Ännu en vecka har passerat, och det viktigaste jag har att notera är självklart det faktum att min roman Kalla mig Anna är klar och skickad till tryckeri. Med den är min femte egna roman på väg ut i bokhandeln! I sedvanlig ordning följer också den där märkliga tomhetskänslan efter att i månader ha tillbringat nästan all tid i den världen som i det här fallet är Annas. Plötsligt ska jag återvända till min egen tid. Det blir dock antagligen bara för en kort tid. Ska strax ta tag i Ashas sten, och därmed alltså ge mig iväg till Thiramaar.
Under den här veckan har vi äntligen kunnat rätta till, tror jag, försummade familjerelationer. Precis i rätt tid, när släkten meddelat sorgligt besked, som gör familjebanden kanske lite mer betydelsefulla.
Fotoklubbens årstävling har redovisats, och det är roligt att kunna konstatera att några av våra nya medlemmar fått visa sig lite extra. För egen del blev det fjärde plats både i kategori Färg och Svart-Vitt, och i Kollektion blev det femte plats. Jag kan ju dock inte undgå en liten fundering kring just det där med att bildtävlingar alltid är upp till betraktaren. Min fjärde plats i Färg, bilden jag kallar ”Follow me son” har jag tävlat med även tidigare. Den har blivit uttagen till visning i RIFO 2018, finns med i årets upplaga av RSF Årsbok, och år 2015 fick jag dessutom en så kallad Cover på bildsajten Youpic, och bilden har visats mer än 140 000 gånger över hela världen. Samma sak gäller för min bild ”Golden summer shower” som också har valts ut till Cover på Youpic och den har visats mer än 198 000 gånger. Den bilden kom inte ens med i klubbens årstävling. För övrigt har vi firat tolv år som förlovade – en av de där händelserna i livet som är så viktiga. Den där dagen när vi skrev 11.11.11 som dagens datum, kunde vi i brist på något vettigt ord att beskriva händelsen med, utbrista supercalifragilisticexpialidotius! Ungefär så!
Har arbetat för fullt med slutförandet av manuset Kalla mig Anna. Romanen är klar, men jag ett ganska långt avsnitt med lite verklighetsbakgrund och slutord som jag också vill ha med. Sidantalet ser ut att hamna på runt 250 sidor i bokform.
Under eftermiddagen blev det ett länge emotsett återseende. Tiden går fort, men med åren rör vi oss kanske inte fullt lika fort själva. Så då får man försöka hålla in tiden lite och bara sitta ner och fika och samtala en stund. För övrigt konstaterar vi att vi numera tycks vara ”självförsörjande” även på bananplantor. En banan jag planterade om i slutet av augusti, hade redan blivit för stor och behövde ny kruka. Och just nu är vår trädgård en ovanligt färgstark palett, och Mogwai trivs i fokus.
Ägnade denna första söndagskväll på fel sida om sommartiden åt genomgång av Kalla mig Anna. Förhoppningsvis också sista genomgången innan det roliga arbetet med att skapa inlaga och förbereda för tryck börjar. Lustigt hur den här romanen allt mer vuxit och kommit att få stor personlig betydelse. Men så är den ju en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet. Parallellt med korrekturarbetet nu, försöker jag samtidigt tänka igenom vilka detaljer i berättelsen som jag vill poängtera lite extra. Har en tanke om att i slutet av boken lägga in en text som berättar lite om bakgrunden till den här berättelsen, men även lite fakta om de platser i Malmö som beskrivs i berättelsen och som faktiskt har funnits, eller finns, i verkligheten. Eller som de olika maträtterna som beskrivs från olika trivsamma stunder för romanens huvudkaraktärer, vilka är hämtade ur min egen erfarenhet. Tonfiskris, tonfisksallad eller kinagryta. ”Specialiteter” som följt med i livet och utvecklats efter hand. Det är ju så, att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Därmed är jag ständigt berörd av berättelsen.
Var åter en tur i Slottstaden i Malmö idag. Den fyrtiofemte i ordningen, i det här ärendet. Innan det även en tur till Hudkliniken på MAS, för lite fotografering, faktiskt. Börjar nog se slutet på den här behandlingen nu, även om det återstår ytterligare turer. Dagens tur innebar en stunds väntetid, så jag kunde klämma in en eftermiddagsfika hos St. Jakob. Hade egentligen tänkt mig att jag skulle hinna skriva lite också, men det blev inte så mycket tid. Dagens behandling var koncentrerad till överläppen – det känns!
Ska man glädjas, fascineras eller rentav baxna …?! Hur som helst noterar jag att det i dag är 45 år sen jag fick mitt körkort. Efter en körning jag inte minns ett dyft av, satt vi i körskolans bil vid Trafikverket vid gamla Bulltofta flygplats i Malmö, när jag fick mitt efterlängtade körkort i handen. Därpå följde mitt i tid räknat (som det kändes) absolut längsta bussresa någonsin. Från ena sidan av stan till den andra – Bulltofta till Slottstaden – där jag äntligen kunde sätta mig i morfars gamla PV544 -60, som hade stått ett par månader på vår parkering och väntat, och ge mig ut på mitt livs första biltur på egen hand! Sen dess har det ju blivit ett antal mil! Självklart helt omöjligt att räkna, men uppskattningsvis har jag kört runt 200 000 mil sen dess.
Numer blir det av förklarliga skäl inte så värst mycket. Nä, det beror inte på åldern. Men dels kör jag ju inte längre till och från arbetet, där det ju blev i runda slängar tio mil per natt. Numera kör jag mest några turer till Sjöbo då och då för att handla, ibland några rundor vi gör tillsammans, och med jämna mellanrum kör jag till Malmö. Ligger trots allt fortfarande runt 2 000 mil per år.
Jag har skrivit även tidigare om Bowie-podden som leds av Sebastian Borg där han tillsammans med olika Bowie-kunniga (och nördiga kanske) gäster går igenom hela David Bowies discografi, med ett album per avsnitt. En podd som är en självklarhet för mig, eftersom jag fram för allt på sjuttiotalet var en stor fan av Bowies musik.
När jag började lyssna var jag ändå lite tveksam till det hela. Kan det egentligen vara något att lyssna på när några personer sitter och pratar om musik, varvat med diverse korta låtklipp? Svar: JA! Visst, det blir självklart deras personliga åsikter till stor del, men varje avsnitt är fullt av en mängd detaljer och fakta jag personligen många gånger inte haft en aning om. Och jag får höra urval av vissa låtar jag aldrig tidigare hört. Sen kan jag alltid leta upp dem själv efter programmet, och lyssna på dem i sin helhet.
För mig var intresset för Bowies musik som störst under sjuttiotalet, och från Lodger avtog det en hel del, även om jag ändå fortsatt att följa hans musik. Men med Bowie-podden inser jag att det finns hur mycket som helst efter Lodger som jag har missat. Ändå – de absoluta höjdpunkterna för min del är naturligtvis de avsnitt som handlat om Bowies album på sjuttiotalet, och även om Ziggy Stardust var det album som introducerade Bowie för mig, är nog ändå det nästan tre timmar långa avsnittet om Space Oddity (publicerat 3 september 2023) det bästa och intressantaste hittills. Bara titelspåret från plattan upptog en dryg timme av programtiden, och var SÅ intressant.
Och så här långt har Bowie-podden fått mig att tillfoga flera bra låtar ur Bowies katalog till min spellista på Spotify. Och fler kommer det garanterat att bli! Så stort tack till Sebastian Borg och alla kunniga ”gästsnackare”!
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Har varit runt en del igen idag. Förmiddag först min fyrtionde epilering hos Elisabetkliniken. Sedan en fika och en skrivstund hos favoritfiket St Jakobs på Regementsgatan, i väntan på att klockan skulle bli ett, då det var dags för ett nytt besök hos logopeden. Sen hem och därefter en mycket givande skogspromenad med kärleken. Vi plockade cirka 450 kr med oss hem. Åtminstone om man räknar aktuellt kilopris på kantareller hos lokalbutiken Tempo. Det blev en ljuvlig kvällsmacka med kantareller!
Har sysslat med packning inför morgondagens loppis. Men även arbetat i verkstan med att konstruera nya hyllor att ha böcker på i samband med marknader. Hinner dock tyvärr inte bli klara inför morgondagen. Kvällen har tillåtit vistelse på altanen i tämligen behaglig temperatur, och med det lite ytterligare arbete med ”Kalla mig Anna”. För övrigt en dag när hormonerna har spökat en del.
Åter en sån där dag då man behöver stiga upp allt för tidigt. Var i Lund under morgonen och fick för en stund stå ut med en främmande människas fingrar i min mun. Resultat … enligt tandläkaren ”Andie #2”.
På eftermiddagen blev det en tur till Ystad dit Snezana hade ett kort ärende. Passade på att inta lunch där, lite anpassat till vad som gjorts i Lund under morgontimmarna. Alltså lättuggad mat.
Det som sedan varit tänkt som en liten stadspromenad, blev delvis på grund av vädret mest en shoppingrunda. Men det är ju roligt det också. Och numer är det ju faktiskt inspirerande att köpa kläder. Kvällen kunde, precis som igår, tillbringas på altanen med fortsatt skrivande och research, med nya djupdykningar i sjuttiotalets Casablanca.
Andie Lindskog 