Regntider klar – eller nåt!

Skrev faktiskt klart Regntider idag! Alltså del tre i min fantasytrilogi ”Legender från Thiramaar”. Jag inledde skrivandet den 26 december förra året, efter att Snezana och jag diskuterat upplägget för själva inledningen av boken i bilen på väg hem från julfirandet. Det har med andra ord gått ganska fort! Nu är det ju förvisso så att det här inte på något vis betyder att boken är klar att lämnas till tryck. Det är själva råmanuset som är klart. Nu följer ett antal genomgångar, och det finns bland annat två sidoberättelser som behöver fyllas ut och utvecklas. Sen är det ju även gestaltning och miljöbeskrivningar som behöver ses över och förbättras. Därefter ska den genomgå ett antal korrekturläsningar.
Men trots allt – själva grundberättelsen är klar!

Erbjudande!

Signerat ex. av Eilaths Hopp – 140 skr inkl. porto!
Gäller fram till Midsommarafton 2020
En högst charmerande humoristisk fantasy med HBTQ-tema och med en stark kvinnlig huvudkaraktär, som kan läsas även av dig som inte har läst fantasy förut!
Beställ via epost till perabl@msn.com

Förolämpande

Läser kommentarer angående min bok “Eilaths hopp” från en recensent som från början hörde av sig till mig och önskade ett recensions-ex.
I meddelande till mig uppgav hon att hon skulle ”försöka läsa den under en helg då hon skulle delta i ett 24 timmars läsmaraton”. Recensionen ger starkt känslan att hon inte fördjupat sig tillräckligt i den. Finns flera detaljer i recensionen som tyder på det, men det viktigaste är det hon hävdar att ”vi än en gång ser en värld där ena könet trycks ner och förminskas.” Något hon vidare i försvarande kommentar sen utvecklar; ”Jag är trött på våldsamma scener gentemot kvinnor”!
Det förekommer absolut inget våld över huvud taget mot min kvinnliga huvudkaraktär, så hon måste ha förväxlat den med någon annan bok.
Jag är väldigt mån om att framhålla mina kvinnliga karaktärer som starka personligheter. Därför känns sådana här synpunkter som rena förolämpningar.
Folk får självklart tycka vad de vill, men det minsta jag som författare måste ha rätt att kräva är dock att den som ber mig om en gratis bok för att recensera, åtminstone har klart för sig vad boken handlar om!

Livslånga bevis

Jag kan föreställa mig att många som känt mina föräldrar, och som läst mitt inlägg ”Ett oönskat barn”, (publicerat på wordpress.com 2020-05-11) reagerar och tycker att jag är orättvis och allt för hård i mina ord. Säkert lätt att tänka. Men först och främst vill jag betona att jag skulle aldrig skrivit något sådant om det inte vore korrekt. Kanske jag även fortsatt hade hållit tankarna för mig själv, om det inte vore för den smärtsamma bekräftelsen jag fick när mors stenografiska tecken i hennes dagbok stod klart för mig! Släppt satsen! Tyvärr är det så att jag kan göra en mycket lång lista som bevisar mitt påstående.
Kanske jag för rättvisans skull också ska säga att far inte ska lastas allt för mycket i det här, även om jag hade önskat att han någon gång kunde tagit tag i det hela. Men han valde att tiga för husfridens skull.
Den 8 juli 1956, dagen efter att jag gjort entré i den här världen, skrev mor i sin dagbok om far; ” Jag tror han är lycklig för att vi fått en son”. Men det finns inga uttryck för hur hon själv kände.
Det största misstaget och tydligaste beviset för att jag antagligen inte var särskilt önskad, var den totala bristen på förståelse för mina problem i skolan. Jag var skelögd, blind på höger öga, vänsterhänt, klen och helt ointresserad av fotboll och andra sporter, och blev därför ständigt mobbad. Det gick självklart ut över hela min skolgång. Jag hade svårt att koncentrera mig och klarade inte av ämnena särskilt bra. Inte blev det bättre hemma heller. Jag fick aldrig någon hjälp med läxorna. Far var nästan aldrig tillgänglig, och frågade jag mor fick jag svaret ”Det ska du klara!” Men ingen, varken mina föräldrar eller de vuxna i skolan, fattade att jag var mobbad.
Nästa svek kom när jag i åttonde klass hamnade hos yrkesvägledaren och skulle välja riktning inför den avslutande nionde klassen och förbereda inför tänkt gymnasieutbildning.
Jag hade sedan länge ganska klart för mig vad jag ville satsa på. Ända sedan jag lärde mig skriva, har jag älskat att skapa berättelser. Jag har alltid varit intresserad av teckning, bildskapande och foto. Fram till åttonde klass var det just Teckning & Bild, Svenska och Engelska jag hade bra betyg i.
Alltså ville jag ha någon fortsatt utbildning i någon av dessa inriktningar, och önskade få den hjälp jag borde haft rätt till hos yrkesvägledare för att hitta rätt.
”Nej, nej! Det där är inget för pågar”, sa yrkesvägledaren. ”Du ska välja teknik!”
”Men det är jag inte intresserad av!”
”Det är det som gäller.”
Jag fick heller inget stöd hemifrån, och förhoppningen där var säkert naturligtvis att jag skulle satsa på samma yrkeskarriär som far. Att jag inte var ett dugg intresserad spelade ingen roll!
Så blev det som det blev. Djupt besviken segade jag mig igenom nian, och hatade alla tekniklektioner som uteslutande handlade om att glo på någon gammal sliten film om motorer, eller samlas runt en oljig motor i skolans källare. Allt under ledning av en gammal försupen lärare.
Så jag hade inga förutsättningar alls att söka någon vidare utbildning när jag slutade grundskolan.
När jag som sjuttonåring fick chansen att flytta hemifrån, tilläts jag det utan några vidare betänkligheter. Jag var naturligtvis glad för det, men det var säkert mina föräldrar också.
Varenda gång genom hela mitt liv, som jag av någon anledning kom hem till dem oanmält, möttes jag av mors irriterade kommentar; ”Usch, kommer du nu? Ja, du får gå ner till far och snacka med han. Jag har inte tid.” Samma sak om jag ringde. Det var nästan alltid far som svarade i telefon, men de få gånger mor tog luren var hennes svar; ”Usch, ringer du nu? Jag ska titta på tv!”
Jag har aldrig blivit kramad, aldrig fått höra att jag var älskad. Men mor var alltid mån om att berömma våra kusiner och även en del andras barn, som hon tyckte var så duktiga. Hon har aldrig sagt att jag var duktig.
Far gjorde nog vad han kunde för att släta över, genom att hjälpa mig med olika problem och även ekonomiskt. Men han var också alltid noga med att det skulle vara rättvist. Fick jag, fick även min syster och vice versa. Men oftast var det med mors uppriktiga ogillande. Det finns mängder med noteringar i hennes dagböcker kring att hon och far blivit osams för att han tvunget ska hjälpa oss barn.
Mitt bestående och smärtsamma minne från hennes sista månader i livet, var när hon just kommit hem från sjukhuset och en misslyckad operation. Framöver skulle hon vårdas i hemmet. Jag kom dit för att besöka henne, och min syster fanns redan i rummet där hon låg. Jag befann mig köket vägg i vägg med rummet när jag hörde hennes fråga till min syster; ”Hur ska jag göra för att slippa träffa Per?”
Allt detta har jag burit med i hela mitt liv! Alltid burit på känslan att mor nog aldrig egentligen velat ha mig. Därför blev det ett alldeles extra hårt slag när den tanken bekräftades av hennes simpla dagboksnotering den 7 oktober 1955, nio månader före min födelse. Släppt satsen!

Ett oönskat barn

När jag kring åren 2013 till 2015 läste igenom mors och fars dagböcker och dokumenterade allt av värde, hade jag förhoppningen att kanske få lite klarhet i hur mina föräldrars förhållande till mig egentligen var. När jag påbörjade arbetet med mina memoarer under 2012 var mitt främsta mål att försöka analysera och nysta upp alla brister som funnits fram för allt under min uppväxt. Jag har aldrig upplevt någon kärlek från mina föräldrar, och i synnerhet inte min mor. Allt kring mig möttes av enbart irritation, ointresse och ogillande från henne. Jag har alltid haft känslan av att vara ett oönskat barn. Genomläsningen av hennes dagböcker bringade dock inte den klarheten jag hade trott och önskat. Det väckte snarare fler frågetecken. Bland annat ett stort frågetecken kring varför det inte fanns bevarat några dagböcker från åren 1962 till 1972! Det vill säga de åren jag gick i grundskolan, då jag blev mobbad, medan jag hemma ansågs som ett misslyckat barn eftersom skolresultaten påverkades negativt. Min mor skrev dagbok från 1952 (kanske även tidigare) och fram till 2004 då hon dog. Som regel mest korta notiser, och långt ifrån varje dag. Men varför skulle hon inte ha skrivit någonting under de tio åren jag gick i grundskolan?! De åren då hon ständigt beklagade sig för släkt och vänner om hur besvärlig jag var och hur misslyckad min skolgång var! Jag är idag helt övertygad att dessa dagböcker har förstörts eller tagits hand om, för att jag inte skulle få ta del av sanningen.
Mina föräldrar kunde inte se vad som höll på att hända, och ingen annan vuxen heller för den delen. Känslan av att vara ett oönskat barn har följt mig hela livet. Genom åren har jag efterhand fått fler och fler bekräftelser på att det faktiskt var så. Oavsett de bristande uppgifterna i mors dagböcker finns det ändå några noteringar som trots sin korthet säger allt. Idag har jag dessutom fått klarhet i en notering, som jag tidigare inte kunnat tolka, som klart bekräftar att hon verkligen gjorde vad hon förmådde för att slippa sätta mig till världen!
En kort notering som hon skrivit med stenografi den 7 oktober 1955 bekräftar detta! Tecknen betyder; ”släppt satsen”! På dagen nio månader innan jag föddes.

Det här med titlar!

Job Title Clipart
Jag är medveten om att alla inte räknas in i detta, men påfallande många gör det. Ju mer måna folk är om att framhålla sina utbildningar och sina eventuella titlar, ju mer arroganta är många av dem. Eftersom jag själv på grund av att mina föräldrar absolut tyckte att jag skulle sikta på ”teknik” därmed helt missade chansen att utbilda mig inom områden jag verkligen ville, kom jag aldrig längre än grundskolan. Men jag vägrar acceptera att jag därmed skulle kunna anses mindre begåvad! Jag är definitivt vad man kan kalla autodidakt. Alltså självlärd, och dessutom inom väldigt många områden. Fram för allt inom just de områden som i hela mitt liv har intresserat mig mest. Med den bakgrunden känns det än mer provocerande när folk måste framhäva sina titlar och sin utbildning. Om man är utbildad inom ett visst område bör man rimligtvis vara kunnig inom det. Det är logiskt.  Men hur man är i övrigt, hur man agerar mot sin omgivning, hur ödmjuk man är mot sina medmänniskor avgör i slutänden vad för slags människa man är. En god utbildning är ett relativt säkert sätt att trygga framtiden ekonomiskt, förutsatt att man får ett yrke där utbildningen kommer till nytta. Men är kunskaperna begränsade till enbart det man fått som utbildning, är det ändå inte mycket värt i relation med omvärlden.

Personer med god utbildning i bagaget som samtidigt har vett att föra sig på ett ödmjukt sätt bland sina medmänniskor är bra. Men de som ständigt vill framhäva sig själva som väldigt kunniga på grund av sina titlar och utbildningar, faller ofta platt till marken som arroganta besserwissrar som ändå inte kan särskilt mycket utanför sitt utbildningsområde. Att ständigt påminna omgivningen om sina titlar och utbildningar, tyder mest på ett klent ego och bristande empati!

Uppdaterat förlagsavtal påskrivet


För nästan en månad sedan var mitt manus till del två i min fantasytrilogi ”Gudarnas spira” äntligen på väg till tryckeri. Avtal var påskrivet och allt var klart, när jag plötsligt fick erbjudande om hjälp med manusutveckling från oväntat håll. Så – stoppa pressarna! Sedan dess har manuset valsat fram och tillbaka, och idag kunde jag äntligen – igen – lämna det ifrån mig för den sista genomgången innan tryckning.
Återstår dock att se vad det slutgiltiga resultatet blir.
Men det är på gång nu! Idag har jag skrivit på ett nytt uppdaterat förlagsavtal!

Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Slarviga recensenter!

Jag är fullt medveten om att man som författare måste vara beredd på både positiva och negativa omdömen, och att man måste leva med det. Men jag kan inte låta bli att känna mig irriterad när mina alster recenseras av någon som jag vet har läst boken under ett bokläsarmaraton som går ut på att läsa så många böcker som möjligt under 24 timmar! Helt ärligt – hur noga läser man då? Hur väl tar man till sig berättelsen på det sättet? Jag är själv en snabbläsare, men inte under tidspress! All min läsning får ta den tid som behövs. Vissa böcker behöver mer tid, vissa kan jag läsa på kort tid. I synnerhet böcker som verkligen tilltalar mig avverkar jag snabbt.
Men det känns frustrerande att få omdömen om sin bok som tydligt visar att recensenten har missat väsentliga delar i boken. Delar som flera andra läsare uppenbart har sett. Samtidigt är det klart synpunkter man bör ta till sig och kanske anstränga sig lite extra för att bli tydlig i kommande projekt.
En av de viktigaste delarna i mitt skrivande handlar om att framhålla de kvinnliga karaktärerna som starka och intelligenta personligheter. Det bottnar i att jag har en stark övertygelse om att kvinnan i många avseenden är klokare än mannen rent allmänt, och jag anser att vår värld hade mått betydligt bättre om många fler kvinnor fick vara delaktiga i allt styre!
Därför känns det extra hårt när en recensent om min bok skriver att hon inte ”gillar att vi än en gång ser en värld där ena könet trycks ner och förminskas”! Jag framhåller min kvinnliga huvudkaraktär som en mycket stark person, men om jag samtidigt skulle beskriva världen hon lever i som en hundra procent jämställd plats, skulle ju hennes styrka falla platt till marken. Så hur ska jag kunna gestalta en stark kvinna utan att beskriva en ojämställd värld?! Jag anser bestämt att om man ska recensera böcker, är man skyldig författaren att åtminstone ge boken all tid som behövs, och verkligen försöka förstå vad man läser. Annars är det bättre att låta bli att recensera!