Uppdaterat förlagsavtal påskrivet


För nästan en månad sedan var mitt manus till del två i min fantasytrilogi ”Gudarnas spira” äntligen på väg till tryckeri. Avtal var påskrivet och allt var klart, när jag plötsligt fick erbjudande om hjälp med manusutveckling från oväntat håll. Så – stoppa pressarna! Sedan dess har manuset valsat fram och tillbaka, och idag kunde jag äntligen – igen – lämna det ifrån mig för den sista genomgången innan tryckning.
Återstår dock att se vad det slutgiltiga resultatet blir.
Men det är på gång nu! Idag har jag skrivit på ett nytt uppdaterat förlagsavtal!

Sidospår som vävs in (Hur det hela började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Slarviga recensenter!

Jag är fullt medveten om att man som författare måste vara beredd på både positiva och negativa omdömen, och att man måste leva med det. Men jag kan inte låta bli att känna mig irriterad när mina alster recenseras av någon som jag vet har läst boken under ett bokläsarmaraton som går ut på att läsa så många böcker som möjligt under 24 timmar! Helt ärligt – hur noga läser man då? Hur väl tar man till sig berättelsen på det sättet? Jag är själv en snabbläsare, men inte under tidspress! All min läsning får ta den tid som behövs. Vissa böcker behöver mer tid, vissa kan jag läsa på kort tid. I synnerhet böcker som verkligen tilltalar mig avverkar jag snabbt.
Men det känns frustrerande att få omdömen om sin bok som tydligt visar att recensenten har missat väsentliga delar i boken. Delar som flera andra läsare uppenbart har sett. Samtidigt är det klart synpunkter man bör ta till sig och kanske anstränga sig lite extra för att bli tydlig i kommande projekt.
En av de viktigaste delarna i mitt skrivande handlar om att framhålla de kvinnliga karaktärerna som starka och intelligenta personligheter. Det bottnar i att jag har en stark övertygelse om att kvinnan i många avseenden är klokare än mannen rent allmänt, och jag anser att vår värld hade mått betydligt bättre om många fler kvinnor fick vara delaktiga i allt styre!
Därför känns det extra hårt när en recensent om min bok skriver att hon inte ”gillar att vi än en gång ser en värld där ena könet trycks ner och förminskas”! Jag framhåller min kvinnliga huvudkaraktär som en mycket stark person, men om jag samtidigt skulle beskriva världen hon lever i som en hundra procent jämställd plats, skulle ju hennes styrka falla platt till marken. Så hur ska jag kunna gestalta en stark kvinna utan att beskriva en ojämställd värld?! Jag anser bestämt att om man ska recensera böcker, är man skyldig författaren att åtminstone ge boken all tid som behövs, och verkligen försöka förstå vad man läser. Annars är det bättre att låta bli att recensera!

Hur går det ihop?

Frysboxen | HemglassJag förstår verkligen inte hur Hemglass över huvudtaget kan överleva. Varje gång de kommer i vår gata, och det är ganska ofta, kör de förbi och terroriserar med sin enerverande tutmelodi. Hastighet uppskattningsvis trettio kilometer i timmen. Vår gata är inte så lång. Finns fyra hus efter vårt. Glassbilen kör ner och vänder, och passerar igen mindre än en halv minut senare. På max två-tre minuter har den kört hela vår gata fram och tillbaka. Om det nu till äventyrs skulle finnas någon som ville handla, skulle de på sin höjd hinna ut enbart för att se bakdelen av bilen när den svänger bort från vår gata. Så det kan inte vara mycket de får sålt!

Konstruktiva samtal

Ganska fascinerande egentligen, hur min kärleks och mina ständiga samtal ofta leder fram till kreativa och konstruktiva idéer.
Som bara ett litet exempel kan nämnas hur hennes tankar om en broderad text som alternativ till avsaknat papper, ledde fram till att texten faktiskt kunde bli läsbar via fingrarna. Detta i en tid då blindskrift inte ens var påtänkt. Vilka härliga idéer man kan få fram via inspirerande och konstruktiva samtal.

Hedrande!

Verkligen hedrande att få vara en del av denna samling nämnda fantasy/fantastik-författare!

Håll avstånd


Så här i Coronatider när även fotoklubbens verksamhet i stort sett ligger nere, är det roligt att vi åtminstone kan ha lite samarbete med grannklubbarna. Vår klubb har fått glädjen att delta i en enkel tävling som Ystads Fotoklubb arrangerar.
Det här var mitt bidrag denna veckan! Ett motiv som jag tyckte passade bra i dessa tider.
Se alla deltagande bilder här!