Berörande självbiografi!

Ett oönskat barn som alltid haft känslan av att inte höra till, inte passa in och inte få vara den jag önskade vara. Mobbad, ensam och aldrig kramad och därtill i en bubbla där den bristande självsäkerheten och ständiga rädslan gjorde det omöjligt för mig att förlika mig med vem jag innerst inne är.

Musik har alltid varit viktigt i mitt liv, och en av favoriterna är David Bowie. Särskilt under första halvan av sjuttiotalet. Hans text ”not sure if I’m a boy or a girl…” från Rebel rebel, och hans på gamla dar uttalade kloka ord – Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been – är talande för hur jag känner.

Kan mina memoarer vara av intresse för någon att läsa? Ja, jag tror faktiskt det. Den är mitt livs sanna historia. Det är en bok som berör på djupet och gör skillnad.
Läs mer här!
Sagt om boken

”Detta är en bok som gör skillnad! Jag och min familj går just nu igenom ett virrvarr av känslor och tankar i och med att ett av våra barn ser sig som transperson, och står i kö för vidare utredning.
Boken berörde mig djupt och jag rekommenderar verkligen att ni läser den!” /Åsa

”Det får aldrig kvitta hur ett barn behandlas, att en människa förvägras sina drömmar och förhindras att vara den de är! Läs boken!” /Agneta

Stiltje

Har tre noveller och en roman som ska korrläsas. Plus fortsatt skrivande på Kalla mig Anna och sen väntar även Ashas sten. Men just nu tycks ingenting fungera. Idéerna vill liksom inte infinna sig. Eller ron. Den granskande läsningen som krävs för att kunna göra ett bra korrekturarbete tycks liksom heller inte finnas. När det gäller Kalla mig Anna har jag väl i och för sig tidslinjen hyfsat klart för mig, men jag får inte till något vettigt. Känner mig splittrad helt enkelt. Sen väntar ljudboksproduktion av mina memoarer.

Jag tror faktiskt att jag behöver semester.

Nästan allt klart inför Bokfikan!

Gjorde klart våra skyltar inför morgondagens Bokfika.
Återstår några mindre detaljer plus att packa böcker. Sen är vi redo!

Litteraturrundan 2023

Idag hölls åter Litteraturrundan i Karups Nygård, och vi deltog med våra böcker. Presentation av Snezanas Skarvkvinnan som kom ut på Internationella Kvinnodagen, och som handlar om en stark kvinna. Sedan en ganska ingående presentation också av min självbiografiska Idag kan det kvitta. De här båda böckerna uppmärksammades glädjande nog också alldeles extra av Ystads Allehanda. För övrigt presenterade vi självklart även serien Det hände vid Skärsjön och min Legender från Thiramaar. Och några böcker sålde vi också. En bra dag i Karup, med andra ord.
Och hemma igen kunde vi njuta en stund på altanen.

Inte där …

Har hittills lyckats arbeta mig fram till och med kapitel 4 i Ashas sten … men! Det fungerar inte riktigt! Nu har jag tillbringat det mesta av denna fredagskväll åt att försöka hitta tillbaka in i Thiramaars magiska värld. Men det fungerar inte. Jag kommer inte riktigt in i världen. Jag kommer inte in i humorn fullt ut. Jag känner inte att jag till hundra procent kan fullfölja min egen humoristiska berättarstil! Inte just nu! Jag är mentalt fortfarande kvar i Annas värld – i min värld. I sjuttiotalets Malmö! Tror faktiskt att jag behöver avsluta den delen helt först innan jag fördjupar mig i Ashas värld. Så vad jag tänker göra nu, är faktiskt att återgå till Kalla mig Anna, på så vis att jag börjar läsa och redigera från början och framåt. Jag behöver nog det. Anna behöver det, och Asha mår nog bäst av att vänta ett tag till.

That’s it Anna

Beslut taget! Nu pausar jag arbetet med Kalla mig Anna. Har i stort sett fått ihop råmanuset, även om det saknas en del detaljer. Har en del researchresultat samlat som jag ska bearbeta framöver. Men just nu känns det som att manuset dels behöver läsas av någon annan. Dels kanske behöver ”vila lite”. Dessutom känner jag ett påträngande behov av att få återvända till Thiramaar för ett tag nu.

Tonfiskris – nostalgisk mat

Dagens måltid var nostalgisk, och inspirerad av mitt skrivande.
I mitten av sjuttiotalet var det här en av våra vanliga måltider när jag och mina båda kompisar Emma och Hans-Olle (det var så jag kallade dem i Idag kan det kvitta) fixade våra lördagsmiddagar tillsammans. Perfekt anpassat till vår begränsade budget, och samtidigt ändå i all sin enkelhet väldigt gott. Tonfiskris! En maträtt som dessutom självklart kommer fram i min delvis självbiografiska roman Kalla mig Anna som jag arbetar för fullt med just nu.
Som sagt – väldigt enkel mat! Tonfisk, champinjoner, lök, vitlök, rostad lök, japansk soja, cevapcicikrydda och ris.
Ur Kalla mig Anna;
Det var lördag när de som vanligt satt vid Jannes blodröda matbord i köket.
”Som vanligt så jävla gott”, sa Robban och torkade sig med servetten runt munnen.
”Tonfiskris”, svarade Janne. ”Världens enklaste maträtt.”
”Enkelt om man kan sånt ja.”
”Det är bara lite ris som du blandar ner med tonfisk, svamp, skivade tomater och kanske lite lök i stekjärnet. Lite soya på det. Ja, just det … en halv flaska lättöl också. Sen är det klart.”
”Är det allt? Det är väldigt gott.”

Skärsjön, Anna, en ungdjävel, fika i solen …

Den här veckan känns lite som att man laddar batterierna, inför nästa vecka då röntgen, epilering, Krattan, Bildkampen och logoped står på Att Göra-listan. Det blir en tur till Ystad, två till Malmö och en till Sjöbo.
Den här veckan var vi på möte med kommunen Fritidsutvecklare. För övrigt är det hemma som gäller hela den här veckan. Det betyder ju dock inte att man suttit med armarna i kors. Har sammanställt och förberett på fotoklubbens hemsida, resultatet av Bildkampen 2023. Men viktigast av allt är att jag blivit klar med korrekturarbete av Sommaren i Skärsjön, och vi är därmed ett steg närmare utgivning av andra delen i sviten Det hände vid Skärsjön. I övrigt har det mest handlat om Anna, och nu ska jag dessutom även ge mig på en ”Ungdjävel…”. Ja, det handlar om böcker … vad trodde ni?! Mitt aktuella Na-No-Wri-Mo-projekt och ett korrekturuppdrag.
För övrigt kan jag konstatera att vissa effekter av ett inlägg på hemsidan i mitten av februari, tydligen kom av sig och rann ut i sanden.
Den här veckan har vi kunnat ta vår eftermiddagsfika för första gången för den här säsongen på altanen. Och just idag är det 27 år sedan jag använde snus för sista gången.

En nästan vanlig vecka efter påsk!

Kort vecka efter påsken, där första vardagen blev ett besök i kvarteren nere mot gamla Kockumsområdet. Platsen där jag hade min arbetsplats under åren 1974 till 1986. Årtal som gränsar till den roman jag just nu ägnar en hel del tid åt – Kalla mig Anna – som utspelar sig i Malmö från 1971 och framåt. Det kan tänkas att min huvudkaraktär i den romanen får genomgå samma sak som jag – besök hos logoped. Säkert också det jag gjorde under onsdagen, när jag åter var i Malmö, men den gången på Lasermottagningen på sjukhusområdet.

Veckans vardagar har vi avrundat med några ärenden bland annat hos grönsakshandlaren på torget plus en fika i Sjöbo, på Möllans café, och även ett besök hos Tofta blomsterhandel för att inhandla lite mer krukväxter främst till vårt nya arbetsrum.

För övrigt har veckan som vanligt mest handlat om texter. Korrekturläsning av del två ur serien ”Det hände vid Skärsjön” och fortsatt skrivande på ovan nämnda roman – ”Kalla mig Anna”.