Arbetet med Regntider

Praktiskt taget varje kväll arbetar jag med Regntider. Det vill säga del tre i trilogin ”Legender från Thiramaar”. Det är lite av en berg-och-dal-bana. Vissa delar är sega och besvärliga att få till. Andra flyter på hur galant som helst. Men det handlar nog ganska mycket om mina personliga känslor för de olika karaktärerna. I den här delen förekommer både Elana (från ”Eilaths hopp”) och trollkarlen Cornizendo. Dessa båda är karaktärer som är roliga att skriva om, så där flyter det på ganska bra. Sen har jag även Kintara och Andor (som är huvudkaraktärer i ”Gudarnas spira”) vilka också egentligen är personer jag gillar. Men just i Regntider har jag svårt att få till något riktigt bra. Här kommer att krävas flera genomgångar av texten, innan jag är nöjd.
Men kort och gott, känner jag mig ganska nöjd med denna tredje del. Känns som att humorn och andan från ”Eilaths hopp” lever vidare i den här delen!
Nu när ”Gudarnas spira” kommer ut vilken dag som helst, känns det alldeles extra roligt att kunna konstatera att även denna, del tre – ”Regntider” – faktiskt bör kunna komma ut inom en snar framtid.
Och som författare vill jag absolut fullfölja mitt löfte som jag avgav i samband med utgivningen av del ett ”Eilaths hopp” – det vill säga att det var del ett i en trilogi.
Har annars fått veta från vissa förlag att man visst kan ge ut en bok som en del ett i en trilogi, men sen måste man inte fullfölja den trilogin! Något jag absolut inte ställer upp på.
När jag ger ut en bok med förklaringen att den är del ett i en trilogi, är det för mig en självklarhet att det SKA komma både en del två och en del tre. Allt annat vore att lura läsaren!

Varm vecka

Efter en stillsam midsommarafton på altanen gick vi in i en väldigt varm vecka som tillbringats mestadels i hemmet där man samtidigt har friheten att klä sig hur svalkigt man vill. Midsommardagen ägnades för ovanlighetens skull främst åt bildhantering, i första hand i syfte att komplettera vår förlagssida. Det arbetet fortsatte även under söndagen.
När vädret egentligen är för varmt, är det också läsläge för mig. När man inte orkar göra något särskilt, sätter jag mig gärna bekvämt tillrätta på altanen under parasollens skugga och läser en bok. Så det blir ju å andra sidan också lite fler böcker lästa dessa dagar. Och några fler recensioner också.
Eftersom jag tillbringar mycket tid framför datorn är terminalglasögonen viktiga. Så efter att mina gamla bågar som funnits med i ganska många år började bli slitna så att de skavde över näsa och öron, var det dags för nya bågar. Så det blev ett besök hos optikern (Sjöbo Optik) där de snabbt och lätt bytte glasen till nya bågar. Under tiden besökte vi byns nyligen öppnade sushirestaurang, Mawii sushi, och fick ännu en utsökt måltid.
På torsdagen var det dags för några nervösa minuter på Bilprovningen. Besiktning av både bil och släp. Bilen gick rakt igenom utan anmärkningar. Släpet däremot behöver nya däck! Bra mönster, men däcken är torra. Inget konstigt egentligen. Släpet står mest parkerat på infarten, och däcken har suttit på troligen sedan släpet köptes 1999. Den dagen blev det även en vända till huset i Ystad för att fixa efter senaste gästerna.
Så avrundades veckan med en dagsutflykt till Fristad för några timmars umgänge med barn och barnbarn. Den dagen svalkades av med ett tillfälligt åskregn.
Söndagen gick åt till konfigurering av ny laptop, men även att fixa uppdateringar och optimering av en tidigare såld laptop.
Givetvis har veckan mellan alla andra aktiviteter ägnats åt fortsatt skrivande på del tre till Legender från Thiramaar.

Selektiv reklam

Ganska illa med enmansförlag som satsar på aggressiva reklamkampanjer för sina egna böcker och några få favoritförfattare, och i övrigt struntar högaktningsfullt i övriga författare. Trots att det är förlaget som har den största andelen förtjänst i varje sålt exemplar, och därmed borde ha intresse av en god försäljning av samtliga av förlaget utgivna titlar.

Ett år i frihet!

Idag för precis ett år sedan arbetade jag min sista arbetsdag innan tre veckors semester! Det blev också min sista arbetsdag någonsin. Samma dag fick jag muntligt besked från min läkare angående resultat från min röntgade nacke. En knapp månad senare den 5 juli fick jag klart bekräftat av min sjukgymnast, det jag länge själv tänkt – mitt jobb var direkt olämpligt för min nacke! Tre uppslitna nackkotor som direkt följd av arbetet. Så det enda rimliga beslutet att ta utifrån detta var att säga upp mig! Blev med detta sjukskriven från semesterns slut fram till sista arbetsdagen den 8 augusti. Sen valde jag att hanka mig fram på A-kassan och stod, som det heter, till arbetsmarknadens förfogande. Men på grund av en ineffektiv arbetsförmedling och förvisso mitt eget ointresse, kom jag aldrig ens i närheten av att verkligen bli utnyttjad av arbetsmarknaden. Från mars månad detta året var jag officiellt pensionär! En tydlig lättnad eftersom jag därmed inte längre behövde ha pressen på mig att förväntas söka arbete. Tiden som pensionär så här långt har enbart varit positiv! Det är verkligen skönt att kunna stiga upp på morgonen och veta att den enda som bestämmer över hur jag ska spendera min dag är jag själv och min älskade kärlek! Och vi är definitivt aldrig sysslolösa! Precis som jag sagt i många år – jag hade helt enkelt inte tid att arbeta! Det var helt och hållet min privatekonomi som sa att jag behövde gå till jobbet varje dag!

Vanliga vyer i mitt forna arbete.

Brocyklingen 2000

Har faktiskt missat att notera detta lite speciella jubileum!

Den nionde juni i år var det tjugo år sedan jag var en av de tusentals som äntrade cykeln och trampade de totalt 34 kilometrarna över Öresundsbron till Danmark och tillbaka igen. Det var en unik upplevelse på många olika vis. Det var första och sista gången det var möjligt att cykla till Danmark. Vädret veckorna innan loppet hade varit ganska dåligt. Regnigt och blåsigt och kanske typiskt svenskt juniväder. Det var till och med så att jag nästan började ångra att jag anmält mig. Men den dagen det var dags hade vädret slagit om helt. Det var strålande solsken och klarblå himmel och praktiskt taget vindstilla. Till och med ute på sundet. Det hela var en fantastisk upplevelse, och det gick förvånansvärt lätt att cykla hela sträckan. Lutningen upp mot högbron var heller inte särskilt besvärande, trots att man från danska sidan har en stigning från tunneln där man befinner sig tjugo meter under havsytan upp till högbron som är sjuttio meter över havsytan. Totalt alltså en stigning på nittio meter! Det var också en märklig känsla att cykla genom tunneln, och veta att man hade cirka tjugo meter havsdjup över sig! Att stå uppe på högbron mellan bropelarna, som dessutom är Sveriges högsta byggnad, och njuta av utsikten över sundet var också en upplevelse. Brocyklingen var en upplevelse utöver det vanliga, och något jag helt klart hade velat uppleva igen. Men tyvärr lär det ju nog aldrig ske. Jag minns också att när vi kom tillbaka till den svenska sidan fanns både ork och lust att kunna vända, och köra tillbaka en andra tur om det bara varit möjligt.

Sorglig nyhet

Läste den sorgliga nyheten att gatukatten Bob är död! Det är ju alltid sorgligt när någon dör, människor eller djur. Men det här berörde extra mycket! Jag har läst den engelske gatumusikanten James Bowens böcker om Bob, om hur de båda bokstavligt talat räddade livet på varandra. James Bowen kämpade för att bli fri från sitt drogberoende, när han mötte Bob, övergiven och skadad 2007. Han tog hand om katten, och det gav honom en anledning att kämpa med sitt eget liv och bli fri från sitt drogmissbruk. Tusentals människor har fått uppleva dem båda på Londons gator, där James sålde de hemlösas tidning ”The big issue” med gatukatten Bob ständigt vid sin sida, som en charmig fantastisk publikmagnet.
Jag berördes mycket starkt av deras hjärtknipande solskenshistoria om den fina gemenskapen och ömsesidiga kärleken som uppstod mellan de båda.
Eftersom jag själv flera gånger genom mitt liv fått uppleva vad det innebär att vinna en katts fulla förtroende, kan jag verkligen förstå den tomhet James Bowen måste känna nu. Ännu mer eftersom de båda blev så viktiga för varandras överlevnad. Mina tankar går till James idag, och till gatukatten Bob var helst han befinner sig nu.


I read the sad news today that the street cat Bob is dead! After all, it is always sad when someone dies, people or animals. But this touched me a bit extra! I’ve read English street musician James Bowen’s books about Bob, about how they both literally saved each other’s lives. James Bowen struggled to get free from his drug addiction when he met Bob, abandoned and injured in 2007. He took care of the cat, and it gave him a reason to fight with his own life and be free from his drug addiction. Thousands of people have experienced them both on the streets of London, where James sold the homeless newspaper ”The Big Issue” with the street cat Bob constantly by his side, like a charmingly amazing crowd magnet.
I was very touched by their heart-wrenching sunshine story about the fine community and mutual love that arose between the two.
Since I have experienced several times throughout my life what it means to win a cat’s full confidence, I can truly understand the emptiness James Bowen must feel now. Even more so because they both became so important to each other’s survival. My thoughts goes to James today, and to the beautiful street cat Bob wherever he is now.


MINA RECENSIONER;
Gatukatten Bob
Mitt liv med Bob

Ännu en recension av Eilaths hopp, som gör mig stolt! (av Agneta Holmström)

”Eilaths hopp” är den första fristående delen i Legender från Thiramaar skriven av Per Lindskog. Det är en fantasybok med en fantastiskt spännande värld av trollkarlar, pirater och andra figurer med intressanta och ofta starka personligheter. Samtidigt som det är en fantasybok gör den också ett avstamp i verkligheten genom att den berör ämnen som hbtq-frågor och kvinnors villkor.
Bokens huvudperson Eilath hamnar i en svår, utmanande och omtumlande situation när han drabbas av en trollkarls vrede och förbannelse. Han dras ut på äventyr som han inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Han tvingas omvärdera allt han tidigare stått för.
Jag blev trollbunden av boken från första sidan. Läsaren sugs in i handlingen i ett språk som är lätt att förstå med samtidigt mycket god kvalité. Ett språk som får en ordälskare att jubla av glädje. I boken finns en stark berättarglädje och författarens välbalanserade underfundiga humor och komik är underbar. Den är rakt igenom spännande med sina olika vindlingar, vändningar och överraskningar i handlingen. Författaren använder på ett lysande och unikt sätt fantasygenren för att lyfta hbtq-frågor och kvinnors villkor. Boken innehåller bra miljöskildringar som också förstärks av att boken har en välritad karta över denna fantasyvärld.
Detta är en bok som till och med får mig, som oftast läser andra genrer, att få mersmak för att läsa fantasy, framförallt av Per Lindskog. Jag väntar ivrigt på nästa del i denna serie.  Läs boken. En magisk bok på alla sätt. Den får en klar femma i betyg.

Ännu en härlig recension för Eilaths Hopp (av Maria Imre Andersson)

Det bästa med en fängslande bok är att den lever sitt eget liv inom mig, även om jag för tillfället inte läser ur den.
Eilaths hopp”, gav mig en nyfikenhet på kommande kapitel, så att det var svårt att sluta läsa.
Efter en spännande inledning av boken blir Eilath plötsligt utsatt för en, milt uttryckt intrikat trollformel av en hämndlysten trollkarl, som just hade förlorat i ett spel med Eilath.
Hämnden vänder allt upp och ned för Eilath och leder till en spännande jakt efter trollkarlen, för att denne ska häva förtrollningen. Under resan möter Eilath, och slår också följe med ett brokigt sällskap och får uppleva en mångfald av händelser och känslor som han tidigare inte upplevt.
Med hjälp av den karta som finns i början av boken kan läsaren lätt följa med i resan med oväntade händelser, magiska skeenden och spännande upplösningar. Upplösningar som leder till ytterligare äventyr.
Boken har ett högt tempo, som blandas med stunder av stillhet och eftertanke. Eilath möter trollkarlar, småfolk, och kvinnor med stora kunskaper. De reser tillsammans, skiljs åt, för att senare i berättelsen mötas de igen. Eilaths hopp är en bok med en omvälvande inledning som ställer honom inför händelser som han aldrig kunnat föreställa sig.
Det är en fantasyroman, men den väcker ändå många tankar som är aktuella utanför berättelsens ramar.
Detta är en spännande och fängslande bok. Berättandet flyter välvilligt på fantasins vågor, och manar läsaren till nytänkande.
Boken bjuder läsaren på den mångfald som en mycket bra fantasyroman innehåller.
Jag ser mycket fram emot nästa bok och fortsättningen på berättelsen.

Maria Imre Andersson, Falun
Konstnär, författare och kreatör

Mors dag

Så var det den dagen igen! En dag vi absolut inte fick glömma så länge mor levde. Men det finns säkert andra som fortfarande minns hennes dag. Själv har jag släppt firandet sedan många år tillbaka. Liksom hon släppte satsen den 7 oktober 1955.