Idag är det två veckor sedan lilla Scrollan kom in i vår familj.
Att hon gjort sig hemmastadd här råder det ingen tvekan om. Det gjorde hon faktiskt ganska snabbt!
Hon växer fort, ibland nästan lite för fort!
Visst är hon ett litet charmtroll!?
Vi kan inte ersätta vår fina Dennis! Vi kan bara försöka fylla ut tomrummet efter honom.
Det blev lilla söta Endicott Punk Princess som fick göra det! Eller snarare ska hennes inträde i vår familj och kärleken till henne hjälpa oss att komma vidare utan Dennis. Och så bedårande söt som hon är, blir det nog inte så svårt.
Med andra ord en ny familjemedlem för Chicco och Flisan att acceptera.
Så här långt har det gått ganska lugnt tillväga. Flisan är lite försiktigt avvaktande, och Chicco tycker att det "räckte väl med den där", Och då syftar han på Flisan som till och med var mindre än vad lilla Scrollan är, när hon kom in i hemmet.
Nu lever bara minnena kvar efter Dennis! Igår tvingades jag ta det tunga beslutet då hans bakben inte längre bar honom.
Det är sorgligt och tungt, och ändå… han var drygt tre månader ifrån att fylla FJORTON ÅR! Och det är väldigt högt för en så stor hund som en golden retriever.
När far gick bort sommaren 2006 efter en lång tids svår sjukdom, fanns det de som ansåg det bästa för Dennis vore att avliva honom, på grund av att han hade "haft det så jobbigt de sista åren"!
Tvärtom ansåg jag att det då var upp till mig att se till att de åren Dennis kunde tänkas ha kvar (han var tio år då) skulle bli så bra som möjligt! Och jag vill bestämt påstå att det lyckades.
Här har han fått röra sig fritt – han har tagit sina promenader ned till dammarna och upp i skogen och även in till grannarna i bland. I sin egen lugna takt! Och ofta har han legat på rygg totalt avslappnad, med tryggheten lysande omkring honom!
Och så har han levt i drygt ytterligare tre år!
Och så har han förgyllt tillvaron för oss också!
Denna dag i sammandrag!
Det drog in ett våldsamt åskoväder fram emot kvällen, och blixten slog ned alldeles i vår närhet vid ett par tillfällen. Det knäppte till i vårt larm vid ett par tillfällen, men det fungerade dock som det skulle senare. Däremot slogs modemet / routern ut för internet. Lyckligtvis hade vi en reservrouter, men den medger inte trådlöst. Men internet fungerar åtminstone vid skrivbordet. Till gäststugan får vi väl lösa framöver.
När sedan ovädret hade dragit förbi upptäckte vi att en björk hade ramlat tvärs över vår uppfart, och lagt sig mot ett annat träd. Med gemensamma krafter fick grannen och jag röjt bort det från uppfarten, och i morgon får jag kapa upp det och forsla upp till den växande vedhögen.
Synd bara att det var den som gick. Bredvid den står en annan björk som är död, och som jag tänkt fälla men inte blivit färdig till. Men den stod kvar!
När vi sedan satt på husets framsida och njöt av den ljumma kvällen, kom det plötsligt en motionerande man med två hundar i koppel springande nere på vägen. Både vi och våra hundar följde lite nyfiket och lite avvaktande medan han skulle passera. Men – han vek in på vår uppfart i stället, med det givna resultatet att våra hundar sprang bevakande honom till mötes. Givetvis fick han problem med att hålla sina hundar, och jag hade å min sida svårt att få våra hundar att vända och komma tillbaka.
Sedan uppstår följande ordväxling;
Han: "Kan du kalla in dina hundar!?"
Jag: "Varför det? Är du på väg för att besöka oss?"
Han: "Nä, jag ska bara passera här!"
Jag: "Varför det?"
Han: "Allemansrätten!"
Jag: "Knappast i vår trädgård!"
Så då vände han suckande och sprang åt ett annat håll!
Men alltså… hur ofta kan man hävda allemansrätten och springa på en uppfart rakt upp till ett hus där det finns två bevakande hundar och där det sitter folk ute och äter!?
SUCK!
Gjorde en ny kraftansträngning idag på vinden, och nu finns det faktiskt ganska mycket golvyta. Det finns faktiskt en liten chans att jag ska klara deadline, som är sagt till den 31 augusti. (Följ den spännande fortsättningen)
I samband med dagens röjning var jag tvungen att ta ett beslut av ett lite annorlunda slag! När mina hundar – Yashica, Victor, Ronja och Enya – dog 2000, 2001, 2002 och 2004 begärde jag separat kremering, men har sedan aldrig riktigt kunnat besluta mig för vad jag skulle göra med askan. Hade väl redan från början tänkt mig att sprida den för vinden, men har aldrig riktigt kommit mig för att göra det.
Nu är det dock gjort! De har levt hela sina liv i Skomakarehuset i Öved, så de får stanna där. Under kvällen spred jag deras aska över stengärdet längst ned i trädgården, där de så många gånger har stuckit ut från trädgården på spännande hundäventyr.
Vi fick en tung chock idag!
En av våra hundar hade lyckats komma in i gäststugan och på något vis där lyckats få tag på kaninen som suttit i en bur där! När jag gjorde den chockerande upptäckten hade hon redan kaninen ute på gräsmattan och kaninen var givetvis död. Troligen har den dött redan av chocken, och det är om än väldigt klent i sammanhanget dock en viss tröst att den då inte har lidit. Oavsett vilket så har det fruktansvärda inträffat, och hon har gjort sig själv till en hatad hund!
Någonstans i detta får man väl ändå besinna sig och inse att hundar är precis så grymma, men det är en väldigt klen tröst just nu. Men egentligen är det precis detta vi stimulerar när vi leker med henne och hennes söndertrasade fotbollar av läder, och tycker att det ser roligt ut när hon skakar dem vilt omkring sig. Djur kan tyvärr ofta vara väldigt grymma.
Själv måste vi väl försöka komma vidare med detta, och någonstans ändå försöka se hunden som en fortsatt familjemedlem, även om känslorna just nu drar i en helt annan riktning.
Andie Lindskog 