Kategori: Personligt

Publicerat den

Media snedvrider debatten!

Återigen har media skrivit om ångerfall inom transvården. GP har en artikel med rubriken ”Ellen och Mikael ångrar att de genomgick könsbyten”! Artikeln är låst, så jag har inte möjlighet att läsa innehållet. Men rubriken räcker för att väcka min irritation. Åter igen har media ensidigt visat på exempel av så kallade ångerfall inom transvården. Varför måste media lägga ner så mycket skrivande resurser på att berätta om transpersoner som ångrat sig?! Cirka 60 personer ges årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det möjligen en handfull som ångrar sig. Visst, det är illa! Men det man åstadkommer med denna enkelriktade uppmärksamhet på ångerfallen är att man skapar en bild av att mer eller mindre alla som genomgår någon form av könskorrigering ångrar sig. Därmed spelar man alla motståndare, transfober etc. rakt i händerna!
Istället borde media verkligen balansera debatten och skriva om alla oss som faktiskt är nöjda med vår transition. Tyvärr ser inte transfoberna lika nyktert på den här uppmärksamheten. För dem blir det bara en bekräftelse på deras redan skeva ignoranta uppfattning. I deras värld ska det inte läggas några pengar alls på transvården, och med medias snedvridna uppmärksamhet kring en handfull ångerfall får de vatten på sin kvarn. Det är riktigt illa.

Publicerat den

Hemmastadd – eller nåt!

På väg under förmiddagen till Malmö, hörde jag trafikrapporten på Radio Malmöhus som meddelade att det var långa köer i centrum. Närmare bestämt vid klaffbron på väg in mot Västra Hamnen! Det var något med ”olämpligt uppställda bussar” eller nåt. Eftersom jag var på väg dit och en bokad tid, fick jag i sista stund ändra färdväg. Tur att jag fortfarande är hemmastadd i Malmö, och jag kom till den bokade tiden med god marginal. Sen det där med ”hemmastadd” kommer förvisso lite på kant när jag väl kommer in i Västra Hamnen. Trots att jag spenderat sådär tolv år av mitt liv i det området, är jag rätt vilse nu. Det är verkligen inte mycket som ser ut som det gjorde då. Förutom möjligen just klaffbron och ”Gängtappen” (gamla kontorsbyggnaden på det som en gång var Kockums) Å andra sidan kan man kosta på sig lite intressanta promenader i outforskade kvarter när det blir lite tid över. Och nu börjar jag ändå så smått bli bekant – eller nybekant – med området.

Publicerat den

Röntgen, fika, skrivstund och skön vårpromenad … bland annat!

Idag var åter en sån där dag då väckarklockan dikterade villkoren (förvisso på min order). Först en tur till Ystad och lasarettet för uppföljande skiktröntgen efter den långvariga lunginflammationen i januari-februari förra året. Mest för säkerhets skull, rekommenderat av röntgenavdelningen.

Efter detta körde jag direkt till Malmö, där jag landade hos St Jakobs glass, för en smarrig Skagenmacka på stenugnsbakat bröd och en kopp kaffe. Spenderade sedan några timmar där med skrivande, och kom faktiskt ytterligare en bit på vägen med manuset Kalla mig Anna. Na-No-Wri-Mo är slut på söndag, och jag när en fåfäng tanke om att kanske vara klar med råmanuset då! Med tanke på resterande veckas olika engagemang känns den tanken förvisso mest fåfäng! Men man behöver ju drömmar och att ha ambitioner är ju heller inte negativt. Kunde även kosta på mig en hyfsat lång promenad ner mot Ribershus och sedan även genom ett svagt vårgrönt Slottsparken, just som molnen långsamt vänligen lämnade lite plats åt solen.

På det var det dags för ännu ett besök på Regementsgatan 7, där jag för övrigt passade på att skänka ett ex av mina memoarer, som tack för hittills väldigt bra behandling.

Publicerat den

Musiken för mig

Efter tips från min kusin har jag nu lyssnat på de två första avsnitten av Bowie-podden. En podd ledd av Sebastian Borg. Här går man igenom album för album ur Bowies rika katalog, och diskuterar och analyserar varje enskilt spår. Givetvis blir det en hel del personligt tyckande från de medverkande, men samtidigt också en hel del inblick i Bowies musikskatt och liv som jag personligen många gånger inte haft en aning om. Till exempel har jag aldrig hört talas om det faktum att han drabbades av en hjärtinfarkt på scen under en konsert i Tyskland 2004, varefter han drog sig helt tillbaka från rampljuset. Först 2013 dök han upp igen, då med albumet The next day. Ett album som jag nog måste erkänna har gått mig helt obemärkt förbi. Men det är ju också så, att Bowies storhetstid i min värld varade fram till runt 1975 eller 1976.

Även om jag under flera år fortsatte köpa hans album, tog ändå storheten kring honom slut för min del efter att Diamond Dogs hade kommit ut. Jag fortsatte köpa hans album, men efter Young Americans, Station to station, Low och Heroes svalnade mitt intresse.
Visst har jag uppmärksammat fler godbitar efter det, men hans album som helhet tappade jag faktiskt lite intresse för efterhand.

Ändå var det en gigantisk händelse när jag liksom några tusental andra fick uppleva honom live på Mölleplatsen den 25 juli 1997.

Men det är fortfarande fram för allt Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som är de i särklass största albumen han gjort i min värld. Tillsammans även med The man who sold the world, Space Oddity och Diamond Dogs. De tre förstnämnda håller jag fortfarande som några av de musikalbum som betytt allra mest för mig, inte minst rent personligt.

Hur som helst så har den här Bowie-podden gett mig inspiration och en kick framåt att faktiskt genomföra en idé jag burit på en tid. Eftersom jag gillar att skriva inlägg på min hemsida, och eftersom skrivandet rent allmänt är en stor passion för mig, liksom att musiken alltid haft stor betydelse för mig, ska jag faktiskt framöver försöka göra lite musikaliska djupdykningar i min högst personliga musiksamling!

Stay tuned …

Publicerat den

Jag lever mina memoarer … eller nåt!

Den här veckan har egentligen handlat en hel del om detaljer som på olika vis knyter an till mina memoarer. Nu är kanske inte det i sig något konstigt, eftersom memoarerna ju handlar om mitt liv. Men ändå! Först och främst handlar det om arbetet med min novell, som ursprungligen fick titeln Förlorade år, under vilken den blev publicerad i boken Transvoices förra året. Har bearbetat den och nu idag har jag publicerat den som e-bok-novell under titeln Vad ska jag kalla dig? Kommer att finnas i internethandeln senast på måndag. Men det stannar inte där. Denna novell kommer så småningom att vidareutvecklas till en roman, som blir en blandning av fiction och självbiografi. Mer om detta följer!
Lite indirekt anknytning till mina memoarer, eller kanske snarare vad det handlar om, har även min tur till Malmö den här veckan. Har varit på min tjugosjunde epilering, och dessutom första besöket hos logoped. Fler kommer och det här kan bli spännande.
Och under veckan har vi också glädjande kunnat konstatera att vår lille Mogwai återhämtat sig helt från sitt allvarliga sjuktillstånd för så där två veckor sedan. Nu är det åter återkommande konfrontationer med grannskapets katter som gäller. Mogwai jagar dem gärna hela vägen in i skogen!
Fortfarande väntar jag med spänning på fortsättningen av det som satts i rullning av tidigare inlägg – ifall jag kunde berätta, eller inte …
Efter dagens goda currygryta, ägnas resten av kvällen åt att vidareutveckla romanversionen av Förlorade år, och jag smider medan järnet är varmt.

Publicerat den

Ruuth, Lee … och jag!

I somras lyssnade min kärlek och jag på ljudboken ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv” av Ann-Christine Ruuth. I dagarna har vi sett första avsnittet om ”Snickar-Björns” transition till Lee på TV4. Timingen känns onekligen läglig. I september förra året kom mina memoarer ut! Det som från början var tänkt mest som en personlig analys av mitt liv, blev efterhand till en uppriktig och öppen berättelse om vem jag är, och egentligen alltid varit. Den blev mitt sätt att ”komma ut”! Att det råkade ske inom ett inte allt för stort tidsspann mellan Ann-Christine Ruuths bok och dokumentären om ”Snickar-Björn” som blev Lee är rena tillfälligheter. Ändå – dessa båda kändisar har naturligtvis helt andra förutsättningar att berätta sin historia, och att uppnå omvärldens förståelse och kanske rentav uppskattning, än vad jag någonsin kan drömma om. De har och har haft helt andra förutsättningar än vad jag haft. Ändå är likheterna slående. Ett liv genom barndom, tonår och in i vuxenvärlden då man ständigt kämpat för att dölja och gömma vem man innerst inne är. En ständig plåga, och ett evigt smygande och rentav skådespeleri för att visa upp en person man egentligen aldrig varit. Ett ständigt vandrande i ett töcken av osäkerhet, och en rädsla för att aldrig våga ta steget fullt ut och leva det liv man egentligen alltid velat. Varför?! Vems liv är det egentligen man har levt? Inte mitt i alla fall. En påklistrad påtvingad roll som inte är jag.

Även om mitt liv inte sett ut som Ruuths eller Lees och även om jag aldrig haft samma förutsättningar eller utgångsläge som de, så känns alla symptomen igen. Och varför måste allt kring detta vara så tungt?! Oavsett vad jag går igenom, så är jag fortfarande samma person som jag varit i stort sett i hela mitt liv. Möjligen numera lite positivare och gladare.                          

Publicerat den

Kattdrake och minnet av en etta

Fyrtiofem minuters ryggläge med behandling som kan ”lindras” lite om man lyckas segla bort i tankar och funderingar. Ibland går det, och ibland går det inte alls. Men idag fungerade det ändå stundvis. Åtminstone så pass länge att jag kunde fundera fram lite användbara idéer till mitt fortsatta skrivande i Ashas sten. Idéer som handlar om kattdrakar, som jag faktiskt bara haft med en gång. Det var i Eilaths hopp, som den lilla krabaten dök upp. Kan faktiskt passa in i den pågående berättelsen också. För övrigt passerade jag under dagens promenad i stan, min gamla gata. Noterade att porten till trappuppgången till mitt livs första lägenhet, numera leder direkt in till en lägenhet. Blir naturligtvis väldigt nyfiken. Hur ser den lägenheten ut? På första våningen fanns då bara min etta, och en tvårumslägenhet mitt emot. Min gamla lägenhet är numera ombyggd till tvättstuga. Så min gissning är att den lägenheten som nu har egen port, helt säkert är en etagevåning. Med helt säkert ett skyhögt pris om den skulle vara till salu.

Publicerat den

Julafton 2022

Åter igen en sån där konstig jul, precis som vi fick känning av för två år sen. En jul vi tvingats spendera hemma. På grund av influensa, eller nåt, oavsett i alla fall något som gör det olämpligt att spendera tid i andra människors närhet. En katt som dragit på sig ett sår som kräver daglig översyn, för att inte riskera ännu en månadslång omgång med dränage och tratt. Och så Scrollans avgång från vår värld lite för nära inpå med saknaden fortfarande lite för kännbar. Men vi har varandra, och vi har det så bra tillsammans.
God mat, lite julmusik och varandras närhet. Det är allt vi behöver. Och på det en värmande hälsning från en kär vän som läst mina memoarer, och den här dagen kunde egentligen trots allt inte bli mycket bättre än så här.

Publicerat den

SPA-bad med skrivarsamtal + 11-11-firande = Fredagsmys!

Så var det fredag igen, mitt i mörka november, och alltså bra läge för SPA-bad. Som i vanlig ordning också innebär planerande skrivarsamtal. Med resultatet att jag kunde notera ytterligare några viktiga detaljer till arbetet med Ashas sten. Alltsammans sedan följt av en underbart god sallad med bland annat vitkål, russin, äpple, morötter, lök, creme fraiche, teriyaki, majonäs, senap, surimi, ägg, tomat och spenat.

Ett perfekt sätt att fira det faktum att det hunnit gå hela elva år sedan vi förlovade oss. Därtill kan jag personligen lägga till att detta är mitt längsta förhållande någonsin. Och känslorna är på exakt samma nivå idag, som de varit hela tiden!

Publicerat den

Vardagsfest

Lite fest en vanlig onsdag, när min vackra kärlek fyller år!
Det har vi firat med att först klippa oss, sedan handla diverse förnödenheter på ICA, bolaget och den suveräna torghandeln i Sjöbo.
Kvällens middag blev, självklart, sushi från Mawii!