Halvvägs igenom september, månaden som av många betraktas som första höstmånaden. Själv har jag alltid varit lite nostalgisk och liksom klamrat mig fast vid sommaren, och därför alltid sett september som ytterligare en sommarmånad – typ sommarmånad light – men det här året har det ju faktiskt varit mer än light. Annars har det i vanlig ordning mest handlat om skrivande. I början av månaden var jag klar med råmanuset till min HBTQ-roman med viss verklighetsförankring Kalla mig Anna, och kunde också därmed påbörja första genomläsning och bearbetning av manuset. I nuläget har boken växt till cirka 238 sidor i bokform, och då har jag avverkat ungefär en fjärdedel av manuset.
När det gäller skrivandet, har vi även lämnat vårt gemensamma romanprojekt ur serien Det hände vid Skärsjön till tryck.
Vidare om skrivandet så är det ju så att när jag väl plöjt igenom manuset om Anna den här gången, är det åter dags att ta tag i Ashas sten. Alltså fjärde delen i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar.I samband med det är det också spännande att konstatera att jag faktiskt redan nu är inbokad till en föreläsning om drakarna i min värld Thiramaar, i maj nästa år!
Så har vi även råkat ut för en mindre skada på bilen, som gjorde att vi fick köra lånebil några dagar, och sommarkänslan i den här månaden lockade även till en liten stadsutflykt till Ystad. Och så dessutom minibokmässa, också det i Ystad, i arrangemang av Litteraturrundan.
För övrigt har september månad kommit att ha alldeles särskilt stor betydelse för mig när det gäller den delen av mitt liv som fram till den 16 september förra året var mer eller mindre hemlig för omvärlden. Men det var i september 1975 jag första gången blev varse min verklighet. Det var den 16 september för två år sen jag bytte förnamn. Det var som samma datum förra året som min självbiografiska bok Idag kan det kvittakom ut. Och den här månaden har jag dessutom tagit det tredje och sista avgörande steget i min personliga process. Återstår att se hur det går.
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Under dagen var min ”skrivarhörna” lokaliserad till Möllans Café, i väntan på Snezana som var upptagen på annat håll några timmar. Tog dock lite tid innan jag kunde komma igång med skrivandet. Först tog det väldigt lång tid vid kassan, på grund av några väldigt omständliga kunder. Sedan hade jag problem med internetanslutningen, vilket är en förutsättning för att kunna komma åt filerna jag skulle arbeta med. Just som jag fått klart med nätet, blev jag avbruten av ett telefonsamtal. Därutöver var internetuppkopplingen ganska svajig.
Men jag fick trots allt ändå skrivit en del, och även gjort ytterligare researcharbete. Det kretsar för närvarande ganska mycket kring arvsfrågor, testamentstagare, överförmyndare och så lite om passregler på sjuttiotalet.
Denna fredag har jag varit på min trettiosjunde epilering, med koncentration på överläppen. Ajaj … men man får stå ut. Å andra sidan innebar den efterföljande fikaträffen med min gamla kompis / kusin ett utmärkt skäl att stå ut med behandlingen. Så befriande och positivt att bara få sitta ner och över en god fika på favoritstället St Jakobs stenugnsbageri, prata obehindrat och öppet med någon som faktiskt är genuint intresserad.
Ännu en tur till Malmö, och gamla bekanta kvarter. Nu finns mina memoarer i väntrummet hos Elisabetkliniken. Kan vara ett bra sätt att synas lite extra. Var bara tvungen också att handla med mig bullar hem från St Jakobs stenugnsbageri. Eftersom jag vid det laget enbart ätit en enkel knäckemacka som frukost redan vid sextiden, var jag ganska hungrig. Så det fick bli en fika under överinseende av giriga fiskmåsar och kråkor, vid ett bord vid Regementsgatan. Efter detta några ärenden till Jägersro center, Hornbach och sedan Jem & Fix och Willys i Skurup på vägen hem. Kunde konstatera att det egentligen var fel dag både i trafiken och i affärer. Folk i rörelse överallt – förvirrade och egotrippade människor som förflyttar sig – i bil eller gående eller vad som helst – utan minsta hänsyn eller tanke på sin omgivning. Principen jag ska fram tycks vara det enda som gäller för många så här dan före midsommar. Tur att åtminstone jag är vaken – eller nåt – så man kunde komma levande hem till kärleken och tryggheten.
Andie Lindskog 