Idag var det äntligen dags för Lunda Pride, och för vår del handlade det om försäljning av böcker, handmålade stenar, bokmärken och nyckelringar. En sådan där dag med många fina positiva möten, och en försäljning som överträffade förra årets Lunda Pride. Och jag fick ett samtal med en kvinna vars barn just kommit ut som trans. Ett sådant samtal som alltid känns lite extra positivt, när jag med min bok och min erfarenhet kanske kan hjälpa en familj som verkligen vill stötta och hjälpa sitt barn!
I år, för första gången någonsin, gick jag även med i Pride-tåget.
Vädret var lite skiftande, och när samlingen inför tåget pågick började det regna. Det mesta av tåget gick genom ett regnigt och blåsigt Lund. Men att få vara med och manifestera allas lika värde, kan faktiskt få lov att kosta på lite.
Genom i stort sett hela mitt liv har jag känt mig obekväm i rollen som man. Det har aldrig varit jag, och jag har heller aldrig kunnat hantera de förväntningar som lades på mig redan den 7 juli 1956, när det på BB i Malmö noterades att fru Lindskog fött ett gossebarn. Jag har vandrat genom mer än halva livet med mitt rätta jag väl dolt för omgivningen, och bara levt ut i hemlighet. Ändå är jag ganska säker på att min personlighet genom hela livet lutat betydligt mer åt det kvinnliga. Jag har alltid känt mig mer bekväm i sällskap med kvinnor, och det summerades perfekt när en mångårig kvinnlig bekant konstaterade – du tänker som en kvinna. Under de här fem åren har jag inte stött på något motstånd, men ibland en viss förundran. Säkert finns det de som tycker att jag inte alls är särskilt kvinnlig. Men efter mer än femtio års formande in i den manliga rollen, och ett uselt självförtroende som hängt med nästan sedan födseln, har det manliga blivit ofrivilligt invant. Det förändrar ändå ingenting av hur jag känner mig inombords. Mina tankar, värderingar och känslor är alltigenom kvinnliga. Under de här fem åren har jag gjort det mesta som går att göra för att anpassa min kropp till den person jag i grund och botten är. Jag vill att det ska vara en kvinna som ser tillbaka på mig från spegeln. Jag vill bli sedd, uppfattad och bemött som en kvinna. Det har aldrig handlat om ett beslut att ändra mig — beslutet jag tog var helt enkelt att sluta motarbeta mitt riktiga jag. Den 16 september är därför en dag väl värd att fira för mig. Detta datum 2021 fick jag mitt namnbyte godkänt av Skatteverket, och därmed var jag redo att ta det definitiva steget ut i verkligheten. På dagen ett år senare gav jag ut min självbiografi Idag kan det kvitta, en helt ärlig och uppriktig berättelse. Med den hade jag också nått point of no return — jag hade blivit mig själv på riktigt.
När Agnes Wold säger att hon skulle göra allt i sin makt för att omvända sitt barnbarn om hen kom ut som trans, blottar hon den skeva syn som fortfarande präglar alltför många. Det är just den synen som gjort att bland annat jag tvingats leva mer än halva livet i hemlighet — inte av skam, utan av rädsla för den oförståelse som sådana uttalanden speglar.
Igår hade vi äran att få berätta om vårt unika liv tillsammans för Selma Lagerlöfgruppen i Västra Vemmenhögs gamla fina skola. Alltid lika småpirrigt innan man kommer igång, men det kändes som att vi levererade. Så roligt att få delge vår historia för engagerade och intresserade lyssnare.
”As simple as air in your lungs As simple as words on your lips And no one should take that away” We Are the Others – Delain
”Kalla mig Anna” är en mångbottnad berättelse om att hitta sig själv som transtjej under 70-talet i Malmö. En fiktiv berättelse som innehåller väldigt mycket verklighet.
Mycket av det som beskrivs gör ont i hjärtat på mig, särskilt familjen som inte kan acceptera sitt barn som den hon är. Många transpersoner delar den typen av avståndstagande från de som borde älska en oavsett. Boken lyfter också de som faktiskt finns där, som väljer att lyfta och stötta, vilket som tur är också är sant för många.
Jag förvånas tyvärr inte över hur mycket som 50 år senare fortfarande är likadant vad gäller utredningstider och folks attityder. I mitt jobb möter jag relativt ofta de som får recept från utlandet och lever som sitt upplevda kön i flera år innan de väl får träffa någon inom den svenska sjukvården.
Den här typen av berättelse ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Tack Andie för representationen🏳️⚧️
Var tillbaka i ett blåsigt och bitande kallt Västra Hamnen i Malmö idag, för konsultation och återupptagen ”behandling”. Senast jag var här var i augusti 2023. Min vana trogen var jag på plats i god tid, och tyckte att det kunde passa bra med en promenad före besöket. Men den promenaden blev kort. Den isiga havsluften gjorde att det kändes som kanske tio minus, och det var helt omöjligt att hitta någon form av njutning av den promenaden. Det blev en mycket rask sådan runt kvarteret, och sedan fick jag sitta i väntrummet och läsa Ystads Allehanda istället. Tror inte att jag skulle vilja bo i detta blåshål. Det blir hur som helst fler turer hit framöver.
Nu är ljudfilerna äntligen färdigmixade, och Kalla mig Anna är klar! Uppladdad och redo för läsare. Berättelsen om Anna, en transtjej i sjuttiotalets Malmö – berättelsen som till vissa delar kan ses som något av en fri fantasi om hur mitt liv kunde ha blivit.
Vi var på en föreläsning av Ann-Christine Ruuth – alltså ”Min pappa Marianne” i verkligheten. Intressant och fängslande livsöde, och samtidigt så mycket att känna igen från mitt eget liv. Ja, vi har helt olika bakgrund och har väl haft helt olika förutsättningar. Men det finns ändå så många gemensamma beröringspunkter, och jag kommer på mig själv med att hela tiden sitta och nicka instämmande och igenkännande. Man har burit på bördan igenom större delen av livet, och till slut på gamla dar valt att fullt ut bli sig själv.
Avrundar denna genomgående ganska gråmulna vecka med ännu en helg i Gårdshuset vid Köpmansmagasinet i Smygehuk. Den här helgen kändes det dock lite överambitiöst egentligen. Inte många som orkar ge sig ut i blåsten. Möjligen besöker man Köpmansmagasinet och av ren nyfikenhet kikar man även in i Gårdshuset. Men allmänt känns det inte riktigt som vår kundkrets. Men vi lever på hoppet. Förra lördagen sålde vi riktigt bra.
Annars handlar tillvaron mest om att återhämta sig från veckans resa till Linköping, och trots allt belåtet luta sig tillbaka och med stor tillfredsställelse notera att jag äntligen är i mål.
