Dörrknackare – nej tack!

Lite då och då knackar säljare på vår dörr. Det handlar nästan alltid om hemlarm. Man informeras om att grannen där och där minsann har skaffat larm, och just nu har man kampanj på priset och så vidare.
Problemet är att dessa säljare uppenbart inte får lära sig att lyssna! Kommentarer som vi har redan larm, eller vi är faktiskt inte intresserade, eller bara kort och gott nej tack, går inte in! Dessutom tycks det vara helt omöjligt för dessa säljare att begripa att om det finns en stängd grind till den trädgård man just objuden satt sin fot i, finns det ofta en bestämd anledning till det som stavas H-U-N-D! Det innebär att man självklart ser till att stänga denna grind efter sig, både när man går in och när man går ut!
Säljaren kan inte veta om det finns en folkilsken hund i hushållet, som kanske genom denna persons nonchalans slinker ut och rentav skadar någon annan människa eller något vilt djur!

Litteraturrundan i Karup 2021

I helgen (4-5 september) har det varit litteraturrundan 2021, bland annat i ”Vita huset” i Karup. Flera intressanta författare har presenterat, berättat och läst valda delar ur sina böcker.
Vi hann tyvärr inte stanna så länge, men fick i alla falla lyssnat till Stina Larsson, Ulf Persson, Karin Eberhardt-Grönvall och Barbara Fellgiebel.
Nästa år ska vi vara bättre förberedda så vi kan ta del av hela arrangemanget. Förhoppningsvis kanske vi även själva kan delta, då vi nu även gått med som medlemmar i Litteraturrundan.

Veckan som gått

Vecka 35 säger kalendern, och det är väl en vecka som mest flutit förbi lite diskret. Tyvärr är det bestående minnet av denna vecka att en släkting lämnat alldeles för tidigt.
Annars har det väl egentligen inte skett så värst mycket. Vi har kunnat tillbringa ytterligare några kvällar på altanen, men det känns som att det nog handlar om säsongens sista. När det handlar om skrivande har det mest kretsat kring min fantasynovell som jag påbörjade förra söndagen, som ska handla om trollkarlen Cornizendo och självklart utspela sig i min egen fantasyvärld Thiramaar.

Ett styrelsemöte per telefon med fotoklubbens decimerade, men ack så effektiva, styrelse har också hunnits med.

Så kan vi ånyo notera att vår praktfulla julstjärna ökat ytterligare i omfång, emedan veckan avrundades med ett smaskigt sushikalas och därtill hemmagjord efterrätt bestående av delikat Crème brûlée.

Vi ser olika på det här med stillsam sommarkväll

Behaglig vindstilla sensommarkväll med temperatur som i vår värld medger att man kan sitta på altanen och skriva och njuta en kall öl och kanske någon enstaka fågelsång. Men man inser att vi inte har riktigt samma värderingar eller samma syn på vad som är ett trivsamt sätt att spendera de sista sommarkvällarna som våra grannar. Någonstans hörs en gräsklippare. Någon låter sin motorsåg arbeta för fullt antingen med att såga ner ytterligare träd, som det tycks ha gått något slags mode i. Eller sågas vinterns ved upp i lämpliga bitar. På avstånd hörs en skördemaskin som kämpar sig fram över markerna. Så har vi den där grannen som inte kan bestämma sig om han ska vara hemma eller inte, och därför kör iväg, för att tio minuter senare komma tillbaka, för att ytterligare en stund senare åter köra iväg. Alltid med det tunga släpet kopplat efter bilen.

Och så är det då alla de hundratals kråkorna som bråkar om vilka grenar de ska sitta på innan nattsömnen inträder.

Så ikväll fick Bluetooth-högtalaren göra oss sällskap på altanen.

Stillsamt med ändå aktivt

Enligt min planeringskalender har de senaste två veckorna varit ganska händelselösa, med några få undantag. Men den visar å andra sidan bara sådant som är inplanerat, och i det avseendet har det enbart förekommit tre händelser. Men det har varit ganska stor aktivitet utöver vad kalendern berättar.
Har arbetat med och blivit klar med inlagan till Regntider, och likaså en reklambroschyr att använda när vi framöver skickar beställda böcker till de som köper böcker i serien Legender från Thiramaar, med en komplett karta över länderna. Även bokens omslag är helt klart, och den här gången har jag faktiskt själv gjort bilden, fast ändå med en del assistans av Snezana.
Apropå bilder har vi även skickat in våra bidrag till årets upplaga av fototävlingen Närkampen, som vi kör i samarbete mellan Sjöbo, Ystads och Österlens fotoklubb.
Precis som vanligt har jag haft mina omgångar med extra känning av nackbesvären, som en liten påminnelse om varför jag gick i pension ett år tidigare. Men med rätt medicinering blir situationen ändå bra. Den effekten upplever jag även på det mentala planet. Rätt medicinering är synnerligen välgörande.
Väntar sedan två månader tillbaka på ett besked från Skatteverket, eller Folkbokföringen noga räknat, och kan konstatera att svenska myndigheter fortfarande är betongklumpar.
Skrivandet har åter lett in mig på en del nostalgiska minnen, den här gången från tidigt åttiotal och den tecknings- och målarkurs jag gick på tillsammans med min mor i början av åttiotalet. Men nostalgin i det här fallet var inte i första hand av positiv karaktär.
Mot slutet av den senaste veckan har det bokstavligt blåst friska fläktar, då vi äntligen fått levererat en hel köksfläkt, till skillnad från föregående som kom i bitar i en bristfällig förpackning.
Så har vi fått utökat vår vänskapskrets med nya vänner som medger umgänge med fullständig frihet.
För övrigt har det som vanligt handlat om skrivande, inte minst av memoarerna men även här mot veckoslutet har jag påbörjat en fantasynovell baserad på min ”egen” värld Thiramaar. En del hemsidesarbete har det också blivit, främst till kunder, och jag har konstaterat att priset för det uppdraget nog behöver höjas.
Negativt är att det under de senaste två veckorna onekligen känts som om hösten gör sin entré lite för tidigt. Inte en enda kväll har vi kunnat sitta på altanen. Kanske det kan bli lite ändring på det den kommande veckan.

Inspirerande

Fantastikbokklubben efterlyste noveller inom just fantastik att lägga upp på hemsidan, som inte minst som en utmärkt reklam för ens egna böcker som redan finns upplagda där.
En utmärkt idé, och något som inspirerade mig att direkt sätta igång och skriva en novell, självklart för min del baserad på min egen värld Thiramaar.
Och i allt mitt skrivande har jag helt klart skaffat mig några personliga favoriter bland mina karaktärer som jag känner extra starkt för att skriva om, och som alltid innebär lite extra inspiration.
Det är självklart Elana, men även den underfundige och lite klurige övermagikern Cornizendo och självklart hans älskade Belvida Bell (som dyker upp i ”Regntider”).
Sagt och gjort – efterhand som jag skrivit på mina legender från Thiramaar, har ett antal idéer till nya storys också växt fram och noterats i min minnesbank. En av dem är konflikten mellan gudarna och människorna om vem som egentligen har skapat världen! Den frågan ligger till grund för den fantastiknovell jag just nu skriver på! Klart inspirerad av Fantastikbokklubbens efterlysning.

Målarkurs och en pinsam mor

Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.

      Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.

      Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.

      Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.


Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.

      ”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”

Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!

Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.  

När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn.

Jag blev till – trots allt!

Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida.
Fredag den 7 oktober 1955.
På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade.
Släppt satsen!

Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med.
När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!

Tid med vänner, pensionstid, kyrktid och Regntider

Veckan som inleddes med ett besök på Vårdcentralen för provtagning inför en kommande behandling, har i övrigt passerat relativt obemärkt. Vi väntar fortfarande efter två veckor på att få leverererat en ny köksfläkt istället för den uselt förpackade vi fick som var trasig.

Kärleken har fått klartecken att till hösten kunna ta ut halvpension, och får därmed lite lugn och ro i tillvaron. Positivt för mig är att vi fortsatt har oförändrat lika mycket tid tillsammans under dagarna.

Vädret har varit lite instabilt den här veckan, men vi har trots allt kunnat tillbringa tre kvällar på altanen.

Mot veckoslutet invigdes World pride i Malmö och Köpenhamn, jag har ägnat ganska mycket tid åt mina memoarer, och dessutom har jag arbetat med inlagan till Regntider, som nu närmar sig helt färdigt skick och kan snart skickas till tryckeri! Kan konstatera att boken blir på 416 sidor. Räknat i ord hamnar den mitt emellan de båda föregångarna.

Lördagen hade vi besök av två kära vänner, som vi på grund av coronan inte kunnat träffa sen sommaren 2019. Under söndagen hade vi besök av våra kära grannar.
Och vi fortsätter glädjas åt hur förra julens julstjärna fortsätter att utvecklas.
Dessutom – denna söndag har jag, av alldeles speciella skäl, tagit del av en livesänd gudstjänst! Hör ju inte precis till vanligheterna.