(Jag tog ett djupt andetag och… Skriv en fortsättning utifrån denna startmening.)
Jag tog ett djupt andetag och klev ut genom fönstret. Jag föll i accelererande hastighet, våning för våning. Femtiosju våningar är högt. Vid våning tre… poff! Vaknade, badande i svett.
(Skriv med inspiration av denna bild!)
”Vaddå fungerar inte!?” utbrast farfar irriterat.
Jonas suckade.
”Den har väl inte fungerat på hundra år minst.”
Farfar såg bistert på sitt barnbarn.
”Hör nu här min unge man!” sa han argt. ”Nog för att jag är gammal, men senil är jag inte. Inte än.”
Jonas drog fram en stol och satte sig vid köksbordet mitt emot farfar.
”Farfar!” sa han. ”Den tröskan har inte varit använd på säkert hundra år minst. Den är historia!”
”Du ska inte överdriva. Ja, det är några år sen jag använde den senast, men jag är helt säker på att den fortfarande fungerar.”
”Den gör ju inte det.” vidhöll Jonas.
Farfar muttrade irriterat för sig själv, något knappt hörbart om lata ungdomar.
Jonas suckade tungt.
”Alltså… den är ju helt slut. Dessutom har du ju inga hästar längre heller!”
Farfar såg på honom.
”Hästar!?” upprepade han.
”Ja, hästar.” sa Jonas. ”Du behöver väl… minst två hästar för att dra den maskinen.”
”Vad pratar du om?” undrade farfar.
Jonas såg uppgivet på honom.
”Skördetröskan!”
”Men va fan ska du med hästar till?”
”Dra maskinen.”
”Diesel fungerar nog bättre.”
”Diesel!?Den är ju fastvuxen i marken.”
Plötsligt började farfar skratta.
”Snackar du…höhö… om den där gamla tröskan som står nere vid stengärdet?” sa han medan han bubblade av skratt.
Jonas nickade.
”Min John Deere står inne i maskinhallen, pojk.” sa farfar spydigt. ”Tro mig, den behöver inga hästar.”
(Bilden från Skrivsprånget – Det var denna bild vi skulle hämta inspiration ifrån)
(Låt en smak eller / och en doftupplevelse bli en ingång till ett minne. Sant eller påhittat.)
Muntert nynnande vek han in genom den stora portöppningen till varuhuset, för att i nästa ögonblick kollidera med en kund som just var på väg ut. Instinktivt slog han ut armarna och grep tag i personen, som annars skulle fallit handlöst.
Han såg rakt in i ett par mörkblå kattaktigt lätt sneda ögon med täta långa ögonfransar som fulländade bilden. Det stod en frisk fläkt av nattviol omkring henne. Hela hans inre genomfors av en innerlig önskan om att för evigt låsa detta ögonblick. Röster inom honom tycktes skrika maningar till honom att verkligen hålla fast den här gången.
Bara en gång tidigare hade han sett en så vacker kvinna som denna som just detta korta ögonblick fanns i hans armar. Bara en gång tidigare i sitt liv hade hans luktsinne uppfattat denna ljuva doft av nattviol. Det var för bara någon dag sedan i Camyrlin, då han första gången av en ren slump råkat springa på samma kvinna.
Åter igen tvingades han följa förståndets tydliga men tråkiga röst. Han släppte varligt greppet kring henne.
(Denna text är saxad ur min fantasyroman ”Eilaths spel”)
(Favoritkepsen, mormors brudklänning, de slitna jeansen som sitter som ett andra skinn, strumporna som blir vändpunkten i en historia. Det centrala i din text idag är ett klädesplagg. Öppna fantasins eller minnenas garderob!)
”Var blir hon av?” undrade Andor otåligt.
”Hon kommer.” lugnade Samus. ”Du vet väl att kvinnor tar god tid på sig?”
Han knuffade Andor lätt i sidan.
”Och hon är väl värd att vänta på, eller hur?”
Just då hördes ett lätt frasande ljud från ovanvåningen och de tre såg upp. På översta trappsteget stod Kintara, iklädd en fotsid djupblå sidenklänning med vita broderier och långt släp som kammarjungfrun bar upp bakom henne. Klänningen hade hög midjelinje som framhävdes med ett brett sammetsband, en u-formad urringning med breda schalslag. Hennes långa hår var uppsatt med inflätade vita sidenband som ytterligare framhävde hennes svarta hårfärg.
”Min syster!” sa Samus med omåttlig stolthet i rösten.
”Allt tycks gå i blått på det här stället.” mumlade Tobin.
(Detta är saxat ur min fantasyroman ”Gudaspiran” som jag skrivit tillsammans med min kärlek. Det är även hon som gjort bilden som får illustrera detta inlägget)
(Skriv om färgen röd. Har röd en smak, en rörelse, en ton?)
Surt! Det är enda sättet jag kan beskriva smaken på rött vin. Det och att jag får halsbränna. Har aldrig och kommer nog aldrig att förstå det röda vinets tjusning.
Jag har ofta fått höra att man kan lära sig att tycka om rött vin. Varför!? Varför ska jag göra det? Det är en social grej att man dricker rött vin till maten i festliga sammanhang. Känns nästan som lite snobberi att man bara måste tycka om rött vin.
Förutom att jag absolut ogillar smaken och även lukten av rött vin, så behöver jag oftast ganska mycket vätska när jag äter. Då duger inte vin. Varken rött eller vitt. Öl kan gå bra, men kanske bästa alternativet är mineralvatten.
Är jag mindre social om jag dricker mineralvatten och du dricker rött vin?
(Skriv en berättelse med bara sex ord.)
Gardinen fladdrar. Ett skott. Smärtsam tystnad.
(Hur låter en person? Låt ett eller flera ljud beskriva en person. Hasandet av tofflorna, mumlet över tangentbordet, hjärtslagen)
Det var äntligen dags för operation av min tumled, och det var meningen att den skulle påbörjas tidigt på morgonen. Så jag valde att åka in kvällen innan, för att sova på plats. Tänkte att det kanske vore lugnast så.
Låg och kollade film på min surfplatta till klockan var närmare två på natten, men hade ändå lite svårt att komma till ro och somna. Lyckades ändå till slut, bara för att bli väckt igen efter kanske fem minuter.
”Ååh! Så måste man kissa också.” mumlade den 67-årige mannen som jag fick dela rum med.
Jag kunde höra hur hans fötter fumlade i det dunkla ljuset efter morgontofflorna, och därefter följt av det karaktäristiska flipp-flopp-ljudet när han tog sig förbi min säng och ut till toaletten. Den låg vägg i vägg med vårt rum, och jag kunde höra hans suckande och muttrande över ännu ett misslyckat försök att lätta på trycket. Strax därefter åter ljudet av morgontofflorna när han tog sig tillbaka in till sin säng.
”Skulle jag nu ha de tabletterna… eller… va fan…” mumlade han för sig själv.
Jag hörde hur han tryckte på knappen, men jag hade ändå precis lyckats slumra in när dörren öppnades och en sköterska kom in i rummet.
”Hur är det fatt?” hörde jag henne fråga.
”Jag mår illa.”
Det fixades en del innan sköterskan försvann igen med orden att han fick ringa igen om han behövde nåt.
Äntligen tyst och lugnt. Jag slumrade sakta in.
”Va fan!” hördes plötsligt från rumskompisens säng, följt av ett prasslande ljud och därefter det där otrevliga ljudet som kommer av att någon mår illa, på riktigt så att säga. Han hulkade några gånger, lutade sig bakåt i sängen och kramade ihop öppningen på påsen så att det prasslade. En stund senare var det dags igen.
Den proceduren upprepades ett antal gånger under det mesta av den natten.
Runt halv sex på morgonen kom sköterskan och väckte mig. Dags att göra sig i ordning för att åka upp till operation.
”Har du sovit gott?” frågade hon muntert.
”Nja… sådär.”
Tyckte ändå synd om min rumskamrat. Han hade blivit opererad under dagen och hade inte tålt att vara nersövd. Tillika hade han även problem med toalettbehoven. Behövde men kunde inte. Men jag hade önskat att han åtminstone hade låtit bli att mumlande kungöra alla problemen för sig själv.
(Skrivlucka 13 – Skriv om ljus och mörker. Ljuset i mörkret eller mörkret i ljuset. Kanske finns det en vändpunkt när det ena tar över, kanske kan de samsas tillsammans. Gryningen, ett fyrverkeri, ett förlösande gapskratt mitt i ett gräl.)
I ett försök att få ordning på sin trassliga ekonomi hade hon bytt ner sig från en skapligt stor tvårumslägenhet till en liten atelévåning på lite drygt trettiofem kvadrat.
Från ett boende på första våningen där hennes livsönskan tvingade henne att röra sig bakom nerfällda persienners mörker för att slippa nyfikna dömmande blickar, hade hon nu hamnat i rena paradiset. Högst upp på husets ena gavel, med det enda fönstret mot en stor gräsmatta i söder och närmsta hus två kvarter bort.
Nu kunde hon röra sig fritt i sin egen bostad, utan att behöva stänga ute dagsljuset.
(Skrivlucka 12 – Beskriv en känslomässig relation till en plats. Kanske är den ömsint, passionerad, påfrestande eller något helt annat. Kanske kan själva platsen berätta.)
Hemma fick man aldrig leka något som förde liv. Mor sov alltid till framåt middag och det blev synd om mig om jag väckte henne. När hon var vaken hade hon oftast huvudvärk och det blev synd om mig om jag inte var tyst då. Men det är inte särskilt lätt för ett barn att leka tyst. Så det var oftast synd om mig.
Hos mormor och morfar på Solhäll blev allt friare. Där kunde man verkligen rasa ut fullständigt, utan att riskera irriterade åthutningar från mor. Om hon någon gång ändå klagade på att vi förde väsen, gick alltid mormor emellan.
”Auh, låt pågarna härja.” sa hon med mild röst medan morfar satt vid köksbordet och rökte sin pipa och skrattade gott åt våra upptåg.
På Solhäll kunde fantasin flöda och inte krävdes det några dyra leksaker heller. Som när vi satt uppflugna på vars sin gren i kastanjeträdet nere vid gärdsgården och drog i olika smågrenar för att manövrera vår ubåt i en världsomsegling under havet. Eller när vi med hjälp av gamla trälådor byggde upp en disk på logen och öppnade Hotell Savoy. Bakom disken sålde vi diverse livsmedel, cigaretter, choklad och kanske egentligen mer än vad som var normalt för ett hotell. Vi tiggde jämnt och ständigt diverse tomma förpackningar av mormor. Fast de tomma cigarettpaketen fick vi med viss tveksamhet.
Vi hade även matservering. Specialiteten bestod av räkor och potatismos! Hönsfoder blandat med vatten fick en konsistens och utseende som liknade potatismos. Kornax blev med god fantasi räkor. Det stod till och med en gammal skrotad spis i en hörna i logen som vi kunde använda. Dessvärre hände det att vi glömde maten i ugnen och när vi återvände helgen därpå var det ingen av oss som ville ta ut den. Det luktade förfärligt av surt hönsfoder.
När vi blev några år äldre var en av många roliga aktiviteter på Solhäll att spela fotboll.
Det var min kusin och jag, morbror och far. Vi använde en mattebom som mål. En stod i mål och när någon av övriga lyckats göra två mål bytte man plats.
För morfar var våra matcher högsta underhållning. Han hade ställt ut en trädgårdsstol på lämpligt avstånd från vårt slagfält. Där satt han sen och följde den spännande matchen.
Ofta var även grannen farbror Evert där och han satt gärna med i publiken. Mina kunskaper i fotboll och dess regler var väl ganska begränsade, men morfar och farbror Evert kunde ännu mindre.
Någon lyckades få till en perfekt nick som gick i mål.
”Ooh!” utbrast farbror Evert. ”Där va en som fick bollen rätt i hovedet!”
Alla jular, påsk och andra högtider under min barndom firades på Solhäll, och fortfarande i vuxen ålder var det en speciell känsla att återvända dit.
Så visst var det lite vemodigt när det till slut ändå fick säljas, långt efter att mormor och morfar lämnat oss och våra föräldrar på grund av ålderdom och sjukdom inte heller orkade ha det kvar.
(Målningen är gjord av min morbror någon gång på 50-talet)
Deltar i en skrivarutmaning på FB som pågår fram till jul.
(Projektet är rubriken för dagens text. Något håller på att ta form; en trädgård, en lekstuga, en målning eller kanske en berättelse… Berätta om den kreativa processen. Skriv minst tre meningar)
Dagarna efter vi fått läsa upp vårt bidrag till julsagan, sitter jag som så ofta annars och skapar bilder. Inspirerad av juletiden blir det motiv som handlar om förhoppning och längtan. Ett barn vänder längtansfullt blicken mot skyn. Det sägs ju att tomten kommer farande där på sin släde, dragen av…! Aha! En idé! Varför måste det tvunget handla om renar?
Bildskapandet tar fart. Jag letar lämpligt material och börjar bearbeta i Photoshop. Men det blir inte bra och efterhand avtar inspirationen. Men en ny idé börjar ta form. En idé till nästa års julsaga!
Vi är ett team, min kärlek och jag. Vi diskuterar idéer, provskriver, läser igenom, stryker, lägger till. Projektet sparas i en mapp, och tas fram lite då och då under årets gång. Men det är lite svårt att få inspiration till en julsaga när det är sommar. Så sitter vi i november och njuter av värmen på Mallorca och diskuterar idéerna till julsagan.
Lagom så där en vecka innan den ska läsas upp är sagan trots allt färdig.
Andie Lindskog 