Lite hastigt och lustigt blev det ett ärende till Malmö idag, då jag kunde halka in på ett återbud. Det hela gav resultatet att jag antagligen inte behöver komma dit fler gånger. Även om de tyckte det var trevligt att se mig igen. Sånt värmer. Så blev det ju också en liten promenad, och passade även på att kolla i några affärer på Triangeln. Men inget av det jag sökte fanns, så det blev ingen handel. Välbesökt köpcenter, men ganska folktomt på sjukhusområdet. Annars brukar det nästan vara tvärtom vid de tillfällen jag besöker dessa platser. Oftast vardagsförmiddagar.
Så var det fredag igen, mitt i mörka november, och alltså bra läge för SPA-bad. Som i vanlig ordning också innebär planerande skrivarsamtal. Med resultatet att jag kunde notera ytterligare några viktiga detaljer till arbetet med Ashas sten. Alltsammans sedan följt av en underbart god sallad med bland annat vitkål, russin, äpple, morötter, lök, creme fraiche, teriyaki, majonäs, senap, surimi, ägg, tomat och spenat.
Ett perfekt sätt att fira det faktum att det hunnit gå hela elva år sedan vi förlovade oss. Därtill kan jag personligen lägga till att detta är mitt längsta förhållande någonsin. Och känslorna är på exakt samma nivå idag, som de varit hela tiden!
Inledde denna dag med ett telefonsamtal med banken, för att få klarhet i en del spörsmål kring omregistrering av vårt förlag. Så långt var allt frid och fröjd. Fick ett vänligt bemötande, tydlig och klar vägledning och självklara och lättbegripliga svar på min frågor. Sen ringde jag Skatteverket! Ärendet där handlade om ungefär samma som föregående samtal. Men jag minns ärligt talat inte när jag senast upplevde sådan total frustration över att tala med någon myndighetsperson, som nu! Med väntetid i telefonen blev det ungefär en timmes totalt bortslösad tid, för att efter högljudd invändning från min sida sluta med det enkla besked jag egentligen skulle haft kort och gott redan från början, vilket därmed hade kunnat korta ner samtalet till en minuts vänligt bemötande. Efter detta fick jag mejl från AMF som meddelade att jag hade ett ”brev” på ”Mina Sidor”. Försökte logga in med bank-ID, vilket dock visade sig totalt omöjligt! Efter väldigt många om och men kunde jag till slut komma in via Safari webbläsare i mobilen. Bara för att konstatera att jag fått ett meddelande som bekräftar att utbetalningen av den delen av min pension som kommer från AMF, fortsätter ett år till.
Sen hade jag ett ärende att fixa på fotoklubbens banksida, eftersom jag för närvarande förutom sekreterare och webbansvarig även fungerar som klubbens kassör. Där möts jag av ett formulär, där banken vill veta var vår verksamhet huvudsakligen bedrivs, och likaså var alla våra intäkter förväntas komma ifrån. Och så vidare. Frågeställningar som mest känns som något riktat till ett multinationellt företag. Knappast till en ideell förening som omsätter, i bästa fall, kanske fem tusen om året. Men visst, det är uppgifter som banken enligt lag måste ta in, så det är väl bara att svälja. Problemet är att sidan fungerade inte! Beskedet ”Sidan svarar inte” var flitigt förekommande. Efter åtskilliga försök och dessutom samtal med bankens support, gav jag till slut upp, och bestämde mig för att ta det med banken vid ett personligt besök, som jag ändå måste göra eftersom vi även fått fysiska handlingar angående klubbens fullmakter för oss som hanterar klubbens ekonomi. Som om det inte var nog med detta, tvingas min kärlek också strida mot Skatteverket om orimliga krav som en avliden nära men samtidigt väldigt avlägsen släkting ställt till med.
Denna torsdag döps härmed om till Struldag, och vi skulle min själ stannat kvar i sängen i morse.
Ringde Skatteverket för att få svar på frågor gällande bokföring och deklaration för enskild näringsidkare, när man vill registrera över verksamheten från en person till en annan. Personen jag fick tala med måste ha haft särskild provision för hur mycket hon pratade. För min del om jag ringer till myndigheter, banker eller företag vill jag kunna ställa mina frågor på ett tydligt sätt, med förhoppningen att också kunna få lika tydliga svar. Men det kräver att personen jag talar med är lyhörd och fram för allt har kunskap och förmåga att förklara på ett tydligt sätt. Kanske särskilt viktigt när det gäller myndigheter som Skatteverket. Men den här människan gav inte mig utrymme över huvud taget till att ens formulera mina frågor. Hon pratade praktiskt taget oavbrutet. De få tillfällen hon gjorde uppehåll för att hämta andan, försökte jag säga något, men hon fortsatte babbla. Hon rabblade en mängd exempel på hur överlåtelser från ett företag till ett annat kan gå till, och så vidare. Men allt hennes babbel var fullständigt irrelevant i sammanhanget. Det var ingenting sådant jag ville ha svar kring. Inte förrän jag höjde rösten rejält och krävde att få formulera min fråga, helt innan hon svarade, fick jag en chans. Men svaret på frågan blev typ god dag yxskaft. Så resultatet av ett samtal som med väntetid inräknat stal ungefär en timme av min dag, gav absolut ingenting! Och det förändrade inte min redan sen tidigare uppfattning om Skatteverket som en klumpig betongmyndighet!
Var ännu en tur i gamla hemtrakter. Passade även på att uträtta ett annat ärende också när jag ändå var där. Och nä, det var inte till Pizzeria Pompei, som funnits där sen åren jag bodde i området. Var i god tid som jag faktiskt brukar, och fick dessutom vänta lite extra tid med en kopp kaffe. Så jag fick utrymme att fundera lite kring mitt arbete med bok nummer fyra i Legender från Thiramaar, som jag lite grann har kört fast i! Sen verkar det vara lite problem för satelliterna att nå dit ner, åtminstone att döma av min ”promenadmätare”. Det den visar ser mer ut som att jag varit överförfriskad! Det har förvisso hänt några gånger under åren jag bodde i området. Men absolut inte nu.
Hade en del ärenden att uträtta i byn under dagen. Mat och dryck skulle inhandlas, och så passade vi på att handla grönsaker vid torghandeln. Dessvärre för sista gången för säsongen. Nu stänger de över vintern, och är inte tillbaka igen förrän i mars nästa år. Passade även på att avlägga en visit på biblioteket, med förhoppningen att få ett samtal med ansvarig. Som dessvärre inte var där, idag heller. Det var samma sak förra gången. Mannen som vi fick tala med både förra gången och idag, verkar dock tämligen oengagerad. Förra gången antecknade han någon oläsliga kråkor på en Postit-lapp och lovade lämna vidare till den anvariga. Den lappen hamnade säkert i papperskorgen i samma stund vi lämnade biblioteket. Den här gången fick vi epost-adressen till den ansvariga, så vi får själv skriva till vederbörande. Det handlar naturligtvis om våra böcker. I alla sydöstra Skånes bibliotek finns enbart Eilaths hopp – i Ystad. Inga andra av våra böcker, varken fysiska eller elektroniska, finns! Man kan ju faktiskt tycka att det lokala biblioteket borde kunna ha dem. Kan Malmö Stadsbibliotek ha nästan alla våra utgivna titlar, är det väl fan om inte det lokala också kunde.
Ärendena i byn avrundade vi med en fika på Möllans cafeteria, bland alla fascinerande Halloween-kreationer.
Dags för ännu ett besök i mina gamla hemkvarter. Hade lite mer tid till godo, så jag passade på att ta en lite längre promenad den här gången. Märkligt nog har jag haft hyfsat tur med vädret vid varje tillfälle jag varit här på sistone. Men idag var det ju faktiskt dessutom nästan sommarvärme. Gav mig dock inte tid för någon fika idag, eftersom jag hade ärende även till Triangeln. Men jag ska hit fler gånger, så det kan säkert bli fler tillfällen för fika. Måste ju kanske också kolla in hur det nya köpcentret på Kronprinsen ser ut. Kvällsmaten hemma tillsammans med kärleken bestod av ljuvligt god räkmacka. Resten av kvällen ska jag försöka få till en storyline för ”Ashas sten”, så att jag är förberedd inför Na-No-Wri-Mo som startar i veckan som kommer.
Dags för ännu en tur till Malmö, och närmare bestämt Slottstaden. Den här gången tog jag mig inte tid för någon fika, och heller inget besök på Kronprinsens systembolag. Men väl en promenad i kvarteren där jag en gång bodde. Känns fortfarande lite konstigt att se huset där jag i september för snart femtio år sedan flyttade in till min första egna lägenhet, och samtidigt veta att den lägenheten numera är husets tvättstuga. Jag imponeras av det stora utbudet av fikaställen och restauranger. Då fanns en liten pizzeria, Pompei, som startade 1976 och som faktiskt finns kvar på samma plats fortfarande. Men jag kan inte minnas några andra matställen från den tiden. Det skulle möjligen vara EPAs cafeteria på Kronprinsen som hade riktigt goda, och billiga, leverpastejmackor med rödbetssallad och räkmackor. Men idag finns förutom då Pompei både kaffeställen, traditionella restauranger och även kinamat, sushi och till och med en indisk. Tiderna förändras.
Den här veckan har på nåt märkligt vis känts som att man långsamt men bestämt seglat mot helgens förmodade höjdpunkt, då vi ska sälja böcker i Skeneholmssalen i Billesholm, och förhoppningsvis frampå eftermiddagen köra hem med tomma kartonger. Ja, jag vet … väl optimistiskt! Men utan drömmar stannar livet av och blir trist. Kanske är det just drömmarna som bidragit till senare års förändrande utveckling, kombinerat med det positiva och oerhört betydelsefulla stödet från kärleken. Det är faktiskt en bidragande anledning till att jag, åter igen, varit en tur till min gamla barndoms- och förvisso ungdomsstad Malmö. Trots att jag med stor lättnad lämnade storstan bakom mig när jag i december 1986 flyttade till det lantliga lugnet i Övedskloster, kan jag ändå känna att jag gillar stadens puls, och jag gillar vad det blivit av min gamla barndomsstad. Ja, det finns många negativa sidor i stans utveckling, men jag trivs i den där kontinentala stadskänslan som, åtminstone stundvis, får mig att känna mer att jag är i Europa, än bara i lilla Malmö. Och samtidigt är det ändå skönt att kunna återvända till lugnet på landet igen.
Inom loppet av en vecka har jag fått fyra nålar i min kropp! Det var blodprov på remiss. Det var Covid vaccin nummer fem. Det var Pamorelin – den femte i ordningen. Och nu idag har jag dessutom fått vaccin mot lunginflammation. Många nålar med andra ord, och man kan kanske med fog kallas för Nåldynan. Tur i alla fall att jag inte har några problem med det här med sprutor. ”Nu sticker det!” säger sköterskan, och jag förväntas vara beredd på att det kan göra ont. Ja, covidsprutan kändes en aning. Det ömmade lite svagt i armen under dagen, men mer än så blev det inte. Kanske något i detta som också förklarar varför jag klarade lunginflammationen under januari och februari ganska väl. Till och med när de stack in en nål i lungsäcken och tappade 1,5 dl vätska, reagerade jag inte särskilt mycket. Men – nu är det förhoppningsvis färdigstucket!
Andie Lindskog 