Ägnade denna första söndagskväll på fel sida om sommartiden åt genomgång av Kalla mig Anna. Förhoppningsvis också sista genomgången innan det roliga arbetet med att skapa inlaga och förbereda för tryck börjar. Lustigt hur den här romanen allt mer vuxit och kommit att få stor personlig betydelse. Men så är den ju en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet. Parallellt med korrekturarbetet nu, försöker jag samtidigt tänka igenom vilka detaljer i berättelsen som jag vill poängtera lite extra. Har en tanke om att i slutet av boken lägga in en text som berättar lite om bakgrunden till den här berättelsen, men även lite fakta om de platser i Malmö som beskrivs i berättelsen och som faktiskt har funnits, eller finns, i verkligheten. Eller som de olika maträtterna som beskrivs från olika trivsamma stunder för romanens huvudkaraktärer, vilka är hämtade ur min egen erfarenhet. Tonfiskris, tonfisksallad eller kinagryta. ”Specialiteter” som följt med i livet och utvecklats efter hand. Det är ju så, att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Därmed är jag ständigt berörd av berättelsen.
Var åter en tur i Slottstaden i Malmö idag. Den fyrtiofemte i ordningen, i det här ärendet. Innan det även en tur till Hudkliniken på MAS, för lite fotografering, faktiskt. Börjar nog se slutet på den här behandlingen nu, även om det återstår ytterligare turer. Dagens tur innebar en stunds väntetid, så jag kunde klämma in en eftermiddagsfika hos St. Jakob. Hade egentligen tänkt mig att jag skulle hinna skriva lite också, men det blev inte så mycket tid. Dagens behandling var koncentrerad till överläppen – det känns!
Ska man glädjas, fascineras eller rentav baxna …?! Hur som helst noterar jag att det i dag är 45 år sen jag fick mitt körkort. Efter en körning jag inte minns ett dyft av, satt vi i körskolans bil vid Trafikverket vid gamla Bulltofta flygplats i Malmö, när jag fick mitt efterlängtade körkort i handen. Därpå följde mitt i tid räknat (som det kändes) absolut längsta bussresa någonsin. Från ena sidan av stan till den andra – Bulltofta till Slottstaden – där jag äntligen kunde sätta mig i morfars gamla PV544 -60, som hade stått ett par månader på vår parkering och väntat, och ge mig ut på mitt livs första biltur på egen hand! Sen dess har det ju blivit ett antal mil! Självklart helt omöjligt att räkna, men uppskattningsvis har jag kört runt 200 000 mil sen dess.
Numer blir det av förklarliga skäl inte så värst mycket. Nä, det beror inte på åldern. Men dels kör jag ju inte längre till och från arbetet, där det ju blev i runda slängar tio mil per natt. Numera kör jag mest några turer till Sjöbo då och då för att handla, ibland några rundor vi gör tillsammans, och med jämna mellanrum kör jag till Malmö. Ligger trots allt fortfarande runt 2 000 mil per år.
Jag har skrivit även tidigare om Bowie-podden som leds av Sebastian Borg där han tillsammans med olika Bowie-kunniga (och nördiga kanske) gäster går igenom hela David Bowies discografi, med ett album per avsnitt. En podd som är en självklarhet för mig, eftersom jag fram för allt på sjuttiotalet var en stor fan av Bowies musik.
När jag började lyssna var jag ändå lite tveksam till det hela. Kan det egentligen vara något att lyssna på när några personer sitter och pratar om musik, varvat med diverse korta låtklipp? Svar: JA! Visst, det blir självklart deras personliga åsikter till stor del, men varje avsnitt är fullt av en mängd detaljer och fakta jag personligen många gånger inte haft en aning om. Och jag får höra urval av vissa låtar jag aldrig tidigare hört. Sen kan jag alltid leta upp dem själv efter programmet, och lyssna på dem i sin helhet.
För mig var intresset för Bowies musik som störst under sjuttiotalet, och från Lodger avtog det en hel del, även om jag ändå fortsatt att följa hans musik. Men med Bowie-podden inser jag att det finns hur mycket som helst efter Lodger som jag har missat. Ändå – de absoluta höjdpunkterna för min del är naturligtvis de avsnitt som handlat om Bowies album på sjuttiotalet, och även om Ziggy Stardust var det album som introducerade Bowie för mig, är nog ändå det nästan tre timmar långa avsnittet om Space Oddity (publicerat 3 september 2023) det bästa och intressantaste hittills. Bara titelspåret från plattan upptog en dryg timme av programtiden, och var SÅ intressant.
Och så här långt har Bowie-podden fått mig att tillfoga flera bra låtar ur Bowies katalog till min spellista på Spotify. Och fler kommer det garanterat att bli! Så stort tack till Sebastian Borg och alla kunniga ”gästsnackare”!
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Har varit runt en del igen idag. Förmiddag först min fyrtionde epilering hos Elisabetkliniken. Sedan en fika och en skrivstund hos favoritfiket St Jakobs på Regementsgatan, i väntan på att klockan skulle bli ett, då det var dags för ett nytt besök hos logopeden. Sen hem och därefter en mycket givande skogspromenad med kärleken. Vi plockade cirka 450 kr med oss hem. Åtminstone om man räknar aktuellt kilopris på kantareller hos lokalbutiken Tempo. Det blev en ljuvlig kvällsmacka med kantareller!
Har sysslat med packning inför morgondagens loppis. Men även arbetat i verkstan med att konstruera nya hyllor att ha böcker på i samband med marknader. Hinner dock tyvärr inte bli klara inför morgondagen. Kvällen har tillåtit vistelse på altanen i tämligen behaglig temperatur, och med det lite ytterligare arbete med ”Kalla mig Anna”. För övrigt en dag när hormonerna har spökat en del.
Åter en sån där dag då man behöver stiga upp allt för tidigt. Var i Lund under morgonen och fick för en stund stå ut med en främmande människas fingrar i min mun. Resultat … enligt tandläkaren ”Andie #2”.
På eftermiddagen blev det en tur till Ystad dit Snezana hade ett kort ärende. Passade på att inta lunch där, lite anpassat till vad som gjorts i Lund under morgontimmarna. Alltså lättuggad mat.
Det som sedan varit tänkt som en liten stadspromenad, blev delvis på grund av vädret mest en shoppingrunda. Men det är ju roligt det också. Och numer är det ju faktiskt inspirerande att köpa kläder. Kvällen kunde, precis som igår, tillbringas på altanen med fortsatt skrivande och research, med nya djupdykningar i sjuttiotalets Casablanca.
Sen slutet av april i år har jag med stort intresse följt Bowie-podden, ledd av Sebastian Borg. En musikpodd skapad i Malmö där man går igenom varje utgivet album av David Bowie.
För mig som inbiten musiknörd är det nästan en självklarhet att följa detta. Trots att jag egentligen i ärlighetens namn inte följt Bowies musik så där slaviskt som en sann idoldyrkare. Jag hade min Bowie-period på sjuttiotalet, då en hel vägg i mitt livs första lägenhet var tapetserad med bilder av Bowie! Mina närmaste vänner kallade mig Båvi – eller nåt och vi sminkade oss med blixtar och medaljonger i ansiktet varje lördag när det var fest. Men någonstans runt albumet David Live från 1974 började det ebba ut. Jag fortsatte köpa hans album, men när Lodger kom 1979 tappade jag det. Efter den har jag förvisso, till viss del, fortsatt följa hans musik, men långt ifrån allt. Och nu när jag lyssnar på Sebastian Borgs podd inser jag att det faktiskt är väldigt mycket jag missat.
Jag tycker fortfarande att David Bowies absoluta storhet låg under tidigt sjuttiotal. För mig är Ziggy stardust, Hunky Dory, Aladdin Sane, Diamond dogs, Space Oddity och The man who sold the world några av de i särklass bästa album som någonsin getts ut. Och tveklöst åtminstone Bowies bästa. För mig personligen har just de albumen betytt så oerhört mycket, och jag kan texterna till de allra flesta låtarna från dessa albumen utantill. Till och med den nio minuter långa Cygnet Committee från Space Oddity.
Men – Bowie-podden har fört med sig flera intressanta detaljer. För det första har vi fått ta del av flera intressanta fakta kring de hittills femton avverkade albumen som åtminstone för mig varit okända. Dels har podden fått mig att uppmärksamma och faktiskt upptäcka även senare spår av mästaren jag inte ens hört tidigare, och som jag verkligen gillar. Och jag kommer absolut att fortsätta följa den här podden till sista avsnittet. Förutom av tydligt intresse, så också av något slags märklig känsla av att jag nästan är skyldig Bowie detta, efter allt vad hans tidiga musik betytt för mig.
Denna fredag har jag varit på min trettiosjunde epilering, med koncentration på överläppen. Ajaj … men man får stå ut. Å andra sidan innebar den efterföljande fikaträffen med min gamla kompis / kusin ett utmärkt skäl att stå ut med behandlingen. Så befriande och positivt att bara få sitta ner och över en god fika på favoritstället St Jakobs stenugnsbageri, prata obehindrat och öppet med någon som faktiskt är genuint intresserad.
Andie Lindskog 