Mogwais tillstånd var oförändrat idag. I går noterade vi att han var lite svullen runt ena ögat, och idag hade den svullnaden ökat betydligt upp mot pannan och kinden. Så det blev besök hos veterinär, som konstaterade att han hade en temp på 39,7º och att det behövdes dränage. Så nu tvingas den stackaren gå med krage X antal dagar framåt, och ska ha penicillin. Vad som orsakat detta kan vi bara spekulera kring, men en möjlig anledning kan vara någon grannkatt. Han har hittills varit duktig på att hålla grannskapets katter på avstånd, men det hindrar inte att det ibland uppstår konfrontationer då de sitter och svär åt varandra på katters vis. I de högljudda klagovisorna kan det hända att någon av kombatanterna klipper till med tassen. Skitiga klor kan snabbt orsaka infektioner. Vi är ändå väldigt tacksamma att det inte var något värre, som tumör eller nåt.
Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig. Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där. Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka. Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.
Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum. ”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud. ”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”
Man saknar inte kon förrän båset är tomt … Kanske dags för en nutidsversion av det talesättet – Man saknar inte mobilen förrän fodralet är tomt … Nåja, nu har jag i alla fall skickat iväg min mobiltelefon på garantireparation, och kommer att vara utan den i uppskattningsvis fem – tio dagar! Direkt hopar sig problemen. Det finns ju en mängd appar man fyllt sin mobil med, som underlättar i hanterandet av vardagen. Vi har till exempel en praktisk inköpslista där vi skriver in allt som behöver handlas. Sen bockar man av efter hand i affären. Lyckligtvis hade jag den i surfplattan också, så det löste sig ändå. Va?! Vadå papper och penna? Medan jag var i ICA behövde jag kolla upp att tillgångarna motsvarade dagens inköp. Lyckligtvis hade jag smart nog installerat bank-appen i surfplattan också. Fast jag hade glömt en detalj. Internet! Surfplattan har inget eget nät utan är beroende av wifi. Brukar ju annars hämta det med internetdelning från mobilen. Men – ICA erbjuder fritt wifi!
Sen var jag på Vårdcentralen, och medan jag satt i väntrummet ville jag läsa Sydsvenskan. Inget nät! Men – Region Skåne erbjuder ju fritt wifi! Behövde göra en ombokning av en tid hos Vårdcentralen, när jag nu ändå var där. Distriktsköterskan kunde inte ge mig någon tid just då, men erbjöd sig att ringa mig senast under morgondagen. Nä just det … det gick ju inte det heller.
Var hos My Way för att skicka min mobil till lagning, och behövde ange mobilnummer, så jag kunde få avisering när mobilen kommer tillbaka! Jaha … just det ja. Det går ju inte. Men man kan ju ta kärlekens mobil istället. Problemet är att jag inte kan det numret utantill. Kontaktboken finns i mobilen ja. Och den ligger i den där paketen som just ska skickas! Det lär säkert dyka upp fler sådana här … hmm … bekymmer, innan jag får tillbaka min mobil.
Med detta sagt, tänk så användbara dagens mobiler egentligen är. Så många vardagliga företeelser där mobilen underlättar en hel del. Sådant som vi blivit så vana vid, att vi bara tar det för givet. Ja visst ja, man kan ju ringa och snacka med folk också. Men det får jag väl låta bli nu en vecka framöver eller så.
Idag var det åter dags att låta sig bli skuren i – så att säga. Avlägsnande av en fläck i höjd med nyckelbenet, i november, visade sig vara otillräcklig då man ansåg att man borde tagit lite mer. Efter avslutad operation idag som skedde under samtal om böcker och skrivande – mina böcker – försvann läkare och sköterskor hastigt ur rummet. Jag låg rådvill kvar på bordet. Var det klart eller …? Några ögonblick senare kom de tillbaka in, och läkaren bad med en bekymrad min få se min rygg. Ingenting där! Han kunde därmed dra en lättnadens suck inför vetskapen att han faktiskt opererat på min framsida. Trots att någon felaktigt noterat i journalen att det handlade om en fläck på ryggen! Och så blir man telefonlös för en tid framöver, då det krävs en garantireparation. Telefonerandet kan jag va utan, men det finns ju en mängd funktioner i mobilen som underlättar mycket i de vardagliga göromålen. Försöker hantera dem tills vidare med surfplattan istället. Ringa får vi göra sen! (PS – Det går alltid att nå mig via e-post! DS)
Efter en dryg månad med lunginflammation, vatten i lungsäcken och till och med en vecka med Covid, har jag till slut valt att helt och hållet följa kroppens vilja. Jag kan vila mjukt mot skrivbordsstolens ryggstöd och skriva eller fortsätta ladda upp mitt Musikarkiv till Dropbox. Eller något annat. Annars blir det att krypa upp i soffan med en film, eller raklång i sängen med tre kuddar under huvudet och stillsam musik i hörlurarna. Uppenbart är det en bra lösning.
Nu känns det faktiskt trots allt som att jag håller på att lämna sjukbädden och långsamt är på väg tillbaka upp mot ytan!
Kände mig ganska vissen hela den här dagen också. Fortfarande lika ont, och jag vågar knappt hosta, nysa, gäspa eller rapa, för då hugger det till i sidan. Kan undras hur länge man ska behöva stå ut med det här. Känner mig totalt vissen, inspirationslös och orkeslös. Alltså egentligen ingen större skillnad jämfört med gårdagen. Egentligen enda positiva är att jag fick vara hemma hos min kärlek, istället för på Akuten.
Den gångna veckan har helt klart gått åt det positiva hållet. Har känt tydligt att jag håller på att tillfriskna. Men i natt blev det bakslag! Satt och tittade på en film innan jag skulle somna igår kväll, när det plötsligt började göra ont i vänster lunga. I höjd med bröstet. Dessutom rejält ont! Om jag hostade, nös eller till och med rapade, högg det till i sidan. Så det blev besök på Vårdcentralen igen, vilket i sin tur ledde till remiss till Akuten i Ystad. Blodprover, skiktröntgen och det där otrevliga Covidtestet igen. Vet inte hur många gånger jag fått utstå den där pinnen halvvägs upp i hjärnan! Men – jag är fortfarande positiv! Dock utan att smitta. Resultatet av besöket på Akuten blev i alla fall att fläcken på lungan i höjd med bröstet ska hållas under uppsikt. Men i övrigt visar alla prover och röntgen att allt är helt ok! Så nu blir det Citodon som får hjälpa mig att stå ut med det onda. En väldigt intressant notering idag var att läkaren jag träffade på Vårdcentralen var ganska exakt så som jag ser min karaktär Elana i mina böcker ”Legender från Thiramaar”. Tänk att hon finns i verkliga livet! För övrigt gick ju denna lördag helt till spillo, med vistelse på Akuten i cirka åtta timmar!
Min mobil indikerade häromdagen att batteriets hälsa var kraftigt försämrat. Vilket därmed också förklarade varför den sög batterikraft långt över det normala. Bara att inse – mobilen innehåller för många nödvändiga vardagsfunktioner för att man ska kunna avvara den någon längre tid. Så det blev en spontanutflykt till Phone Hero på Baltzarsgatan i Malmö. Medan vi väntade på batteribytet intog vi en god fika på Coffeehouse på Hansakompaniet, vilket dessutom var en bjudfika från en nöjd kund.
Vaknade i morse med en nästan märklig känsla! Jag hade inte ont! Jag var inte så värst rosslig i halsen. Jag var nästan pigg. Kan det vara så att jag nu, nästan en månad och två antibiotikakurer senare faktiskt håller på att bli frisk. Finns absolut fler tecken på det under dagen. Har faktiskt orkat med flera sysslor vid datorn. Bra många fler än jag annars gjort de senaste veckorna. Och chorizokorven och ölen till maten smakade alldeles förträffligt. Att sen orken tog slut någonstans runt sjutiden på kvällen, och jag därför allt mer siktade mot soffan och ett nytt avsnitt av ”The Witcher”, eller två, får man väl ändå se som acceptabelt. Lunginflammation, vatten i lungsäcken och på det covid, kan nog sätta sina spår.
Andie Lindskog 