Känner mig riktigt nöjd faktiskt. Memoarerna fortsätter löpa på riktigt bra. Har just avslutat kapitel 34 som blev hela dryga 2 000 ord långt. Det känns faktiskt som att jag fått med allt väsentligt jag hade tänkt mig till det kapitlet. Det handlar om nya vänner, helt nya upplevelser och helt nya insikter, och samtidigt en del besvikelser som följt när människor visat sig inte vara riktigt så som jag hade trott.
Nu går jag vidare, och kommer därmed in i en del som innebär en del kritik mot hur saker och ting fungerade under tidigt nittiotal. Kritik jag ofta framförde redan då, som ledde till att jag i vissa kretsar blev obekväm. Kritik och synpunkter som idag faktiskt blivit regel. Då var det tufft, men idag känner jag viss tillfredsställelse över att kunna konstatera att jag i mångt och mycket var före min tid. Trettio år före, faktiskt!
De senaste dagarna har jag faktiskt varit riktigt flitig med memoarerna. Rent statistiskt har jag skrivit nästan 4 400 ord. Det jag har avverkat de senaste dagarna handlar om andra halvan av åttiotalet och vägen in i vad man kanske skulle kunna kalla för ett varseblivande tillstånd. Eller nåt. Svårt att närmare förklara så här. Den som vill får väl läsa memoarerna när de är klara. Mina kapitel bär underrubriker och några av dem är faktiskt ganska välbeskrivande – Flower power och lila boots, Tillvaro i uppror, Livet på landet, Haveri, Boy or a girl och Frihet och klarhet – även om det kanske lösryckt ändå mest framstår som lite obegripligt. Eller kanske det kan fungera lite som en teaser! Hur som helst så tror jag att mina memoarer faktiskt kan bli ganska intressanta, trots allt, inte bara för mig själv. Och i slutänden finns den där känslan av tillit och förtroende, som hänger med i att leva i en relation där ingenting är hemligt.
Det här är sååå spännande. Nu går vi in i en fas där väntan inför omdömen av förhandsrecensioner är olidlig. 😱 Utgivning närmar sig. Håll er uppdaterade för snart kommer en bild som visar lite mer av bokomslaget. Detta blir i slutändan en svit om tre HBTQ berättelser om människor som älskar varandra oavsett kön, där själen är det vackra vi faller för. Berättelserna utspelar sig mellan åren 1926 -1966. Missa inte dessa böcker.
Några omdömen kommer här:
”Fantastiskt fin romans i historisk miljö, en levande skildring av det förgångna och av förlegade attityder som än idag spökar, med ett vackert avslut.”
”Manuset är välskrivet och språket är rikt och detaljerat. Boken fångar läsarens intresse direkt från början.”
”Berättelsen är en upprättelse – för allas rätt till kärlek, omtanke och att bli accepterade för den mdethänderpålimhamn
I INTERNETBOKHANDELN NU – TVÅ EROTISKA FEELGOOD-NOVELLER!
Alex höga klackar Alex söker efter kärlek. Men hennes udda verklighet gör urvalet av potentiell älskare eller helst partner ganska svårt. Novellen är tidigare utgiven av Ariton förlag i antologin ”Över en regnbågsfika” men då i en lite mer rumsren version. Alex är charmig och har humor. Hon vet vad hon vill men är beredd att finna sig i att allt man önskar sig inte går i uppfyllelse. Kan det bli något mer än sex denna gång? ❤❤❤❤❤ I Storm Siri har med sig ett matpaket till husbonden Gustav. Han är flera år äldre än henne men hon är betagen och önskar endast en sak trots det otillåtna. Hon hoppas på att Gustav ser på henne med åtrå i blicken. När stormen tar vid finner de skydd i ett övergivet skjul och delar en het kärleksstund. Men Siri är bara en piga och husbonden en markägare, vågar hon hoppas på mer än den stund intim närhet hon just har fått med Gustav?
Släppt satsen, skrev mor med stenografi i sin dagbok den 7 oktober 1955. En notering som ganska tydligt talar för att hon gjorde vad hon kunde för att slippa få mig. När den formuleringen stod klar för mig, blev det en smärtsam bekräftelse på den känsla jag burit med mig i hela mitt liv, om att inte vara önskad, aldrig uppskattad och aldrig någonsin älskad av min mor. Men nästan lika smärtsamt har det varit då en del i min omgivning tagit min mor i fullständigt försvar och menat att det kunde handla om förlossningsdepression, och att det ska vara varje kvinnas rätt att själv välja att bli gravid. Ja, självklart ska det vara så. Men det hjälper ju knappast mig. Den här boken handlar om mig och mitt liv, och det som känns som numera bevisat faktum att min mor verkligen inte ville ha mig. Ett faktum som påverkat hela mitt liv. När mors ansträngningar att försöka stoppa graviditeten försvaras, kör man samtidigt fullständigt över mig och det faktum att jag aldrig fått uppleva kärlek från min mor. Som att jag bara ska svälja och acceptera för det är kvinnans rätt att välja om hon vill bli gravid. Oavsett vad hon ville så fick hon mig den 7 juli 1956, och som förälder är det ändå hennes skyldighet att ta sitt ansvar. Om hon upplevde förlossningsdepression, kan den ju ändå knappast ha följt henne i fyrtioåtta år där efter. Far å sin sida gjorde kanske en del för att förbättra situationen, men aldrig någonsin tillräckligt. Hennes motvilja mot mig hängde med så länge hon levde.
Den här texten är i sin nuvarande form ett ”utkast” till ett av de avslutande kapitlen i mina memoarer. Det kan tänkas att det kommer att göras en del justeringar eller tillägg. Men andemeningen är klar. Tidigare inlägg i detta ämne; Jag blev till – trots allt! Ett oönskat barn Livslånga bevis
Fortsätter pusslandet i memoarerna. Har gjort upp en så kallad tidslinje som jag försöker följa för att bringa ordning i de olika avsnitten. Såväl de som redan är skrivna som de som än så länge enbart finns i tankarna. Men det är inte helt lätt att hålla ordning på avsnitt, tankar och skeenden, när världen utanför domineras av en maktgalen despot som vill återinföra förfluten tid i vår nutid, och tydligen är beredd att göra det oavsett pris! Om så det ska leda till världens undergång …
Har kommit en bit på vägen nu med mina memoarer, och genomgången av dem. Kan åter igen notera nackdelen med att inte ägna sig helhjärtat åt ett projekt i taget. Hittills har jag avverkat motsvarande cirka 45 sidor i bokform, och upptäcker nu ytterligare avsnitt längre fram i den tidigare texten, som handlar om samma sak som jag redan har bearbetat. Problemet är att åtminstone vissa av de här avsnitten är bättre än de jag gått igenom. Tror det snart börjar bli dags och plocka fram Post-It-blocket igen, så man kan få lite ordning i texten!
Har jobbat på för fullt under eftermiddagen och kvällen med att försöka bringa ordning i den befintliga texten till mina memoarer. Det hela känns nästan som en kapplöpning mot en eventuell influensa, eller nåt, som tycks ligga på lur nånstans bak i näsan. Vill hinna så mycket som möjligt innan den bryter ut. Om den nu gör det. Känns att jag behöver vara ”på topp” när det gäller att försöka få ordning på den här texten. Avsnitt som skrivits vid olika tillfällen, och sen sammanfogats till en tänkt helhet. Som dock delvis blivit mer rörigt, och där vissa avsnitt till och med förekommer i två olika upplagor. Suck! Man ska verkligen koncentrera sig på ett projekt i taget.
Andie Lindskog 