Lättade kan vi nu konstatera att ett nästan två år långt misslyckat samarbetsprojekt som mest kan liknas vid ett slavkontrakt är avslutat. Våra utgivna böcker är på väg in i vår egen verksamhet i Belvida Bell förlag, och vi kan gå vidare exakt hur vi själv önskar.
Vädret tillät åter altanvistelse, så det blev en grillafton med god grillmat. Därpå skrivkväll till ackompanjemang av fågelsång, en och annan vinande vind och då och då skottsalvor från den av kommunen utsända jägaren som ska reducera mängden råkor i området. Hmm.
Har idag fått mig tillsänt en intressant lunta som ger, delvis plågsamma tillbakablickar, som ändå förhoppningsvis kan bli till mer underlag till mina memoarer. Har för övrigt efterfrågat ytterligare information som kanske kan gräva ännu djupare.
En liten detalj som löper genom alla mina berättelser om Thiramaar, är hur folk kommenterar varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns. Det går hela tiden ut på den förmodade tanken att hon nog fortfarande lever, trots att hon är väldigt gammal. Det här kom till första gången i den ursprungliga versionen av Gudarnas spira, då huvudkaraktärerna Kintara, Andor, Samus och Tobin första gången kommer till trollkarlen Cornizendo i hans bostad i det gamla uttjänta fyrtornet. Han ogillar att bli störd av främlingar, och manar dem att gå till medicinkvinnan Ogda. ”Jag tror nog hon lever fortfarande.” Eftersom ordningen sedermera blev ändrad, så att Eilaths hopp kom ut först, är det därmed också i den boken detta uttrycks första gången. Cornizendo säger till Elana; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.”
Efter mängder med redigeringar har kommentaren ändrats åtskilliga gånger, men på ett ganska tidigt stadie fastnade jag för det där lite småroliga i att låta detta upprepas, kanske inte varje gång, men ofta när medicinkvinnans namn nämns.
Det har faktiskt till och med blivit så att jag har en idé till en kommande bok, som eventuellt kan heta ”Lever Ogda?”
Fyrtioåtta år! Eller egentligen är det nog över femtio år! Mer än 2,5 miljoner ord! Räknat på det antal ord mina båda böcker Eilaths hopp och Gudarnas spira innehåller, skulle detta motsvara ungefär mer än 14 000 böcker! Det handlar om min dagbok!
Ja, jag vet att det finns de som resonerar ungefär – du är min själ inte klok – eller som en tidigare sambo som ansåg det helt meningslöst att skriva dagbok. Men hon fann det ändå väldigt intressant och spännande att sitta och smygläsa min dagbok.
Varför skriver jag dagbok? Det hela började, tror jag, kanske så tidigt som 1969 eller möjligen 1970. Då handlade det om små korta noteringar i en skrivbordskalender. Men från den 1 januari 1973 började jag skriva inledningsvis för hand på A4 linjerat papper. Lagom till julen 1976 fick jag ta över fars gamla Underwood skrivmaskin, och började direkt skriva dagboken på maskin. Kostade även på mig att ”renskriva” den tidigare upplagan på maskin. Året 1987 köpte jag en elektrisk skrivmaskin, och i början av 1990 fick jag min första dator. Och på den vägen är det.
I skrivbordskalendern handlade noteringarna mest om kortfattade texter, som redogjorde var jag varit eller vad jag gjort. När jag så småningom gick över till skrivmaskin utvecklades det hela till emellanåt lite längre utläggningar om dagens upplevelser. Sen har det bara växt. Sen många år tillbaka innehåller min dagbok inte enbart redogörelser för dagens händelser. Mycket tankar och funderingar. Ibland debatterande texter kring aktuella ämnen. Många ställningstaganden. I princip allt som känns viktigt för mig.
Under flera år då jag var ensamstående fungerade dagboken som ett utmärkt bollplank. Där kunde jag ”diskutera” allehanda vardagsproblem och funderingar, i avsaknad av den där vanliga diskussionsmöjligheten man annars förhoppningsvis har i en relation.
Utöver allt detta är dagboksskrivandet ett ypperligt forum för skrivträning. Jag tränar min skrivhastighet och jag tränar rättstavning, rättskrivning och korrekta formuleringar. Samtidigt som jag får utlopp för mitt skrivbehov.
Våra frukostar, eftermiddagsfikor och middagar innebär oftast väldigt konstruktiva samtal. Dagens frukost var verkligen så! Efter flera turer hit och dit har jag nog äntligen fått till absolut rätt upplägg av mina memoarer, genom våra gemensamma samtal.
Ska ha en helt annan utgångspunkt än vad som varit tänkt sen tidigare.
Många är väl de som kan komma att förekomma i min relativt nakna berättelse. Dock blir allt självklart med fingerade namn.
Finns samtidigt säkert de som kan resonera och ifrågasätta hur intressanta MINA memoarer kan tänkas vara! Tja, beror väl kanske på vad man tycker är intressant. Det som kommer att berättas kan nog vara av intresse för en del. Men det är egentligen inte det som är det viktiga för mig. Snarare att försöka städa upp och rensa bort allt jävelskap som funnits under mitt livs första halvlek.
Även om den här veckan avrundats lite kylslaget och regnigt, så har vi faktiskt just under den här veckan kunnat inviga vårt ”altanrum”. Vi har både ätit därute, och suttit och skrivit. På måndagen satt vi faktiskt där ända till klockan var över nio. På tisdagen hann klockan bli tio!
I övrigt har veckan förflutit ganska stillsamt. Lördagen blev till en början lite trist, då vi tvingades hoppa av fotoklubbens utflykt till Botaniska trädgården i Lund. Men till kvällen fick vi ett mejl från oväntat håll, som gav oss anledning att fira lite.
Samtidigt som vi även ingått ett avtal som rör marknadsföring av en kommande gemensam titel.
En spännande och lärorik del av skrivandet är all research! Nästan oavsett vad man skriver lägger man också ner väldigt mycket tid på research. Det är ju också självklart en viktig del i hela processen med att försöka skapa en trovärdig berättelse. Men samtidigt är det också så att man ofta hamnar i lite nostalgiska utvikningar. I synnerhet som nu när jag skriver på min delvis självbiografiska roman ”Förlorade år”. Några skilda detaljer jag behövde titta lite närmare på i det här fallet, var gamla anrika Kungsparken i Malmö, lika anrika Bekå vid Gustav Adolfs torg och en i sammanhanget lite udda detalj som handlar om dåtidens cigaretter. Närmare bestämt Philip Morris med kolfilter snyggt förpackat i en gråbrun ask av plast!
I sammanhanget konstaterar jag att inte minst Wikipedia är ovärderlig i sammanhanget. Och ja, jag brukar faktiskt efter bästa förmåga bidra då och då med en slant till Wikipedia.
Idén till Gudarnas spira kläcktes i ett samtal mellan mig och kompisen en snöig februarikväll 1994. På natten efter att han gått hem, satte jag mig och skrev de första sidorna. I november samma år var vi klara med det som kan kallas råmanus. Att det behövdes bearbetas var åtminstone jag helt införstådd med. Men det blev allt svårare att hitta tillfällen att skriva tillsammans. Allt oftare när vi sågs var han måttligt intresserad av att skapa berättelser och skriva. Tiden gick och jag försökte förmå honom att ge upp sin del i projektet. Men det var motvilligt, och det sköts hela tiden framåt. Jag hade allt svårare att fokusera och bruka allvar, så länge jag inte fick ensamrätt till manuset. Under flera år genomlevde jag dessutom något som lite förenklat kanske kan beskrivas som en personlig kris, som också inverkade negativt på skrivandet.
Jag hamnade så småningom efter flera år som ensamstående i en relation, som jag åtminstone inledningsvis trodde skulle kunna bli något bra. Men det hela fortlöpte mest som en form av kompisrelation, som bidrog till att skapa oordning i tillvaron, snarare än det lugn man skulle behöva för skrivandet.
Men under den här perioden fick jag dock till slut, elva år efter att vi inledde projektet, ta över det helt.
Efter fyra år tog kompisrelationen slut, men jag gick ur askan rakt in i elden. En ny relation, där jag dumt nog blundade för varningssignalerna, och gick med på att bli sambo. Vilket snart visade sig var ett stort misstag.
Trots sambo var det en tillvaro mestadels i ensamhet, då hon tidigt de flesta kvällar försvann in i berusningens dimmor. Det skulle i och för sig kunna innebära utrymme att skriva i lugn och ro de sena kvällstimmarna. Men på grund av ständigt återkommande gräl och osämja, fanns det inte utrymme för någon skrivarinspiration. Åtminstone inte för någon humoristisk fantasy. Skulle möjligen kunna bli någon mordhistoria eller skräck, i så fall. Men det hör inte till mina områden, så det blev inte skrivit särskilt mycket under de åren heller.
Först sjutton år efter att första sidorna skrevs, vände allt! Men det tar vi i ett kommande avsnitt.
Har svarat på lite frågor på Instagram (#bakombookstagramkontot)
Kan man köpa dina böcker direkt från dig och få dom signerade?
Absolut kan man det. Hör bara av dig via DM. Du kan även nå mig via min hemsida perabl.com
När började du skriva? Vad är din största inspiration?
Två frågor egentligen. Jag har skrivit i hela mitt liv. Har skrivit dagbok sen jag var tretton. Den omfattar idag drygt 2,5 miljoner ord! Min första text som kunde liknas vid en novell eller roman, skrev jag när jag gick i åttan.
Min största inspiration är utan tvekan min kärlek Snezana. Våra dagar börjar med intressanta samtal vid frukostbordet, och de pågår oftast hela dagen. Vi peppar varandra, ger varandra idéer och uppslag och hjälper varandra ständigt med våra texter.
Hur skapades Thiramaar? Växte världen fram eller var den redan klar när du klev in i den?Från början var det enbart landet Thiarien, men efter hand föddes det ena grannlandet efter det andra till att nu omfatta sex länder. Till slut kändes det tvunget att namnge världsdelen också – Thiramaar. Gudarnas spira är egentligen den berättelsen allt började med (trots att den blivit bok nr 2) och redan efter första kapitlet insåg jag att en karta var nödvändig. Den har sedan växt fram tillsammans med berättelsen. Fortfarande nu när jag skriver på ”Fyran” fyller jag på kartan med nya orter och platser.
Något särskilt du brinner lite extra för i dina texter?
HBTQ är viktigt, mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Jag försöker få in dessa ämnen med lite ironisk touch där det passar. Eilaths hopp är ju i allra högsta grad en HBTQ-berättelse.
Om du inte fick skriva, vad skulle du då göra för att få utlopp för din kreativitet?
Fantasykonst baserat på mina egna foton. Sysslar med det lite emellanåt, även om det inte blivit så mycket av det de senaste åren. Nyaste är dock omslaget till Regntider som ska komma ut i år. Det är ett exempel på min fantasykonst.
För andra kvällen i rad har vi tillbringat tid på altanen. Ikväll gick vi inte förrän klockan hade hunnit bli 22. Vi skaffade ett segeldukstak som vi spänt upp. Väntar bara på leverans av ordentliga upphängningskrokar, så att det kan bli lite mer stabilt. Än så länge är det lite provisorisk upphängning.
Och Mogwai trivs i sin övervakningsposition i trädgården medan koltrasten högljutt klagar på hans närvaro.
Dessutom har jag än en gång fått skicka ett sådant där trevligt bokpaket, som bidrar till att hålla vårt förlag levande.
Andie Lindskog 