Medan himlen när solen nästan försvunnit bortom horisonten antar färgkombination som är förunderligt nära färgerna på omslaget till mina memoarer, tar jag tag i ännu en korrekturgenomgång av just mina memoarer. Jag ska inte skriva att det ”förhoppningsvis är den sista”, även om det är så jag känner. Men jag har trott så tidigare, och haft fel. Så vi får väl helt enkelt se hur det blir. I vanlig ordning har jag redan hittat en del textrader som behöver lite frisering. Extra spännande är ju faktiskt också att manuset även finns ute hos en testläsare just nu. Så det närmar sig onekligen den spännande dagen!
Nu är den senaste, och förhoppningsvis sista, genomgången av memoarerna klar. Nu ska Snezana läsa igenom och kritiskt granska en gång till. Om hon inte hittar något att korrigera, bör manuset därefter vara … svälj … klart! Definitivt klart! Den omfattar 56 932 sanningsenliga ord, vilket grovt räknat motsvara cirka 325 sidor i bokform.
Detta är den tredje delen i serien, jag har tyvärr inte läst de föregående delarna. Det har regnat i över två månader över Thiramaar. De börjar bli väldigt påfrestande, så trollkarlen Cornizendo får i uppdrag att göra något åt det envisa regnande. Han behöver därför kontakta regngudinnan, för att fråga vad som står på. I sin slitna trolldomsbok upptäcker han att mössen varit framme och förstört just den sidan. Han behöver därför göra en tidsresa till den tiden, då författaren till boken levde. Han räknar dock inte med att bli förälskad på kuppen. Det visar sig att boken inte är färdigskriven ännu, men han får besvärjelsen broderad på skjortan. Ska de äntligen lyckas stoppa det ihållande regnandet, och ska man även lyckas befria de bortrövad barnen, från Heborra.
Boken är skriven med en lättsam humor som jag gillar, men ändå blir det inte tramsigt. Den innehåller även väl avvägd allvar. I den här boken möter vi inte bara en helt ny värld med annorlunda platser, det finns också ett helt annorlunda folk. Kaldinierna kan tala med djuren, vilket är en väldigt trevlig egenhet, som jag blev lite avundsjuk på. Sedan räknar man ut tiden lite annorlunda också. Det finns också spännande gudar och gudinnor och drakar. Jag tyckte också om att författaren gav lite utrymme till Cornizendos mamma katt Olivia och hennes kattungar. Så gulligt. Jag blir imponerad av att man kan skapa en helt ny värld, som är väldigt trovärdigt beskriven. Det är nästan som om den finns på riktigt. Boken innehåller både spänning, romantik och magi. Slutet är jättefint och helt oväntat. Boken får ❤❤❤❤❤/5. Jag vill också passa på att tacka för Ogdas te blandning, det var riktigt gott.
Befinner mig i något slags vakuum! Är mer eller mindre klar med memoarerna. Just nu går Snezana igenom det manuset, och jag ska förvisso också göra ytterligare en genomgång när hon är klar. Under tiden har jag tagit tag i Ashas sten, fjärde delen av Legender från Thiramaar. Men det fungerar inte riktigt. Känns lite som att man trampar omkring i ett vakuum mellan olika världar. Det blir alltid lite den effekten när man arbetat en längre tid med ett manus, och sen äntligen är mer eller mindre klar. Man har mentalt till stor del befunnit sig i den världen, och plötsligt är man inte längre där. När man sen dessutom försöker ta sig från mitt livs historias värld, till världen i Thiramaar blir det ju ett väldigt stort kliv. Även om väldigt mycket i den sistnämnda världen är lite speglingar av min inre värld. Eller nåt. Vakuum är trots allt ordet jag tänker på.
Juli månad är snart förbi. Månaden som handlat om semester, eller nåt, och relativt många tillfällen att avnjuta tillvaron på altanen. Viktigaste händelsen har nog ändå varit Malmö Pride, där vi deltog med bokförsäljning som faktiskt blev till vår bästa hittills. Det var dessutom även vårt första deltagande i Pride överhuvudtaget. Av flera olika skäl har det aldrig blivit av tidigare, trots att vi båda står upp till hundra procent för allt det Pride står för. Även i övrigt har det varit aktuellt med ovanligt många turer till Malmö under den här månaden. Några föranledda av olika önskade behandlingar, som i vissa fall också inneburit lite spännande återkomst till gamla hemtrakter. Vi har besökt det i dagarna omskrivna Fotevikens Vikingamuseum, där vi faktiskt gick in gratis tack vare autentiskt klädsel. Ett spännande fotoprojekt har vi också deltagit i, med närmare tvåtusen bilder och ett tjugotal filmklipp med färggrann grekisk dans för tanter. Kunde med det också inviga en ny kamera, som fungerade alldeles ypperligt. Vi har pratat böcker med Malmö Stadsbibliotek och Fantastikbokhandeln i Malmö. Med tanke på de rusande el-priserna har vi inlett planering och utvärdering kring förutsättningarna för solceller. Dessutom även förnyat vårt el-avtal, vilket dock inte är helt lätt i den situation som råder just nu. Och så har vi även blivit varse att det, åtminstone i vissa fall, tydligen kostar nästan tusen spänn att köra bil från Österlen till Blentarp. För övrigt har jag blivit klar, igen, med ännu en korrekturgenomgång av mina memoarer. Ett steg närmare det definitiva. Så när det handlar om skrivande, avrundas månaden med att jag är tillbaka i Thiramaar, och arbete med fjärde delen.
Någonstans i början av det här året bestämde jag mig, klokt nog tror jag, för att vara lite mer strukturerad med skrivandet. Alltså inte hålla på och pendla mellan en mängd olika projekt, utan istället koncentrera sig på ett i taget. Sålunda satsade jag helhjärtat på mina memoarer. Nu äntligen är de lämnade för, förhoppningsvis, sista genomgången hos Snezana. Så under tiden har jag åter landat i mitt älskade Thiramaar, och har alltså återupptagit arbetet med min fjärde bok i serien ”Legender från Thiramaar”.
Alltså medan jag väntar på manuset av mina memoarer.
Denna dag blev ett bra exempel på hur man kan göra ett enkelt ärende till en trevlig heldagsutflykt! Till att börja med parkerade vi bilen på Tessins väg, där jag en gång på åttiotalet var nära att få en lägenhet. Promenerade genom den vackra Kungsparken där jag tillbringat mycket tid ”back in the ole days”. Minns musikfesten som hölls där varje år under tidigt sjuttiotal med en rad lokala artister. Man var där, träffade folk, diggade musik och flippade ut. Typiskt sjuttiotal alltså. Men idag var det enbart parkens skönhet vi njöt av. Ett besök i Slottscafét och en ljuvligt god räkmacka, innan vi fortsatte vår promenad bland blommor och bin, och därefter vidare mot centrum. Fika på Södra Förstadsgatan, innan vi fortsatte över Gustav Adolfs torg och vidare genom Kungsparken igen förbi Malmöhus.
Ärendet? Att besöka Malmö Stadsbibliotek och Fantastikbokhandeln, för att göra reklam för mina böcker! Resultat? E-post-adresser till inköpsansvariga inom genren på respektive ställe! Så det kan vi alltså sköta hemifrån. Men vad gör det när man får en trevlig dag i stan med kärleken, och dessutom träffar kära gamla bekanta.
Ännu en genomgång av manuset är klar! Nu ska den åter en vända till Snezana, och preliminärt kanske den rentav är klar för utgivning när hon är färdig med den. Och för varje etapp vi klarar av blir hela projektet mer och mer spännande. Från att ursprungligen varit tänkt som ett sätt att försöka reda ut alla frågetecknen i mitt liv, har det hela utvecklats till ett fullödigt bokprojekt, som jag faktiskt rentav även själv känner kan ha ett värde långt utanför den krets som känner mig. Sen jag påbörjade skrivandet på allvar för tio år sedan, har den haft flera olika titlar. En av dem har varit ”Den nakna sanningen”, vilken jag dock ratade eftersom det visade sig redan finnas böcker med den titeln. Den slutliga titeln kom egentligen till av att Snezana en dag då vi som så många gånger förut diskuterade mina memoarer, slog fast att det fanns några ord jag faktiskt ofta yttrade apropå allt som blivit eller inte blivit som jag önskade i livet – idag kan det kvitta!
I mina memoarer framgår det mest som att nästan allt i min uppväxt och även fortsatt upp i vuxen ålder varit nattsvart i relation med mina föräldrar, och kanske i synnerhet med min mor. I kapitel 17 har jag under rubriken ”Ljusglimtar” ändå ställt frågan om det inte funnits något positivt också! Jo, självklart! Det har visst funnits en hel del positivt från mina föräldrar, och fram för allt från fars sida. Inte minst visar det sig i allt far gjorde för oss i huset i Öved, som utan hans insatser knappast någonsin ens skulle blivit beboeligt för oss. Men samtidigt ringer mors klagovisa i hennes dagbok kring hur illa hon tyckte om att far faktiskt spenderade tid med renoveringsarbete hos oss i Öved.
Men kort och gott – visst har det funnits ljusglimtar från mors och fars sida genom vårt liv. Men trots alla ansträngningar att tänka positivt, är det de negativa händelserna som hårdast sitter fast. För att citera Björn Afzelius; För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur!
Andie Lindskog 