Min novell ”Bara en mistel” har blivit antagen till Miramir förlags novellsamling ”Musik”!
Förutom att det alltid är roligt när det man skriver på olika vis blir uppskattat, är detta dessutom extra kul eftersom novellen kretsar kring musik! I mitt liv är det ju skrivandet, bildskapandet och just musik som är det viktigaste ingredienserna. Förutom naturligtvis min vackra kärlek! Utan henne vore ingenting av detta möjligt!
Ett spännande byte! Korrekturläsning när den är som bäst! Klara nästan samtidigt! Det skiljde en timme!Â
Med risk för att bli tjatig har veckan mest handlat om vårt författarskap. Men dock mer i form av utförda tjänster i vårt förlag åt andra författare, då vi är mitt uppe i två olika korrekturarbeten. Det är både spännande och givande att få äran och glädjen att vara med och, förhoppningsvis, påverka positivt i andras skrivande.
Så kom den årliga inkomstdeklarationen som egentligen nästan innebar ett ytterligare slag i ansiktet på oss pensionärer. Restskatt och så då den numera obligatoriska och fullkomligt idiotiska ordningen att tv-avgiften ska finnas inbakad i skatten, vilket i klartext betyder att man tvingas betala för något man inte utnyttjar! Vi har för tillfället ett abonnemang på Netflix som vi betalar en månadsavgift för. I övrigt tittar vi inte på tv! Så var i detta kommer Public Service in?! Från försvararna av detta system hävdar man att det faktum att man kan skaffa en tv, innebär att man självklart ska betala tv-avgift. Vilket är lika logiskt som att alla människor över arton borde betala bilskatt, eftersom det är fullt möjligt att de kan skaffa en bil! Mot slutet av veckan hade vi ett konstruktivt Spa-möte, där en rad tankar och idéer rörande min fjärde bok i serien Legender från Thiramaar ventilerades. Förhoppningsvis kan jag komma vidare med det nu.
Så fick vi ännu ett bestridande från den kund till våra tjänster som ansett att vårt legitima krav var ett hot. Och efter en på detta logisk följdfråga på diverse författarforum på nätet, har vi kunnat konstatera att den som känt sig hotad av vårt krav nu dessutom strukit oss som vänner på Facebook. Känns onekligen som en bekräftelse på hur korrekt vårt krav är! Någon känner oro!
Allt oftare nu för tiden dyker det upp bevis för hur en betydande del av mänskligheten saknar all form av normal intelligens. Det blev tydligt exempelvis för några veckor sedan i det som på vissa håll kom att kallas för ”dammsugarupproret”. Det var då man från SVT gick ut med informationen att med tanke på att det fanns risk för elbrist på grund av en misslyckad energipolitik som till allt för stor del missgynnar fram för allt Skåne, vore det bra om folk valde att dammsuga vid tider på dygnet då belastningen på elnätet var lägre. Det utlöste ett vilt debatterande på sociala medier, med hundratals kommentarer som i vanlig ordning tenderade att bli allt mer arroganta och oförskämda. Bland dessa fanns det också åtskilliga, vuxna människor, som manade till uppror! Man skulle minsann slå på alla strömkrävande apparater och annat under dygnets mest ansträngda tidpunkt i ren protest! Vad dessa opportunistiska trashjärnor dock glömde bort i sammanhanget, var att de själva skulle drabbas av rejält höjda elräkningar!
Ett annat och betydligt allvarligare bevis för den ökande idiotin, är den demonstration som i helgen samlade närmare tusen demonstranter i Stockholm, som på fullt allvar hävdar att coronapandemin är en bluff! Detta är ett direkt angrepp på all sjukvårdspersonal som sliter och riskerar sina egna liv för att vårda alla som insjuknat i corona! Det är ett lika stort angrepp på alla de som har anhöriga som drabbats och än värre som avlidit i denna fruktansvärda sjukdom!
Detta är tyvärr inte den enda idiotiska protesten mot coronarestriktioner! Det har förekommit liknande och till och med värre manifestationer på andra håll i världen. Och vi har helt säkert inte sett det sista än heller!
Det är bara att konstatera – vår värld är belastad med alldeles för många idioter. Samma idioter som framöver löper stor risk att ytterligare belasta vår hårt ansträngda sjukvård!
Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin eller Martini och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men alla har inte varit bra.
Just som ”Gudarnas spira” var klar att gå till tryck, fick jag en förhandsrecension som i ganska förolämpande ord sågade hela berättelsen. Med recensionen följde ett ”erbjudande” om att hen, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till och göra boken roligare. Jag accepterade, men när jag fick tillbaka manuset, bestod ”förbättringen” i att en av huvudkaraktärerna drogs med allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Nysningarna beskrev som så kraftfulla att han ramlade av stolar och liknande. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film typ Asterix där alla ”effekter” är gravt överdrivna. Min berättelse blev förlöjligad.
Denna karaktär som dör i boken, lät hen dessutom magiskt återuppstå i slutet av boken. Tillsammans med hens så kallade manusutveckling fick jag en ny recension. Fortfarande samma nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra! Hens hantering kändes som en ren förolämpning, och jag strök samtliga hens ändringar. När jag nu ett år efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner, känner jag stor lättnad av att vi faktiskt inte tog med hens ändringar. Tyvärr betalade vi alldeles mycket pengar för detta, men man lär sig förhoppningsvis något av det misstaget.
Redan när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, juli 2021) totalt 87 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.
Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är!
Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund!
För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.
Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.
Böckerna kan beställas via mejl – Kontakta mig!
Andie Lindskog 