Förolämpning mot personal

Arrogant och ett tråkigt sätt att se ner på sin personal! Det är enda sättet jag kan tolka arbetsgivarens formuleringar varje gång de informerar om vad som gäller i olika sammanhang. Som nu senast när man beslutat att personalen själva ska tanka sina arbetsbilar och kommer att ha bensinkort liggande i bilen. Man anser sig tvungen att påpeka att korten endast får användas i arbetet, och vid missbruk kan det leda till att de ifrågasätter ens anställning! Om det nu mot förmodan skulle finnas någon virrpanna bland de anställda som skulle utnyttja kortet privat får man naturligtvis ta det med den personen. Men att klassa ner hela personalstyrkan och se oss som potentiella tjuvar är en direkt förolämpning! Det är precis det man gör när man påpekar fullkomligt självklara ordningsregler.

Fredags resumé

Artrosen i nacken blev för mycket igen! Att ständigt behöva käka Citodon, som jag dock inte får ta senare än kl. 18 på kvällen, känns inte bra. Med tanke på den restriktionen hinner de dessutom sluta verka lagom tills det är dags att bege sig till jobbet. Att köra bil och samtidigt behöva använda båda armarna ganska flitigt under cirka fyra timmar, när man samtidigt inte kan vrida på huvudet åt ena eller andra hållet utan att det gör ordentligt ont, är rent ut sagt skitjobbigt.
Nu behövs mer ingående undersökning. Behöver underlag för att kunna ta beslut om lämplig fortsättning.
Dagen bjöd för övrigt på ett visst mått av frustration, för att inte säga ett ganska stort mått, när jag kunde konstatera att jag faktiskt borde ha kostat på en kvalificerad reparation av min gamla Akai GX635 D rullbandspelare, istället för att som jag gjorde lämna den till en ”vän till en vän” för bedömning om möjligheten till reparation. Där det sedan bara blivit tyst, och jag har själv inte riktigt tänkt på det, eftersom jag under de gångna åren inte haft direkt användning för den bandspelaren. Och jag har ju haft min Revox. Hade kunnat sälja Akai bandspelaren idag för kanske över 10 000! Känner dock viss tillfredsställelse i att kunna konstatera att jag torde kunna sälja återstoden av min hifianläggning för drygt tio tusen svenska kronor!
Mer frustration i form av ett negativt besked från förlaget om utgivningen av antologin i ämnet Loser. Ser ni ironin i detta!?
Skönt dock så här i slutet av denna dag att kunna konstatera att stillheten i min bekväma skrivbordsstol med praktisk nackkudde som stöd emellanåt än så länge känns rätt ok.

Digitalisering

För något år sedan digitaliserade jag hela mitt musikarkiv, och har därefter sålt ut merparten av min vinyl- och cd-skivor. Nu digitaliserar jag även mina rullband. Det är med dem som det var med vinyl och cd… de stod bara och samlade damm.
Men att sitta och jobba med inspelningar med rullbandspelaren, ger onekligen lite nostalgiska vibbar.  Har haft rullbandspelare sen jag var tio år gammal, så det har blivit en hel del inspelat.

Äntligen!

Idag äntligen kunde vi inviga vår egen spoltoalett. Vi har varit helt utan fungerande toalett i huset i 255 dagar, sen den 27 augusti 2018 när renoveringen av vårt badrum inleddes.
Vi är oerhört tacksamma för våra snälla grannar som låtit oss använda deras toalett, och därmed har sluppit att sitta och frysa i en baja-maja under vinterhalvåret.
Det återstår några ytterligare detaljer att fixa, men själva toaletten fungerar!
Hade heller aldrig trott att jag skulle ha någon behållning av att fotografera en spolande toalett. Men nu var det ju… hmm… skitkul.

Resumé för måndagen

Denna dag inleddes med frustrationen över att inkopplingen av vårt avlopp och vatten blir uppskjutet ytterligare tid. På grund av… tja, bristande kommunikation eller bristande planering eller vad vet jag! Jag vet bara att det är frustrerande. Vi har fina grannar som låtit oss använda deras toalett hela tiden sen den här historien inleddes i augusti förra året. Men nu när det våras på allvar vill de självklart allt mer vistas i sitt sommarhus. De har sagt att vi gärna får utnyttja toaletten i alla fall, men det känns ändå fel. Det känns som att man inkräktar på deras område. Med våra sena nattvanor är det ju kanske också ett problem.
Dagen fortsatte med ytterligare frustration med ännu ett förlag som inte vill ha mitt manus! Ja, jag vet… man måste vara uthållig!
Fortsatt frustration kan jag också känna när det undgörs lite över huvudet kring de som väljer att flytta ifrån Sverige, men som sen av olika skäl kanske återvänder igen. Ungefär som att om man en gång lämnar landet, är man inte välkommen tillbaka! Fan… det måste bero lite på omständigheterna. Känner mig onekligen träffad av detta. Jag har betalat skatt i Sverige i hela mitt liv. Skulle jag då förlora alla rättigheter i det här landet om jag under X antal år valde att bosatta mig i ett annat EU-land!?
Frustration kanske är att ta i, men det är någonstans lite den känslan jag också känner för all tid jag lagt ner i mitt liv åt ideellt arbete! Vet inte om det egentligen är någon vidare bra idé.
Frustrerande är det också att man numera tydligen inte kan göra någonting utan att det ska göra ont i både nacke, skuldran och emellanåt också huvudet! Frustration var ordet! Men tisdagen kommer nog att bli en fin dag!

Besked till tvivlarna!

Åren 2005 och 2006 fick jag opererat båda handlederna för carpal tunnel syndrom. En riskfaktor när det handlar om att drabbas av detta, är upprepade handrörelser!
Några år senare började jag få allt mer besvär med mina tumleder och det blev värre och värre. Hamnade till slut hos arbetsterapeut och fick lite träningsprogram och tumortoser som stöd. Det hjälpte inte nämnvärt. Fick kortisonspruta i den ena tummen. Det hjälpte inte heller. Till slut blev det operation till att börja med i höger tumled, vilket gjordes i september 2016. Det följdes av drygt fyra månaders sjukskrivning, och därefter cirka två månaders halv sjukskrivning. I september 2017 fick jag opererat vänster tumme. Den operationen var betydligt mer komplicerad, kanske på grund av hårdare slitage eftersom jag är vänsterhänt. Blev därmed sjukskriven i sex månader, följt av en månads halv sjukskrivning.

Så långt var problemen i tummarna lindrat. Har än idag fortfarande ont av och till, men inte i samma omfattning som tidigare.

Under tiden jag var sjukskriven efter den operationen fick jag även besvär med höger långfinger. Det låste sig och gjorde ont. Fick en kortisonspruta och smärtan släppte. Men efter en månads tid började det åter göra ont. Fick ny tid hos handkirurgen, och blev opererad samma dag. Man ger kortisonspruta enbart en gång. Därefter är det operation som gäller. Var sjukskriven till slutet av januari 2019.
Därefter åter i jobbet, och allt kunde varit frid och fröjd.
Sen en tid efter millennieskiftet har jag haft ett så kallat ”lipom” i nacken. I klartext en fettknuta! I varierande grad har jag genom årens lopp varit öm i nacken, vilket jag tog för givet berodde på fettknutan. Fick besked från kirurgen i Ystad 2013 att den var ofarlig, och man ansåg inte att det var aktuellt att operera.
Det senaste halvåret har besvären i nacken blivit allt värre. Vid nytt besök på kirurgen i Ystad var avsikten först att man skulle avlägsna fettknutan. När läkaren granskade tidigare dokumentation kunde han dock konstatera att det inte var knutan som orsakade det onda. Dessutom sitter den så att det är en ganska komplicerad operation att ta bort. Den verkliga orsaken till det onda i min nacke är artros! Redan vid röntgen 2013 då man var inriktad på knutan, noterade man ”uttalade degenerativa förändringar i nacken”.
Har från läkare och sjukgymnast fått konstaterat att det inte går att operera bort smärtan, så som skett med mina fingerleder. Möjligen kan man lindra smärtan temporärt med antingen medicinering, massage, värmedynor eller akupunktur. Det sistnämnda har jag provat nu under några veckor, men kan konstatera att det i alla fall inte hjälper så länge jag jobbar.
Så länge jag tar det lugnt och inte anstränger nacken fungerar det hyggligt. Men så snart jag börjar jobba och framför allt när jag kör på skumpiga grusvägar och vid varje rörelse som görs för att lägga tidningar och kontrollera sikten vid bilkörning etcetera, gör det ordentligt ont.
Smärtan sitter främst i höger sida i nacken, och strålar ner över högra skuldran och tidvis även uppåt och ger huvudvärk.

Nu är jag i det läget att jag antagligen snarast måste ta ett beslut! Gå i pension eller bara sluta mitt jobb! Eller försöka hanka mig fram i jobbet, och stanna hemma när det gör för ont. Det är som jag ser det ingen hållbar lösning. För det första bidrar det enbart till att göra besvären värre. För det andra är det naturligtvis inte någon bra lösning ur arbetsgivarens synpunkt heller.
Med tanke på hur försäkringskassan fungerar är sjukskrivning under längre period inte någon lösning.
Alla besvären finns klart dokumenterade i min läkarjournal, både från kirurgen i Ystad, läkaren på Vårdcentralen i Sjöbo och sjukgymnasten liksom även handkirurgen i Malmö.
Artros innebär att brosket i lederna som fungerar som ett slags stötdämpare slits ner, utan att det bildas nytt.

Det finns tyvärr alldeles för många människor som gärna bedömer och dömer andra utifrån vad de själva tror och tycker. Utan att egentligen veta någonting alls!
Jag har snart jobbat inom tidningsdistribution i trettio år. Med andra ord är det trettio år sedan slitaget på mina leder påbörjades.
Ingen ska inbilla sig att det är något nöje att dras med artros. I synnerhet när man vet att det aldrig kommer att bli bättre. Enda hjälpen är att anstränga sig så lite som möjligt.
Att inte kunna vrida normalt på huvudet utan att det gör ont är besvärande. Att ständigt höra ett knastrande ljud inne i huvudet varje gång man rör sig är besvärande. Jag har slitit på lederna för den här branschen i alla dessa åren. Jag ser ingen anledning till att jag ska fortsätta med det, och sen kanske inte kunna ha någon riktig behållning av min pension. Även om operationen av mina tumleder har gett ganska bra resultat, vill jag ägna min tid som framtida pensionär åt betydligt mer givande aktiviteter än att bara sitta och rulla på tummarna.

 

Måste nog snart bestämma mig!

Kan konstatera att varje form av kroppsansträngning numera innebär känning i nacken! Gårdagens arbete innebar mer ansträngning i form av en bilaga som skulle delas ut till samtliga hushåll. Resultatet lät inte vänta på sig. Under förmiddagens sömn vaknade jag flera gånger av att jag hade ont i nacken. Ordentligt ont! Valde att stanna hemma igen!
Idag har vi hämtat hem några plantor vi fått av en granne, vilka vi planterat vid dammen. Åter igen ett givet resultat. Ont i nacken under kvällen.
Det är givetvis inte hållbart i längden att vara sjukskriven i tid och otid. Jag vill heller inte riskera att tillbringa pensionen som ett passivt kolli som inte kan ägna mig åt några aktiviteter utan att det gör ont! Jag är helt enkelt inte typen som klarar av att sitta overksam.
Så det känns som att jag obönhörligen närmar mig läget när jag måste ta beslut om min framtid. Jag har ju förhoppningen att finnas kvar i ytterligare många år efter pensionen!