora och min gamla Underwood skrivmaskin, där min framtidsvision sakta men säkert växte fram.
Dessvärre fanns det lite för mycket annat som hände runt omkring i mitt liv då, och min bok blev aldrig färdig. Lite drygt ett år senare avled Sixten, och det blev lite som att min inspirationsinjektion tog slut.
Det dröjde ganska många år efter det innan jag kom igång på allvar igen med mitt skrivande.