Webbradioproduktion

Årets näst sista dag, eller snarare kväll, har vi ägnat åt webbradioproduktion. Inspelning av ännu ett program, som vi är så glada att få göra.
Det är väldigt trivsamt att få sitta tillsammans med kärleken och spela ett urval av lämpliga låtar, och prata lite om ditten och datten, hela tiden med lite allvarliga tankar kring vår samtid och framtid. Och samtidigt med förhoppningen att även andra ska tycka om det vi spelar och det vi säger.

Mycket läsning och inget skrivande

Den här dagen har uteslutande handlat om korrekturläsning! Först de sista kapitlen av en av Snezanas romaner, som därmed i det närmaste kan betraktas som klar så långt. Återstår resultatet från testläsarna, innan vi är redo att ge ut den. Sen har jag även gjort en sista korrekturläsning på två olika bidrag – ett från Snezana och ett från mig själv – till en aktuell novelltävling. Klart att skickas in! Precis i tid.
Och apropå korrekturarbete – nu ska jag kasta mig över förhoppningsvis sista genomgången av Regntider, och förhoppningsvis kan den lämnas ut till första testläsaren en bit in i januari nästa år! Och kanske vi kan ge ut den fram på vårkanten!
Men något skrivande har det inte blivit särskilt mycket av den här dagen.
Resten av den här kvällen får ägnas åt lite hemsidesarbete. Behöver utöka funktioner på förlagets hemsida bland annat.
Apropå hemsidor är det ju rätt kul att kunna konstatera att det finns hygglig spridning internationellt bland besökarna.

Jag är fri

På förekommen anledning …

I olika perioder i mitt liv har jag haft, vad jag trodde, vänner som jag också hanterat just som vänner. Alltså ställt upp med den hjälp och uppmuntran jag haft förmåga till. Precis så som sig bör. Dessvärre har det funnits en och annan bland dessa så kallade vänner som valt att utnyttja detta och när jag sen har protesterat och sagt stopp, har man i vissa fall hämnats. I bland genom att bakom min rygg snacka skit och sprida rykten om mig som person. På det finns det uppenbart en del figurer som tror sig kunna använda den förljugna vetskapen som någon form av hot mot mig! Senast under julhelgen. Men dessvärre! Jag måste göra er besvikna. För oavsett vad som är sant eller inte i detta skitprat, så finns det ingenting i mitt förflutna som på något vis har varit kriminellt.
Och det finns – och det här är ganska angeläget att betona – ingenting att berätta för min fru! Helt enkelt för att det inte finns någonting om mig som inte hon redan känner till.
Så du som tror dig besitta någon form av okänd vetskap kring min person som du tror skulle ha en negativ inverkan på min frus känslor för mig! – varsågod! Be my guest!

Coronajul

Så var vi där igen! Julafton. Den sextiofjärde i raden för min del! Och en lite annorlunda julafton! Jag har förvisso haft några sådana aftnar i mer eller mindre ensamhet tidigare. Så länge mor och far levde brukade jag vara hos dem på julaftonskvällen, och äta middag typ nyårsmeny och samtidigt ta del av mors besvikelse över fars återhållsamma julklapp till henne. Uttjatat! Det fanns ju också några år som jag spenderade mer eller mindre i ensamhet, eftersom min dåvarande sambo tidigt på kvällen försvann in i berusningens dimma, och runt niotiden var bortkopplad från omvärlden och allt socialt liv. Kvar brukade jag sitta med en öl och någon go film på datorn. Bästa tidpunkten på de kvällarna. Efter tre jular försvann hon lyckligtvis för gott ur mitt liv, och in kom istället min stora kärlek! Sen dess har jularna varit fyllda med kärlek, familj och till och med bonusbarnbarn, god mat, och till och med sällskapsspel. Något som aldrig existerat tidigare. Inte ens i min barndom, trots att mor envisades med att ge mig sådana julklappar.
Men i år är ingenting sig likt! Coronan har vänt upp och ner på allt. Men jag har min kärlek vid min sida, precis som alltid, och det är egentligen det enda som är riktigt viktigt!

Totalsågning!

Håller helt med om detta!
Egentligen borde alla boksajter kräva att om man vill betygsätta eller recensera, ska man göra det under sitt fullständiga namn! Signaturer borde inte godkännas alls!
Vågar man inte stå för sin åsikt, är det bättre att hålla tyst!
Här finns det dessutom anledning att misstänka att det hela handlar om en ren hämndaktion, snarare än en ”seriös” åsikt.

En ful-hälsning till jul
1. Är jag en så usel författare?
2. Är detta i så fall det sämsta jag har skrivit? Eller får jag en felaktig känsla om jag antar att allt jag har skrivit är av dålig kvalitet?
3. Borde det inte finnas krav på att skriva mer än: ”Den sämsta bok jag har hört.”? För hur ska jag kunna utvecklas som författare om jag inte får en adekvat förklaring på vad som är sämst/dåligt? Konstruktivt? NEJ!
4. Och borde man inte stå för sin recension med ett riktigt namn istället för en påhittad signatur?
5. Hur går man vidare i sitt författarskap när man inte vet vad som är dåligt?
6.Tänker jag fel om jag ser ett samband mellan min mans två dåliga betyg på sina böcker och fyra sänkta betyg på mina egna samma dag?
7. Har jag en ovän eller är jag bara allmänt kass…

Visa originalinlägg 3 fler ord

Helg, jul, mistel och lite musikaliska förberedelser.

Ännu en helg är över. Tre dagar, sen är det helg igen. Och inte vilken helg som helst – det är jul! Vad nu det egentligen är värt i dessa tider. Ingenting blir som det brukar det här året. Självaste julafton spenderar vi ensamma hemma. Just the two of us! Men det går ingen nöd på oss. Vi har det alltid bra tillsammans, så det blir en fin helg. Sen får det bli enligt FHM: s rekommendationer familjedagar med vissa restriktioner juldagen och annandagen.
Just denna dag har jag i alla fall fått klart mitt bidrag till en novelltävling som handlar om musik. En omarbetad julsaga som förvisso hänger kvar i jultemat, men som fått en del upplyftande förbättringar. Man har ju trots allt lärt sig ett och annat sen den skrevs första gången.
För övrigt ägnade vi lördagskvällen åt att samla musikaliskt material för vår nyårsspecial. Kommer mer så småningom.  

Veckorna som gått

De två senaste veckorna har det varit en aning sparsamt med skrivandet. Föregående vecka handlade mer om hemsidesarbete. Förutom en del uppdateringar av egna sidor, arbetade jag en hel del med att hjälpa till att bygga upp en hemsida kring våra trevliga julsageträffar. Det har inneburit ganska mycket arbete, men samtidigt är det sådant som är roligt att pyssla med.
I början av förra veckan kom en ny förkylning lömskt krypande och gjorde sitt yttersta för att förpesta tillvaron. Det var mindre än en månad sedan förra. Men med extra tillskott av vitaminer och massor med vitlök i maten höll vi den ändå hyfsat på mattan. Åtminstone vill jag gärna tro det. Oavsett vilket så är det ju gott med vitlök. Sen är det klart oundvikligt i dessa tider att oroas över att det kanske är värre saker än förkylning man drabbats av. Så – vi tog en Coronatest häromdagen, ungefär samtidigt som förkylningen klingade av. Haha … lurad!
Det tråkiga med förkylningen är att jag tvingats avboka en tid hos tandläkaren, och ny tid gick inte att få förrän i januari.
Har fått ett godkännande av livförsäkring som gäller till 85-årsdagen, vilket härmed stärker känslan att man troligen borde kunna leva rätt många år till. Enligt nuvarande försäkring tycks det som att allt upphör om ett halvår då min sextiofemte födelsedag infaller. Det passar mig inte alls.
Föregående vecka handlade även om en del redigeringsarbete av vårt fjärde webbradioprogram för Ariton förlag. En liten julspecial. Det här är så roligt att pyssla med, och något som passar mig alldeles utmärkt, då jag alltid har älskat att syssla med ljudmixning och radioproduktion, även om jag aldrig fått riktigt möjlighet till det. Även den här helgen är det tänkt att bli inspelning av webbradio, och den här gången handlar det om ett nyårsprogram.
Lite skrivande har det ändå blivit. Har dels bearbetat en novell vi skrev 2015 för att anpassa till en aktuell novelltävling. Dessutom en novell jag kallat ”Förlorad” har fått genomgå en del omarbetning för att anpassas till en novelltävling på temat HBTQ och psykisk ohälsa. Apropå det ämnet har vi också sett en klart sevärd film med titeln ”Boy meets girl”.
Vi har även fått ytterligare bekräftelse på att vi gjorde klokt i att hoppa av det samarbete vi inledde förra sommaren. Det ligger helt enkelt inte i vårt intresse att producera i stora kvantiteter, på bekostnad av kvalitén. Ger all anledning att fundera över kvalitén när ett enmansförlag kan ge ut drygt trettio böcker på mindre än ett halvt år. Det sker bevisligen på bekostnad av korrektur- och lektörsarbetet.
Under den här perioden har det även varit aktuellt med en fin tradition – nämligen vår julsageträff till Lucia! Men som med så mycket annat detta Coronaår blev den vanliga träffen inställd. Men istället höll vi en Zoomträff där alla deltagande fick läsa upp sina julsagor på nätet istället.
Apropå nämnda avhoppade samarbetsavtal, kan vi också gång på gång konstatera felaktigheter som begåtts av det aktuella förlaget,  som bland annat för min del inneburit sex månader utan någon koppling till fantasygenrén på Storytel, och en envist kvarhängande felaktig koppling mellan min debutbok och en e-boksroman som jag inte har ett dugg med att göra.
Andra veckan avrundades med en blåsning av datorn, och frisk start ”från början”. Och så kommer lördagen med ännu en inspelning av dessa härliga webbradioprogram.

Inställt!

Inställt
av: Per Lindskog

”Är det ok om jag slår mig ner här?”
     Den rödklädde överviktige mannen makade på sig och tryckte sig mot parkbänkens ena armstöd.
     ”Visst … för all del. Du är inte sjuk? Jag menar … du vet …”
     ”Nä för fan.” Främlingen klappade med handen mot bröstet och log ett nästan tandlöst leende.
     ”Du vet …” fortsatte han. ”Man spritar händerna på ICA, och sen spritar man invändigt också …höhö … så det är lugnt.”
     Så satt de där, två främlingar. Främlingar inför varandra alltså. Det fanns kanske någon någonstans som de inte var främlingar inför.
     ”Ska du ha en jävel?”
     Den rödklädde viftade avvärjande med handen.
     ”Njä, det borde jag nog inte …”
     ”Men vänta lite … är inte du … jag menar … du ser fan precis ut som … va heter han … du vet … tomten!”
     ”Jo, det är faktiskt jag.”
     ”Men har du tid och sitta här? Jag menar … visst fan är det väl lille julafton idag.”
     ”Jo, men det blir inget.”
     ”Va?!”
     ”Nä, det är inställt förstår du. Corona vet du.”
     Ah ja … ja det är klart. Men va fan …” Främlingen höll fram sin flaska. ”Ta dig en jävel då. Du ska ju ändå ingenstans. Du är ju ledig för fan.”
     ”Kanske du har rätt.”
     ”Absolut! Koppla av och njut.”
     Tomten suckade uppgivet, torkade lite tafatt med rockärmen mot flaskhalsen och tog sig en värmande klunk.
     ”Måste ändå va rätt skönt och va ledig över julen, eller hur?”
     Tomten skrattade till.
     ”Har faktiskt inte tänkt på det så, men nu när du säger det så …”
     Främlingen tog själv ännu en klunk ur flaskan.
     ”Ska du hänga me och träffa mina polare?”
     ”Nja, jag vet …”
     ”Klart du ska.” avbröt mannen. ”Du kan väl inte sitta här rent alena när det är jul. Du har fan ändå inget och göra nu när julen är inställd.”
     Tomten reste sig, baxade upp den stora säcken över axeln och dunkade främlingen vänskapligt i ryggen.
     ”Ok kompis. Vart ska vi?”
     ”Häftigt! Det är bara en liten bit. Benny heter jag. Ska jag hjälpa dig och bära?”

De gick några kvarter längre bort från parken. Där, vid en gammal till synes igenbommad lagerlokal, öppnade Benny försiktigt en sliten dörr som gled upp med ett gnällande.
     Inne i lokalen flammade en liten brasa i en tunna kring vilken några slitna figurer stod och försökte få lite värme.
     En storvuxen man i femtioårsåldern kom sakta emot dem.
     ”Benny? Är det du?”
     ”Ja för fan … jag har en kompis med mig.”
     ”Ja, det ser jag”, mumlade den storvuxne som visade tydliga tecken på att redan ha provsmakat julglöggen några gånger för mycket. Eller nåt. ”Men va fan … dig känner jag igen”, sa han medan han gungade lätt fram och tillbaka och ansträngde sig för att hålla balansen.
     ”Kanske inte så konstigt …” började tomten.
     ”Ja, nu vet jag. Det är du som hade den gamla Shellamacken. Jag känner nog igen dig fast du har lagt dig till med helskägg.
     ”Nä, skärp dig för fan”, sa Benny. ”Det här är tomten, förstår du.”
     ”Va?”
     ”Tomten,” sa Benny och pekade på den storvuxne. ”Och det här är Jerry.”
     ”Nä, va fan skulle han göra här, idag på lille julafton.”           
     ”Det är inställt.”           
     ”Hur så inställt?”
     ”Du vet … corona … det blir inget i år.”
     ”Åh fan!”

Fram på morgonen vaknade Benny och hans polare en efter en. Elden i tunnan hade slocknat för länge sen, och det var svinkallt i den gamla lagerlokalen.
     ”Din polare glömde sin säck”, sa den storvuxne.
     ”Va fan?! Har tomten gått?” utbrast Benny.
     ”Det sitter en lapp här”, sa den storvuxne Jerry.
     Benny läste.
     Gör som du sa, njuter av min första lediga jul på evigheter. Ni kan behålla innehållet i säcken, så kanske det kommer till någon glädje, trots allt. God Jul.”
     Alla samlades runt säcken när Benny började plocka upp paket efter paket. Ganska snart blev det ett väldigt prasslande med julpapper och tejp och snören som slets upp.
     ”Jävlar!” utbrast en tunn man. ”En docka!”
     ”Här var det ett pussel”, sa en annan.
     ”Ett tåg i trä”, muttrade en tredje.
     ”Va fan?!” sa Jerry uppgivet. ”Är det bara leksaker? Finns det inget ätbart?”
     ”Ja, eller drickbart?” sa den tunne.
     ”Brännvin kanske?”
     ”Den här är lite mindre än de andra, och det skramlar lite,” sa Benny när han tog upp den sista paketen.
     ”Akta! Skaka inte. Tänk om du förstör den!”
     Benny rev långsamt av det färgglada julpappret.
     ”Kolla! En ask Aladdin.”
     ”Jag tycker bättre om Paradis”, muttrade den tunne.
     ”Amen … det går ju i varje fall att äta”, invände Jerry.
     En låda Aladdin på fem man mättar kanske för stunden, men det tog ganska snabbt slut. De delade kamratligt på första lagret, och därefter andra lagret.
     När asken var tom gick Jerry bort och skulle låta den bidra till den värmande brasan i tunnan.
     ”Vänta!” skrek Benny.
     ”Va fan är det med dig? Den är ju tom.”
     ”Nä, kolla!”
     Under det tomma chokladlagret stack det fram något gult.
     Jerry drog fram tre trisslotter som var instuckna under lagret.
     ”Hur fan vågar dom gömma det så?” muttrade Jerry. ”Tänk om man bara hade kastat det.”
     ”Ja, eller bränt det”, sa den tunne.
     ”Men nu gjorde vi ju inte det. Fattar ni taskigt?”
     Sen började alla skratta.     När alla tre lotterna var skrapade, var de fem vännerna överens. Det blev en verkligt god jul!