Vaknade i morse med en nästan märklig känsla! Jag hade inte ont! Jag var inte så värst rosslig i halsen. Jag var nästan pigg. Kan det vara så att jag nu, nästan en månad och två antibiotikakurer senare faktiskt håller på att bli frisk. Finns absolut fler tecken på det under dagen. Har faktiskt orkat med flera sysslor vid datorn. Bra många fler än jag annars gjort de senaste veckorna. Och chorizokorven och ölen till maten smakade alldeles förträffligt. Att sen orken tog slut någonstans runt sjutiden på kvällen, och jag därför allt mer siktade mot soffan och ett nytt avsnitt av ”The Witcher”, eller två, får man väl ändå se som acceptabelt. Lunginflammation, vatten i lungsäcken och på det covid, kan nog sätta sina spår.
Med lunginflammation och Covid har skrivandet gått i stå! Jag har förvisso svårt att låta bli tangenterna, men hjärnan är för seg för att kunna tänka ut några användbara idéer. Med några få undantag har jag varit ganska ineffektiv vad gäller skrivande i princip sen trettonhelgen. Sen Covid bröt ut i början av den här veckan har det varit än mer begränsat. De senaste dagarna har jag i princip bott i soffan i sällskap med Netflix och Mogwai (vår katt). Men, jag är ju den där typen som i motgångar och besvärligheter i allmänhet resonerar att det är bara att bryta ihop och gå vidare, så jag tycker mig ändå se ljuset i tunneln. Vistelsen i soffan har nog haft ”läkande effekt”, för det gör mindre ont i lungorna och det är mindre rivit i halsen. I sammanhanget kan jag konstatera att ölen inte smakat särskilt bra! Så visst fan är jag sjuk!
Nu med både lunginflammation och covid som kolliderar och gör sitt yttersta för att göra tillvaron så tungsliten som möjligt, är det rätt skönt att bara vila bort skiten i soffan i sällskap med Netflix. Hela tiden med troget sällskap av Mogwai. I två dar nu har jag mest ”bott” i soffan och har även sovit där den gångna natten, eftersom jag måste sova ”halvsittande” för att inte hosta sönder lungorna. Hela tiden har Mogwai legat tryggt bredvid och liksom haft koll.
Det börjar allt mer kännas som att det här året kunde startat betydligt bättre. Det mesta av januari har jag dragits med lunginflammation och vätska i lungsäcken. Har varit två gånger på Akuten i Ystad, med mängder med blodprover, urinprov, Covidprov samt fyra olika röntgen. Har haft och har två olika varianter med antibiotika. Ovanpå detta har vi inlett februari med förkylning, som enligt test för Snezanas del var Covid-positivt. Jag har inte testat än, men det är ju högst sannolikt att det även för min del handlar om Covid! I morgon har jag telefontid med en annan läkare under förmiddagen i ett helt annat ärende. Därefter får jag nog åter kontakta Vårdcentralen, vilket med stor sannolikhet kommer att leda till en ny remiss till akuten! En hel månad – nu vill jag inte vara sjuk längre! Har helt enkelt inte tid.
Så var det dags igen. Igår förmiddags sökte jag till Vårdcentralen för förnyad undersökning av lungorna. De ursprungliga smärtorna hade mer eller mindre upphört, men istället hade det tillkommit nytt. Och nu var det värre. Det blev remiss till akuten i Ystad. Anlände där klockan 18, och fick komma in ganska direkt för att ta prover. Därefter blev det att vänta. Länge! I sex timmar satt jag där, innan jag bad att få lite respons. Jag behövde gå på toaletten, behövde smärtstillande medicin, något att dricka, något att äta och en säng att kunna ligga ordentligt i. Nästan direkt fick jag en säng i en korridor, och strax därför en macka och en kopp kaffe. Sen blev det åter lång väntan, men i och med att jag fick ligga i en ordentlig säng blev det uthärdligt.
Hela dagen sen har handlat om diverse provtagningar, sammanlagt fyra besök till röntgenavdelningen och väntan. Har fått tappat drygt 2½ dl vätska från vänster lungsäck. Nu blir det ny och starkare kur med antibiotika och återbesök för kontroll på fredag. Och min egen teori om problemet var att antibiotikan jag fick från början inte var tillräckligt stark, visade sig stämma! Efter fyra lunginflammationer börjar jag kanske bli bra på att ställa diagnos.
Det är lätt att tappa modet när man har ont, är orolig, trött och hungrig. Men jag vet ju också att just den avdelningen hela tiden måste prioritera de som är mest akuta. Därför kan väntan bli lång. Jag är full av beundran över hur vänliga, tillmötesgående och hjälpsamma alla på Akutmottagningen i Ystad är. Liksom Röntgenavdelningen för den delen.
Så skönt att äntligen få komma hem till kärleken igen!
Efter närkontakt med ambulans, som ledde till färd till akuten i Ystad, med konstaterad lunginflammation och vätska i lungan, har jag fört en något orkeslös tillvaro. Men samtidigt har jag svårt att bara sitta stilla utan att göra någonting. Så det har ändå blivit en del sysslor vid datorn, om än i något långsammare tempo. Har till exempel äntligen fått klart redigering av alla bilder från 2021, och har dessutom laddat upp mina bidrag till RIFO 2022. Mer bildtävlingar är på gång, då jag letat fram en kattbild till Postnords frimärkstävling. Naturligtvis har jag heller inte kunnat hålla mig ifrån skrivandet, och kan bland annat konstatera att den idé som föddes vid frukostbordet den 11 januari att skapa en särskild flödesskrivning kallad ”Det händer i Thiramaar” var ett bra drag. I korthet går det ut på att jag ska flödesskriva någonting som handlar om min fiktiva värld Thiramaar, under tio minuter varje dag. Så här långt har det faktiskt gett flera textavsnitt som kan användas i kommande romaner, och dessutom två introduktioner till två kommande böcker i serien Legender från Thiramaar. Till denna bokserie har vi dessutom fått klart överenskommelse som ska leda till inspelning av ljudböcker. I skrivandets tecken har jag även fått min novellmanus till den kommande novellantologin ”Minnenas musik” för en sista genomgång.
Jo, jag har faktiskt ändå tagit det lugnt, och kopplat av till lite film. Eller rättare sagt serie! Har sett samtliga hittills fem visade avsnitt av den fantastiska serien ”1883”, med en av mina manliga favoritskådespelare Sam Elliott i en av huvudrollerna. Perfekt sysselsättning för orkeslösa. De här senaste två veckorna har det funnits många tillfällen till några av mina favoritmåltider. Lax med stekt potatis och smarrig hemmagjord sås, hemmagjorda räkmackor. Inte att förglömma även sushi för hemtagning, och under den här söndagen blev det asiatiskt på Chopchop på Svågetorp i Malmö.
Så som läget är just nu, dagen efter vistelsen på akuten i Ystad, måste jag välja. Lungkapaciteten är tydligt fortfarande begränsad, vilket gör att allt, precis allt, är ansträngande. Det mesta av det jag har på min Att Göra-lista är skrivbordssysslor. Göra inlaga, bildredigering, fixa en del mejlkorrespondens, hemsidesarbeten, ekonomi och gå igenom en onlinekurs. Inga direkt ansträngande uppgifter. Men om jag ska syssla med detta, får det ta betydligt längre tid än vanligt. Att kunna syssla med dessa uppgifter är en del av min livskvalité. Att sitta och rulla tummarna har aldrig varit min starka sida, även om det numer fungerar alldeles utmärkt att göra det med mina artrosopererade tummar. Hur som helst så valde jag åtminstone idag att ha minimal aktivitet. Har tillbringat hela eftermiddagen i soffan, med katten bredvid, och tittat på gamla filmer. Först War games från 1983, som trots titeln inte är någon krigsfilm, utan en film om tidig datorspelsvärld. Spännande historia med lite nostalgikänsla med gamla floppydisc och telefonmodem av den modell där man tryckte fast luren i en klyka. Datortillbehör jag själv har arbetat med. Den andra filmen var däremot en krigsfilm, och som jag ser det, den film man absolut måste uppleva om man bara ska se en enda krigsfilm i sitt liv – Kellys hjältar från 1970. Sen den första gången gick på bio i Malmö har jag sett filmen säkert tio gånger på bio, och minst lika många gånger på video respektive dvd.
Jag hade faktiskt tänkt skriva och följa upp mitt inlägg från i söndags och berätta att jag var på bättringsvägen. Riktigt så blev det inte. Den påbörjade medicineringen med antibiotika gav snabbt resultat. Redan på söndagskvällen kände jag mig praktiskt taget helt symtomfri. Likaså under måndagen och tisdagen. Men fram emot onsdagskvällen började jag åter få ont. Över bröstet, nacken, ut mot axlarna och ner över ryggen. Det blev snabbt värre. Till och med värre än i söndags. Så det blev ambulans igen, och den här gången kördes jag till akuten i Ystad. Där har jag nu tillbringat natten och det mesta av den här dagen. Det har tagits nytt EKG, blodprover, och även Covidprov. Har även blivit röntgad. Grundlig undersökning alltså. Det positiva är att hjärtat och blodtryck är helt perfekt. Jag hade ingen feber heller. Och jag har inte Covid. Men jag har lunginflammation och även en vätskeansamling. Fortsättning följer med medicineringen, men också återbesök för uppföljning och nya röntgenbilder. Jag har sällan känt mig så svag och skröplig som det här senaste dygnet. Allting tog väldigt lång tid också på sjukhuset, då de hade väldigt många patienter, och helt säkert även brist på personal. För övrigt fick jag en trevlig pratstund med den ena ambulanskillen på vägen till Ystad, om böcker och skrivande. Nu är jag hemma igen, om än väldigt trött.
Denna natt har varit en plåga! I går kväll var jag igång med skrivandet av fjärde delen, när jag efter hand började få ont kring nacken. Inget ovanligt med det eftersom jag har fyra uppslitna nackkotor. Men den här gången var det mer intensivt. Smärtan strålade ut mot axlarna, ryggen och fram mot bröstet. Upplevde en liknande grej i april förra året, då man på Vårdcentralen efter EKG och lite annan undersökning kunde avskriva hjärtproblem, och istället konstatera att det hängde ihop med nackproblemen. Trodde därför till en början att besvären nu berodde på samma. Men det blev värre. Jag orkade inte skriva mer, och nu gjorde det ordentligt ont varje gång jag andades in. Vi gick och la oss runt tolv, men jag klarade inte att ligga. Hur jag än låg gjorde det ont att andas. Fick försöka sitta och sova. Det gick sådär. Fram åt fyratiden ringde vi 1177. De tyckte absolut att det behövdes en ambulans. Den kom och i den undersökte man EKG och blodtryck. Kunde konstateras att det nog inte var hjärtproblem. Under förmiddagen var jag på Vårdcentralen för nya prover. Diagnosen blev vad jag själv allt mer börjat misstänka – troligen lunginflammation! Inte Covid! Så den här söndagen har framsläpats i ett mycket stillsamt och tämligen ineffektivt tillstånd. Väldigt trött och stundvis väldigt ont när jag andas och tabletterna slutat verka. Tacksam för att jag har Citodon! Nu avvaktar vi att antibiotikan ska hjälpa, och får väl hålla mig i stillhet de närmaste dagarna. Och – en stor eloge till såväl ambulanspersonalen som vårdpersonalen! Ja, jag fick faktiskt inte åka ambulans, vilket annars skulle varit första gången i mitt liv. Fick bara vistas i den under en halvtimmes tid!
En vecka med stigande värme har nått sitt slut, vilket fört det positiva med sig att vi kunnat tillbringa ganska mycket tid på altanen. Såväl med skrivande som även grillkvällar. Passande avslut på en sådan vecka är ju naturligtvis även frukost på altanen. Allt i en välgörande frihet!
Annars har den här veckan handlat en hel del om diverse administrativa uppgifter, såsom kontakt med Förlagssystem för upprättande av konto, kontakt med Bokinfo, kontakt med banken för anskaffande av bankgiro. Det arbetet kröntes på söndagen med våra namnteckningar på ett dokument som ska leda till att vi äntligen kan gå vidare så som vi vill.
Andra handlingar av betydelse har också varit aktuella den här veckan, då jag fick efterfrågade journaler från Region Skånes arkiv, vilket innebär att jag kan gå vidare i mina memoarer.
På allt detta fick jag min andra vaccinspruta på lördagen, så nu är jag fullständigt chippad, och torde därmed vara en öppen bok för myndigheterna. Om man får tro trashjärnorna som gottar sig i konspirationstankarnas snåriga träsk.
Och som en alldeles ypperlig extra guldkant på denna vecka, fick kärleken besked igår om att hennes novell kommit med bland trettio utvalda av flera hundra bidrag i antologin ”Bortom grinden”!
Andie Lindskog 