Apoteket Hjärtat! – Osmidigt och kundovänligt Den 22 september skulle jag beställa tandkräm samt några receptfria mediciner hos Apotea. Fick upp ett prisförslag i webbläsaren, som informerade att tandkrämen jag skulle köpa såldes till nästa halva priset hos Apoteket Hjärtat. Så jag valde att göra min beställning där istället. Men där tillkom frakt! Dock kunde jag uppnå summa som innebar fraktfritt, om jag även la till medicin jag har på recept. Inget jag egentligen behövde än, men just för att kunna få det fraktfritt valde jag att ta med det. När det sedan gällde att välja leveranssätt blev allt otydligt, och plötsligt var ordern verkställd. Strax därefter fick jag bekräftelse på en så kallad ”2h express” med leveransadress Apoteket Hjärtat, Mårtenstorget i Lund! Självklart inget val jag hade gjort, och jag försökte omedelbart ringa för att få ordern ändrad. Satt i över en halvtimme i telefon utan att komma fram. Till slut försökte jag med deras chatt, och där fick jag beskedet att när ordern är gjord går det inte att ändra utlämningsställe! Samtidigt fick jag SMS om att min order var klar att hämtas! Jag bad den som svarade i deras chatt om att de skulle omdirigera ordern till Apoteket Hjärtat i Sjöbo istället. Men det var helt omöjligt! Jag har inte möjlighet, och jag kör absolut inte nästan fyra mil för att hämta ut paket från apoteket, när det finns flera alternativ i min närhet! Apoteket Hjärtats stelbenta hantering är verkligen usel! Dessutom anser jag att deras fraktavgifter är snudd på bedrägeri! Hur kan man över huvudtaget tala om fraktkostnad när ordern uppenbart plockas på utlämningsstället! Sedan dess har jag fått flera påminnelser via SMS om att hämta paketet senast den 6 oktober. Idag fick jag ytterligare SMS där man säger att om ordern inte hämtas senast den 14 oktober ”går paketet i retur för destruktion!” Stelbent och väldigt kundovänligt! Jag fortsätter att handla hos Apotea! Aldrig mer Apoteket Hjärtat!
Jag kan inte säga att jag är förvånad – det tycks liksom finnas i alla högerpopulisters DNA att hata allt som inte är höger. Allt som inte följer deras egna trångsynta världsbild. Ändå – den nya lagen klubbades igenom under förra året, och ska träda i kraft den 1 juli det här året. Och gång på gång hör vi SD-folk som kräver att lagen ska rivas upp. Argument?! Man menar att det behövs utredas mer, och att det har blivit en allt för stor ökning av unga som kommer ut som trans. Det i sin tur menar man beror på sociala medier där det uppmuntras väldigt mycket!
Först och främst – frågan som till slut ledde fram till att lagen äntligen kunde klubbas igenom, har stötts och blötts i närmare tjugo år! Frågan måste vara utredd vid det här laget. Den långa utredningstiden handlar i första hand om förhalning inom vissa politiska läger!
Den ”ökning” man menar har skett under inverkan av sociala medier, handlar helt säkert inte om någon påverkan eller uppmuntran. Det handlar helt och hållet om kunskap!
För oss som levt med transsexualitet (eller könsdysfori) långt före sociala mediers tillkomst är det ganska tydligt. Hade vi haft samma tillgång till kunskap och erfarenheter i ämnet då, hade vi säkert varit fler som verkligen ”kom ut” då också. Istället fick många av oss kämpa i åratal med frågeställningen inom oss själva om vad det hela egentligen handlade om. Så det sociala medier och internet i allmänhet gjort i sammanhanget, är att fler blivit medvetna och kunnat förstå sin egen dysfori. Det handlar inte om någon påverkan! Vem skulle ha nytta av en sådan påverkan?!
Till sist – vad är det som är så problematiskt egentligen med att många upptäcker sin dysfori i unga år?! Det är ju ändå inte så att man läser något på nätet, och bums rusar iväg för att få gjort sin transition! Det är mycket lång väntetid innan man ens får komma till utredning. Själva utredningen tar minst tre till fyra år. Den syftar ju till att på ett så säkert vis som möjligt utreda huruvida patienten verkligen har könsdysfori, eller om det rentav handlar om något helt annat! Först när allt detta är klart, kan det möjligen bli tal om operation.
Sen att själva processen med att byta juridiskt kön ska bli lite enklare, betyder ju ändå inte att man med en enkel registrering på Skatteverkets hemsida, plötsligt har en ny identitet. På det följer flera långa och tidsödande processer med att skaffa nytt körkort / ID / pass, och bank-ID och så vidare. Alla de ställen där ens personnummer finns registrerat, måste registreras om.
Så – till alla er som vill riva upp könslagen – allt handlar om kunskap! Skaffa er den innan ni uttalar er!
är en internationell dag som äger rum idag. Syftet är att synliggöra transpersoner och deras existens. Dagen handlar om att främja respekt, rättigheter och synlighet för transgemenskapen. För personer som inte själva är transpersoner kan det vara svårt, kanske till och med omöjligt, att fullt ut förstå och känna hur det är att leva som en transperson.
Att vara tvungen att dölja sin sanna identitet, att smyga bakom fördragna gardiner under hela sitt liv, är en börda som transpersoner ofta bär. Rädslan för att bli stämplad och att alltid bära med sig den osynliga etiketten “trans” kan vara överväldigande. Men när man äntligen vågar öppna gardinerna och visa sitt rätta jag, är det en lättnad som knappast går att beskriva med ord. Det vardagliga livet blir genast enklare när man inte längre behöver smyga, när man inte längre är rädd för att någon ska se vem man egentligen är. Och varje gång någon tilltalar en med ens riktiga namn, är det en bekräftelse på ens identitet och en känsla av att äntligen bli sedd och erkänd. Det är en känsla som är svår att förstå för dem som inte har upplevt det själva.
David Bowie var som bekant min stora idol och förebild under sjuttiotalet. Kan utan vidare säga att musiken och kulten kring honom då bidrog starkt till att jag fann ut vem jag egentligen var. Jag följde hans musik under hela sjuttiotalet, men även om jag fortsatte köpa hans skivor, avtog det kanske en del efterhand.
Fick dock inte så många tillfällen att uppleva honom live. En enda gång faktiskt – på Mölleplatsen i Malmö den 25 juli 1997! Det är kanske därför man gärna greppar efter halmstrån, och som idag självklart hoppar på när fotoklubben gör en utflykt till utställningen Bowie & Sukita – Heroes på Regionmuséet i Kristianstad där den japanske fotografen Masayoshi Sukitas ikoniska bilder av David Bowie visas. Spännande att få se dessa bilder, samtidigt som jag i min egen minnessfär förflyttas till tiden mellan höst 1973 och sommar 1974, när jag hade en hel vägg med ikoniska bilder av Bowie i mitt livs första lägenhet på Ryttmästaregatan i Malmö. Att få gå omkring och betrakta alla dessa bilder av en av vår tids största, blev absolut en upplevelse full av fascination inför en ikonisk och banbrytande artist, och vördnad och kanske rentav ett visst mått av tacksamhet för vad hans musik och framtoning gjorde för mig på sjuttiotalet.
Internationella Kvinnodagen är det som gäller idag den 8 mars! Men egentligen skulle alla årets 365 dagar (366 i år och alla andra skottår) vara kvinnodagar. Den här dagen som kommit till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det är sorgligt att det ens ska behövas! Och jag då?! Ja, jag har haft oturen att födas som motsatsen, men större delen av mitt liv har jag strävat och önskat att få tillhöra ”den andra sidan”. Jag har aldrig klarat av att identifiera mig med det manliga. Jag har alltid hatat när folk omkring mig benämnt mig som ”man”. Jag avskyr tillrop som ”hallå mannen” eller ”Andie my man” och så vidare. Eller ännu grövre, som det jag fick höra en gång på åttiotalet på min dåvarande arbetsplats; ”Du är fan den enda med tillräckligt mycket kuk för att kunna säga ifrån”! Jo, jag kunde säkert säga till ledningen på det jobbet exakt vad jag tänkte och tyckte. Har aldrig varit rädd för det. Men det handlade definitivt inte om vad jag har mellan benen. Snarare ett tänk om vad som är rätt och riktigt!
Kort och gott har jag alltid haft svårt att fullt ut kommunicera med män. Har aldrig klarat den manliga jargongen, och har alltid känt mig mest hemma i kommunikationen och umgänget med kvinnor. För några år sen då jag på allvar ”kommit ut” summerade en av mina kvinnliga vänner det hela klart och tydligt – du tänker som en kvinna! Det omdömet ser jag helt och hållet som en komplimang. Och även om jag inser att det finns biologiska kvinnor som inte alls gillar ”såna som jag” står jag ändå fullt och fast stadigt på barrikaden och hyllar internationella kvinnodagen, idag precis som alla andra år. Även om jag i grund och botten tycker det är sorgligt att denna dagen ens behövs.
På plats i god tid som vanligt, så det blev utrymme för en kort promenad. Eller, det kunde blivit lite längre, om det inte hade blåst så förbaskat kallt. Kan hoppas på lite behagligare väder nästa gång. Fast det på kartan ser ut lite som att jag gått på vatten. Men det var ändå roligt att återse ytterligare ett område jag tillbringat många arbetstimmar på i mitt liv. Skeppsbron där bland annat tobaksaffären jag på den tiden frekventerade ganska ofta. Stormgatan där Postens paketexpedition låg på 70-talet, liksom det fik vi brukade handla bullar till frukosten på Skånska Cementgjuteriets vaktmästeri. Kolgahuset och Öresundshuset varifrån jag idag från översta våningen kunde beskåda min gamla arbetsplats på Utställningsgatan, Plast & Papper, som numer är en parkeringsplats. Kunde också förundrat notera att den enkla lunchrestaurangen på Hans Michelsens gata fortfarande finns kvar. Där man ofta åt lunch med Rikskuponger på åttiotalet.
Var ännu en tur till Malmö och Slottsstaden igår. Sen snart två år tillbaka har det blivit en hel del turer dit, och än återstår några till. På grund av planerna för ”superbussen” som ska gå mellan Limhamn och Segevång, genomför man bland annat stora ombyggnationer på Regementsgatan. Den gatan som tillhört mitt hemområde i drygt åtta år under sjuttiotalet och början av åttiotalet, har nog aldrig varit så tom på biltrafik som nu. Genomfart mot Erikslust är avstängd, och gatan ser på vissa ställen nästan ut som en krigszon med flera stora containrar och gatstenar i högar. Eftersom jag inte är helt insatt i hur trafiksituationen med bussar och så ser ut idag, kan jag heller inte bedöma hur bra eller dåligt det här. Har ju läst en hel del kritiska kommentarer om det. Men nog känns det hela lite väl överdrivet att bygga om så mycket för att anpassa för superbussar. Vore det inte trots allt billigare att bara sätta in fler normala bussar?
Tänk om trafiksituationen förändras efter några år, så att den där superbussen kanske aldrig har full beläggning, om den nu kommer att ha det nu. Då har man genomfört stora, väldigt stora, och kostbara ombyggnationer kanske helt i onödan.
Vid årets inledning kunde jag notera 50 år som dagboksskrivande. När sista ordet för 2022 var skrivet i dagboken, omfattade den 3 000 340 ord! Annars var januari månad förändringarnas tid i vårt hem. Vi ändrade om vår rumsplanering totalt, och gjorde matrummet till arbetsrum, arbetsrummet till sovrum och sovrummet till hobby- & lagerrum. Bästa och vettigaste omdisponering vi genomfört i vårt hem. Dessutom la vi nytt golv i köket! Fick även en positiv och lite oväntad reflektion från en vän som läst mina memoarer, den här månaden.
Februari
Två företeelser dominerade. Mogwais hälsa, då han plötsligt efter magproblem magrade betänkligt. Veterinärens råd löd typ avlivning, och vi sa – nä min själ! Under några dygn steg vi upp en gång i timmen och gav honom flytande mat. Och han tillfrisknade! Den här månaden väckte jag reaktioner kring min personliga utveckling, genom ett inlägg på min hemsida – Kunde jag berätta?! Resultatet blev några positiva reaktioner från nära vänner, och även en, kan man kanske säga ”långsiktig” reaktion från närmare släkt.
Mars
Det som främst dominerade mars månad, var egentligen novell- och romanversionen av det som ursprungligen var tänkt som mina memoarer, och som fick titeln ”Vad ska jag kalla dig?” i novellform. I mars månad inledde jag även arbetet med det som senare skulle bli romanversionen kallad ”Kalla mig Anna.” I slutet av den här månaden fick jag ett långt och trevligt svar från den enda släktingen hittills som visat att hen bryr sig om min situation.
April
Fick två bilder antagna till RIFO – Early morning cows & Harvest time – vilket absolut ger lite känsla av stolthet. Jag skänkte ett exemplar av mina memoarer Idag kan det kvitta till Elisabetkliniken på Regementsgatan i Malmö, där jag gått på epilering sedan 16 juni 2022. Elisabet själv har läst den, och på hennes förslag ligger den nu på deras bord i väntrummet. Deltog i Na-No-Wri-Mo under den här månaden, med uppsatt mål på 30 000 skrivna ord, vilket jag klarade med god marginal med hela 44 374 ord!
Maj
Fick bytt däck både fram och bak på min cykel, som därmed efter att ha stått obrukad i drygt tre år, äntligen kunde börja användas igen. Vårt deltagande i Litteraturrundans arrangemang på Klingavälsgården, gav bra respons. Blev även omskrivet i Ystads Allehanda. Upplevde fjärde konserten med Steve Hackett, på Slagthuset i Malmö. Vi höll bokcafé på Klingavälsgården. Blev dock misslyckat, kanske främst på grund av planeringsmiss hos Samfällighetens lokalansvariga, då ingen upplyste oss om att stället var abonnerat av Scouterna för ett större arrangemang samma helg. Och så arbetade vi hårt med garageröjning.
Juni
I ett gemensamt arrangemang inom Samfälligheten ordnades garageloppis hos de boende som så önskade. Så vi passade på att ha ordentlig utförsäljning från vårt garage. Särskilt första dagen blev riktigt givande.
Gav ut min andra novell om Thiramaar, och provade här för första gången att skapa omslagsbild med hjälp av AI. Det har sen dess blivit en hel del sådana bilder, främst för att illustrera mina olika inlägg på hemsidan. Den här månaden blev det ett positivt och trevligt sammanträffande med den av mina kusiner som under ungdomsåren stod mig närmast och som jag betraktade som min bästa kompis. I vuxen ålder har vi annars bara träffats några få tillfällen.
Juli
Vi deltog vid Malmö Pride på Scandic hotell vid Triangelen. Tre dagar med bokförsäljning, trevliga och spännande möten och bara allmän trivsel i den färgglada positiva stämningen i stolthetens hus (Pride House) vid årets kanske viktigaste fest. Årets Ja-Må-Vi-Leva-arrangemang , då vi trampade dressin mellan St. Olof och Gyllebosjön ToR tillsammans med våra kära kompisar. Därefter middag på Sjöbo Gästis, och avrundningen blev med fika hos oss, och en nyfiken frågestund apropå min valda öppenhet. En kväll som ytterligare stärkte min känsla för hur betydelsefulla en del vänner är!
Augusti
Vi deltog på ännu en marknad – Häxans Hus – där vi åter igen sålde böcker. Och det gick bättre än förväntat. Så pass att jag var tvungen att ta en promenad till vår parkerade bil för att hämta fler böcker. Vi behövde fylla på vårt lager med böcker av bland annat Gudarnas spira, och valde att ta hem de återstående böckerna som fanns i den urpsrungliga upplagan från Förlagssystem. Därmed fick vi också bort loggan från det för vår del misslyckade samarbetet helt från samtliga våra böcker i Internethandeln.
September
September blev en klar förlängning av sommaren, med en temperatur långt över det normala. Med också gott om tillfällen att sitta på altanen.
Sommaren vid Skärsjön, som är den andra delen i vår gemensamma HBTQ-svit kom ut under den här månaden. Liksom novellen I blåvitt töcken på rosa moln, som också är en berättelse inom HBTQ. Vi besökte Vikingamarknaden i Gudahagen, och gick in för halva entrépriset eftersom vi var tidsenligt klädda.
Oktober
Vi deltog på Mikaeli marknad i Sjöbo den här månaden. För vår del helt klart en lyckad marknad, där vi dessutom fick testat vårt eget utställningstält för första gången.
Den här månaden gav vi ut Belvida Bells första novellsamling Gåvan – 7 noveller, där fem författare förutom vi själva deltar.
RSF Årsbok 2023 kom i oktober, där min bild Follow me son fanns med, som en av totalt 108 bilder från hela Sverige. Men också, som vanligt, som enda deltagande från vår fotoklubb!
November
Efter tre år, 2 månader och fyra dagar träffades vi igen – min syster och jag. Det ställdes dock inga nyfikna frågor, bara rent allmänt samtal om ditten och datten. Jag väljer att tolka det som att mitt livsval är accepterat. Den här månaden kom dessutom Kalla mig Annaut! Boken som är en blandning av fiction och delar ur mitt liv, och som från början kom till i en tänkt version av mina memoarer. Den tog mig cirka åtta månader att skriva. Och så deltog vi på bokmässan i Lund för tredje gången, och i samband med det hade vi även release för boken.
December
Julbokmässa på Victoria i Malmö, för tredje året i rad. Plötsligt fann jag mig stående och sålde min bok som till större delen utspelar sig i Malmö, och ganska mycket just i kvarteren kring Victoria. Ren tillfällighet, men ändå.
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Den här veckan har på nåt märkligt vis känts som att man långsamt men bestämt seglat mot helgens förmodade höjdpunkt, då vi ska sälja böcker i Skeneholmssalen i Billesholm, och förhoppningsvis frampå eftermiddagen köra hem med tomma kartonger. Ja, jag vet … väl optimistiskt! Men utan drömmar stannar livet av och blir trist. Kanske är det just drömmarna som bidragit till senare års förändrande utveckling, kombinerat med det positiva och oerhört betydelsefulla stödet från kärleken. Det är faktiskt en bidragande anledning till att jag, åter igen, varit en tur till min gamla barndoms- och förvisso ungdomsstad Malmö. Trots att jag med stor lättnad lämnade storstan bakom mig när jag i december 1986 flyttade till det lantliga lugnet i Övedskloster, kan jag ändå känna att jag gillar stadens puls, och jag gillar vad det blivit av min gamla barndomsstad. Ja, det finns många negativa sidor i stans utveckling, men jag trivs i den där kontinentala stadskänslan som, åtminstone stundvis, får mig att känna mer att jag är i Europa, än bara i lilla Malmö. Och samtidigt är det ändå skönt att kunna återvända till lugnet på landet igen.
Andie Lindskog 