Det var en morgon som alla andra. Borstade tänderna, borstade håret, kollade vikten … precis som vanligt. Men så plötsligt såg jag det! Fläcken! En brunröd fläck stor ungefär som en femkrona på bröstet! Eftersom jag har fräknar, och faktiskt har fått bortopererat en liten fläck för lite mer än ett år sen, fick jag panik. Den här var stor, och hade kommit till på typ ett dygn! Direkt ut till Snezana i köket. ”Va fan är det?!” Hon kikade närmare på det och började skratta. ”Det är hårfärg … som vi har råkat spilla häromdagen när vi färgade håret!” Förutom att det var en oerhörd lättnad, var det ju också tur att vi konstaterade det där och då. Jag skulle till Vårdcentralen under förmiddagen i annat ärende, och jag hade naturligtvis bett sköterskan undersöka denna underliga fläck! Men … hon hade ju förstås fått sig ett gott skratt hon också.
Sen är det extra spännande att skriva roman som utspelar sig i början av sjuttiotalet i mitt Malmö, med allt vad det innebär. Mycket research, koll av olika delar av stan, gräva i mitt eget minne, och inte minst en hel del nostalgi. Men det gäller ju också att vara historiskt korrekt. Började faktiskt skriva om att min huvudkaraktär fick en bostad på Lugnet. Tills jag insåg att Lugnet på sjuttiotalet mest handlade om så kallade bombhål. Har även en liten livsmedelsaffär belägen i centrala Malmö i min berättelse, vilken är starkt inspirerad av delikatessbutiken Lundbladhs Delikatesser (tror jag den hette), som en gång låg på hörnan Kalendegatan och Baltzarsgatan. En speciell livsmedelsbutik jag ofta var i som ”bud på stan” under mina år på AB Skånska Cementgjuteriet. Det var en sådan där butik jag själv aldrig skulle ha råd att handla hos under de åren, men de olika varukorgar jag fick hämta där, gjorde att man dräglade åtskilliga gånger. Nu gillar jag starkt att kunna väva in dessa upplevelser i mitt skrivande.
För elfte året i rad tog vi vår del av Earth Hour. Vi släckte ner hela huset och parkerade i uterummet med våra laptops och spenderade tiden med att skriva. Ja, laptopparna har laddats med el, men det har ju skett innan. Det var bara kyl och frys som fick fortsätta gå. Luftvärmepumpen fick vila medan värmen istället spreds från vedkaminen. För egen del kom jag en liten bit längre i berättelsen om Anna, medan vi satt där i uterummet. Har annars just avslutat ett korrekturarbete av en särdeles spännande och ganska stark livshistoria, som faktiskt inte är helt enkel att bara släppa. En berättelse jag absolut kan tänka mig skulle kunna bli en riktigt bra bok, även om det kanske behövs en del bearbetning. Och i natt ska vi ställa fram klockan igen så vi åter igen för lite ljusare kvällar. Njuter så länge vi kan.
Stillsam, i stort sett, kan man nog säga att den här veckan har varit. Mest korrekturarbete i form av uppdrag, av en spännande livshistoria. När det handlar om skrivandet, så har jag kommit en bit på väg med Anna. Det vill säga min roman Kalla mig Anna, som jag arbetar med lite parallellt med Ashas sten.
Så den där turen till Malmö som nästan blivit lite tradition, och som får fortsätta ett tag till. Elva gånger till är inplanerat tills vidare.
Lyckades komma en bit på vägen med Anna under kvällen. Alltså min roman Kalla mig Anna.
Med ens halkar jag tillbaka till tidigt 70-tal, och situationer som delvis är självupplevda, delvis uppdiktade, och det är riktigt fascinerande. Medan den fiktiva delen långsamt växer fram följer personliga upplevelser med i bakgrunden som en stöttande och inspirerande stark tråd. Känslan blir både intressant, spännande och emellanåt rentav nästan lite skrämmande. Trots den fiktiva delen, blir jag samtidigt påmind om hur ytterst nära jag själv faktiskt varit vid flera tillfällen framför allt i min ungdom att köra fast i ett förtärande destruktivt träsk av misslyckanden i livet.
Det var faktiskt lite svag antydan till solsken när jag körde hemifrån lite före middagstid, men i höjd med Stenberget tätnade dimman på. I Malmö var det ganska tät dimma. Så pass att nästan halva Kronprinsen var mer eller mindre dolt. Hade skapligt med tid på mig, precis som jag brukar, så jag hann med en promenad på lite styvt en kilometer. Inte mycket att skryta med, men bättre än inget.
Lite uppdateringar till Belvida Bells hemsida hanns med här hemma på eftermiddagen. Kvällen avrundade vi med den för vår del kanske starkaste filmen i år – Skuggan i mitt öga – om den djupt tragiska händelsen den 21 mars 1945 i Köpenhamn! Blev extra gripande när vi först efter vi sett filmen insåg att det just idag är exakt 78 år sedan denna händelse!
Strax efter fyra vaknade jag denna dag. Fluffade till kudden, drog täcket över axeln och la mig på sidan för att somna om. Blev för varm. Av med täcket. Blev för kallt. La mig på rygg. Nää … höger sida då? Inte det heller. Efter ett antal testade sovställningar, satte jag mig upp. Det här går inte! Jag stiger upp. Fick naturligtvis sova ett tag i soffan under dagen. Men den dåliga starten på dagen hängde ändå kvar. Ägnade morgontimmarna åt lite korrekturarbete. Därefter en del meningslös korrespondens med olika aktörer inom bokhandeln, som mest ledde till frustration och i praktiken stillastående på ruta ett! Tog ambitiös tag i ett arbete med att skapa provläsningsfiler till våra böcker, att publicera i näthandeln och på vår egna hemsida. Fungerade heller inte med någon större tillfredsställelse. Till detta ett antal andra mindre icke särskilt lyckade projekt. Tillika en dag – måndag dessutom – med trist och grått väder. Lika slö som katten, så nu får det bli en film istället. Men den somnar jag väl ifrån!
Den här veckan har egentligen handlat en hel del om detaljer som pĂĄ olika vis knyter an till mina memoarer. Nu är kanske inte det i sig nĂĄgot konstigt, eftersom memoarerna ju handlar om mitt liv. Men ändĂĄ! Först och främst handlar det om arbetet med min novell, som ursprungligen fick titeln Förlorade ĂĄr, under vilken den blev publicerad i boken Transvoices förra ĂĄret. Har bearbetat den och nu idag har jag publicerat den som e-bok-novell under titeln Vad ska jag kalla dig? Kommer att finnas i internethandeln senast pĂĄ mĂĄndag. Men det stannar inte där. Denna novell kommer sĂĄ smĂĄningom att vidareutvecklas till en roman, som blir en blandning av fiction och självbiografi. Mer om detta följer! Lite indirekt anknytning till mina memoarer, eller kanske snarare vad det handlar om, har även min tur till Malmö den här veckan. Har varit pĂĄ min tjugosjunde epilering, och dessutom första besöket hos logoped. Fler kommer och det här kan bli spännande. Och under veckan har vi ocksĂĄ glädjande kunnat konstatera att vĂĄr lille Mogwai ĂĄterhämtat sig helt frĂĄn sitt allvarliga sjuktillstĂĄnd för sĂĄ där tvĂĄ veckor sedan. Nu är det ĂĄter ĂĄterkommande konfrontationer med grannskapets katter som gäller. Mogwai jagar dem gärna hela vägen in i skogen! Fortfarande väntar jag med spänning pĂĄ fortsättningen av det som satts i rullning av tidigare inlägg – ifall jag kunde berätta, eller inte … Efter dagens goda currygryta, ägnas resten av kvällen ĂĄt att vidareutveckla romanversionen av Förlorade ĂĄr, och jag smider medan järnet är varmt.
Kvällens måltid blev, som så ofta annars, rena rama restaurangmaten. Det är så det är att leva tillsammans med en kärlek, som är exceptionellt duktig och kreativ när det handlar om matlagning. Bland annat! Innan jag nu kunnat publicera det här inlägget, behövde jag komma åt lite bilder från mobilen. Tvingades därmed än en gång notera att jag enligt Apples bristande geografiska kunskaper just nu befinner mig ”nära Stockholm”! Om man nu verkligen kan betrakta 60 mil som nära!
Andie Lindskog 