Fantastikbokklubben efterlyste noveller inom just fantastik att lägga upp på hemsidan, som inte minst som en utmärkt reklam för ens egna böcker som redan finns upplagda där. En utmärkt idé, och något som inspirerade mig att direkt sätta igång och skriva en novell, självklart för min del baserad på min egen värld Thiramaar. Och i allt mitt skrivande har jag helt klart skaffat mig några personliga favoriter bland mina karaktärer som jag känner extra starkt för att skriva om, och som alltid innebär lite extra inspiration. Det är självklart Elana, men även den underfundige och lite klurige övermagikern Cornizendo och självklart hans älskade Belvida Bell (som dyker upp i ”Regntider”). Sagt och gjort – efterhand som jag skrivit på mina legender från Thiramaar, har ett antal idéer till nya storys också växt fram och noterats i min minnesbank. En av dem är konflikten mellan gudarna och människorna om vem som egentligen har skapat världen! Den frågan ligger till grund för den fantastiknovell jag just nu skriver på! Klart inspirerad av Fantastikbokklubbens efterlysning.
Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida. Fredag den 7 oktober 1955. På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade. Släppt satsen! Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med. När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!
Under tisdagen regnade det nästan oavbrutet hela dagen och hela kvällen. Kändes nästan som en tanke att jag fick klart inlagan till ”Regntider” (del 3 i ”Legender från Thiramaar”) och även omslaget. Återstår enbart några steg till att lägga in hos tryckeriet! Så nu är det antagligen enbart en fråga om veckor innan boken kan släppas!
Jag har över åttio namngivna karaktärer i mina hittills tre böcker i serien Legender från Thiramaar. I Eilaths hopp finns förvisso Eilath, åtminstone i bokens inledning. Där är Adric som nog efterhand får ses som en sympatisk och belevad man. Där är Alan Byhl, den smått frånvarande kemiproducenten, och förstås trollkarlen Cornizendo. I Gudarnas spira är Andor, Tobin och Samus några av huvudkaraktärerna, som vi får följa genom hela boken. Även här finns Cornizendo med. I Regntider är Cornizendo definitivt en av huvudkaraktärerna. Men genomgående i alla tre böckerna är det ändå kvinnorna som är de mest framträdande karaktärerna. Hela första boken handlar ju om Elana, en viljestark person som efterhand utvecklas till en stark och företagsam kvinna. I andra boken kommer Kintara, som också är en stark och klok kvinna som dessutom är duktig på att hantera svärd och verkligt skicklig på pilbåge. I del tre – Regntider – finns Elana med igen, och här visar hon prov på både styrka och djupa oanade kunskaper som imponerar till och med på trollkarlen Cornizendo. I den här boken dyker även magikerkvinnan Belvida Bell upp. Den sköna unga hundraåringen som kommer att spela en viktig roll för att lösa den bokens dilemma. Här finns även den högt uppskattade trollkarlslärlingen kaldiniertjejen Robia, som imponerar stort på sin läromästare Ambarand. Bland kaldinierna finns här även Kiona som är en framåt och gladlynt liten kvinna, som ser till att hennes och vännen Akims uppdrag kan fullbordas till byns överhuvuds stora belåtenhet. Sen har vi ju Ogda, som fortfarande lever. Hon finns med i alla tre böckerna, inte minst då alla talar om henne. Jag har alltid låtit kvinnor ha framträdande roller i allt jag skrivit, och jag vill gärna framhålla mina berättelser så långt det är möjligt i jämställdhetens tecken. Ändå fanns det en recensent som klagade på att det i Eilaths hopp presenterades ”en värld där ena könet trycks ner och förminskas”! Men om jag vill berätta om starka kvinnor som kan ta för sig och försvara sig, behöver de finnas i en patriarkalisk miljö där deras styrka kan komma fram. Hur ska jag annars kunna framhålla deras värdighet och position, när de bemöter detta?! En värld där ingenting sådant förekommer är väl dessvärre ett önsketänkande, och där behövs heller inte någon särskild styrka hos någon part för att klara sig.
På annandag jul 26 december 2019 skrev jag ett textavsnitt som var tänkt som det inledande kapitlet till den tredje delen i serien Legender från Thiramaar. Trots att idéerna då var ganska spretande, kunde jag ändå redan den 15 juli 2020 konstatera att råmanuset var klart! Tio dagar senare råkade jag ut för ett datorhaveri, som kort sagt försenade hela arbetet väsentligt. Men idag är boken ändå helt klar! Den har gåtts igenom, testlästs, korrekturlästs, bearbetats i flera omgångar. Nu är det klart! Nu börjar spännande tider, när det är dags att göra inlagan för att sen kunna gå vidare. Så förhoppningen att Regntider ska kunna komma ut till hösten ser ut att kunna bli verklighet!
En relativt stillsam vecka som innefattat lite försäljning av prylar och arvegods vi inte behöver längre, en del kontakter för att få spridning av våra böcker i digital form, leverans av köksfläkt som på grund av bristfällig packning måste gå i retur, och lite frustration över hur ansträngningar inom den ideella sfären ibland tangerar det yttersta tålamodets gräns, när det känns som att vi två som håller i trådarna, är enda förutsättningen för föreningen att fortsatt existera.
I samma anda har jag också nu bestämt mig för att helt sluta anstränga mig för att upprätthålla några kontakter med det som en gång kallades min närmaste familj. Det finns uppenbart inget intresse där, så jag tar konsvekvensen av det nu.
Under veckan har vi haft vår årliga tradition Ja-Må-Vi-Leva som går ut på att vi tillsammans med några av våra vänner istället för att ge varandra presenter, gör något roligt tillsammans. I år blev det ett besök hos Flinckmans Café i Sireköpinge med fantastiskt god fika förknippat med lite nostalgi, och även en titt i den prylbutik som finns i anslutning till caféet, där man säljer allt från ”förr till framtid” och är övertygade om att man ska finna något man aldrig trott att man behövt! Det var en upplevelse bara att gå runt i butiken. Veckan har också inneburit en önskad korrigering av diagnos, som betyder att jag kunnat rätta in mig i det väntande ledet. Även om jag i mitt liv är förbi det där med semester, så upplever jag ändå viss sympatiserande semesterkänsla med min kärlek som just nu är ledig. Ett litet tag till.
Veckan avrundades med en smaskig fika på Helgagården (eller Osthuset) som ligger ”runt hörnet” i Hemmestorp. Prisvärt och väldigt gott, så det kommer helt säkert att bli fler besök där.
När man bygger upp en hel värld helt fritt ur fantasin, räcker det ju inte att bara skriva berättelsen och låta karaktärerna anlända till olika orter och platser, träffa olika figurer och så vidare. När jag till exempel skriver om hur Elana störtar in på hotell Örnnästet och angriper dess ägare Cedric Dolmo, behöver jag samtidigt göra en notering om vem han är. Trots att han bara förekommer just i den situationen. Eller när jag berättar om matriciern Irina Dipolis som regerar i Irrydien, måste jag notera vem hon är. Även om jag i det läget inte har bestämt riktigt i vilken omfattning hon ska förekomma framöver. Eller när jag berättar om hur Feidor, kung av Matrurien har utnyttjat ambassadörssviten i kung Teogars palats i huvudstaden Celandine, behöver jag också göra en notering om vem han är. Även om vissa karaktärer ursprungligen är tänkta att enbart förekomma vid ett tillfälle, som exemplet med Cedric Dolmo, så kan det ändå hända att jag kanske i någon kommande bok får för mig att just den karaktären skulle passa att använda.
För att inte tala om alla detaljer som förekommer i mina böcker. Vad exakt ett grönglas betyder. Eller beskrivningen av vad banga-banga-trä egentligen är. Eller vilken betydelse ett övermått av feminomer kan ha för en kvinna. Även språken som förekommer i böckerna behöver jag ha någon form av lexikon för, så jag enkelt kan påminna mig om att det handlar om kärlek när kaldinierna säger se mole loy.
Och så vidare!
All denna fakta gör Excel ovärderlig! Jag använder det programmet till i princip allt mitt skrivande. Varje påbörjat manus kopplas direkt ihop med en Excelfil där jag samlar alla nödvändiga fakta kring det aktuella manuset. Det blir något av ett personligt uppslagsverk som jag hela tiden kan återkomma till för att kolla upp vad jag bestämt ska gälla i olika sammanhang.
I Excel har jag även en komplett förteckning över samtliga karaktärer med en kortfattad beskrivning kring hur de ser ut och vilka de är. Liksom en komplett förteckning över alla orter och platser som finns i min värld Thiramaar.
Kanske viktigast av allt är den tydliga översikt över samtliga kapitel i mina olika romaner, innehållande uppgifter om kapitelnummer, rubrik, beskrivning om vad kapitlet handlar om samt uppgift om hur många sidor varje kapitel omfattar.
Kort och gott kan jag konstatera att Excel är ett ovärderligt program för att hålla ordning på mitt skrivande.
Så har man alltså blivit pensionär på riktigt! Åtminstone sett till tidigare traditionell pensionsålder á 65 år! Jag har ju dock lyckligt kunnat klassa mig som pensionär i drygt ett år redan, och jag är väldigt tacksam att jag inte tvingades arbeta flera år även förbi de 65. Jag tillhör definitivt skaran som hävdar att jag nästan har mer att göra nu som pensionär, än jag någon haft tidigare. Måhända handlar det om att allt som är roligt att syssla med är lättare att ta sig an när man inte längre är begränsad av påtvingade arbetstider.
Självaste 65års-dagen firades i all enkelhet. Har inga stora anspråk på sådana begivenheter längre, så länge min kärlek finns vid min sida. Inledde dagen med en tur till den förträffliga lokalbutiken Tempo i Blentarp för att köpa dagens Ystad Allehanda, eftersom jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och få se det färdiga resultatet av reporterns besök här. Kvällen tillbringades på altanen med utsökt mat tillsammans med kärleken! Mer än så behövs inte! Vi har ett fint liv tillsammans!
Att hamna i konflikter är något man alltid helst vill undvika. Men att hamna i ekonomisk konflikt med en liten tämligen obetydlig bokförläggare som tror motsatsen om sig själv och sin egen förmåga, och som dessutom tror sig veta och kunna allt bättre än alla andra, är oerhört frustrerande! En förläggare som gärna utnyttjar ens tjänster fullt ut, men när vi vill ha betalt, tolkas det som att vi hotar!
Vi föreslår en förlikning som ekonomiskt sett innebär mindre än hälften av vårt ursprungliga krav, enbart för att vi vill ha hela affären ur världen, för att kunna fortsätta vår verksamhet i lugn och ro. Det avfärdas arrogant, med en oförskämd kommentar om att vederbörande inte är skyldig oss någonting. Som att mer än 170 timmars arbete inte skulle kosta! När vi sen visar att vi på allvar kräver att få betalt, är plötsligt vårt ursprungliga förlikningsförslag ändå intressant. Men det går ändå inte att lita på vårt ord när vi förklarar hur det hela ska, och enligt alla gällande regler, kan gå till. Som den översittartyp förläggaren är, måste allt ifrågasättas. Precis med samma attityd som tidigare omöjliggjort samarbetet. Sen hänger dock en väsentlig fråga kvar i hela den här soppan! Om man kategoriskt bestrider hela vårt krav och kallar det för en ”påstådd skuld” – varför går man då med på en förlikning som motsvarar lite mindre än halva det ursprungliga beloppet?! Fortfarande handlar det om en relativt stor summa pengar! Det luktar onekligen!
Nu kan vi glädjande konstatera att konflikten är löst, vi har kunnat återkalla vårt krav hos tingsrätten, och har fått igenom den uppgörelse vi redan från början föreslagit. Därmed kan vi gå vidare med våra egna böcker i vår egen regi, och allt samarbete med detta giriga enmansförlag är definitivt avslutat.
Andie Lindskog 