Kategori: Arbete

Publicerat den

En oktoberdag …

Började denna klassiskt höstiga oktoberdag med lite hemsidesuppdateringar på uppdrag. Klarade av en del mejlkorrespondens och lite andra skrivbordssysslor. Passade sedan på och arbeta en stund utomhus. Snezana spraymålade tavelramar för kommande konstprojekt, medan jag färdigställde säkerhetsåtgärder på vår gamla slitna och fula yttertrappa. Hade helst velat byta ut den helt, men det får inte riktigt plats i våra ekonomiska prioriteringar just nu.
Kan notera att nu en vecka efter nypremiären för Restaurang Kvidevitt, är det mycket livlig trafik där. Har noterat de sedvanliga talgoxe, blåmes, pilfink och nötväcka, även talltita och bergfink. Hackspetten har också gjort ett kort besök där. Och så naturligtvis ekorren. Då och då kommer de både rådjursungarna förbi också. Livet i skogen!

Publicerat den

Slut med Sydsvenskan – Snålt!

Det fanns en tid då våra dagstidningar var måna om tidningsbuden, och erbjöd valfri gratis tidning när man hade semester. Den dagen man gick i pension, efter att ha arbetat i branchen i minst fem år, fick man välja valfri tidning som man sedan hade gratis abonnemang på livet ut! Det var då det!

Jag har haft ett typ ”pensionärsabonnemang” som omfattat Sydsvenskan som papperstidning på söndagar och digital tidning hela veckan! Kan väl faktiskt tyckas som en rimlig personalbonus efter mer än trettio år! Men inte nu längre!

Fick telefonsamtal idag från Sydsvenskans kundtjänst, som meddelar att från och med nu får jag betala för mitt abonnemang!

Jag kan förstå om man vill dra in papperstidningen på söndagar. Det har man i princip redan gjort sedan nåt år tillbaka, då den tidningen levererats på måndagar istället. Men papperstidningen kan jag vara utan. Den digitala däremot borde egentligen inte innebära så värst höga omkostnader, om man nu alls hade värdesatt den personal som slitit i väder och vind för att få ut deras tidningar.

Uppenbart inte!

Så – då är det slut med Sydsvenskan för min del från och med nu!

Publicerat den

Fika, arbete, laser, bokförsäljning och ID-strul

Med årets litteraturrunda avklarad, med försäljningsmässigt klent resultat, men så mycket bättre resultat i sociala kontakter, började vi veckan med ett trevligt möte med en kär vän på Maria Caféet i Ystad. Även tisdagen blev det ett möte i Ystad, men den gången i syfte att eventuellt hitta något enklare extraarbete. Kvällen var det dags igen för medlemsmöte med fotoklubben, som bland annat innehöll en del intressanta diskussioner om AI-bilder. Som väntat var det allmän oförståelse inför mitt val av bild till månadstävlingen med tema PÅSK – en samling rödblommande julstjärnor dekorerad med lite påskfjädrar. Vi skulle ju ha en bild tagen runt påsk – jag kan inte hjälpa att våra julstjärnor fått röda blad lagom till påsk!
Onsdagen hade jag bokad tid på Lasermottagningen i Malmö, och valde att ta det säkra före det osäkra, med tanke på befarad Eurovisionröra i stan. Körde in ett par timmar i förväg och tog mig en fika och skrivstund på Coffeehouse.
Torsdagen inleddes med full pott i bokförsäljning! En granne köpte alla Thiramaar-böckerna. Alltså även de sex novellerna.
Så var det ju det där med bank-ID som var ur funktion i närmare en timme under fredagen, vilket gav mig anledning att ifrågasätta hur bankerna tänker. Egentligen! När jag blev varse att bank-ID hade upphört att fungera, hade de inte hunnit gå ut med information. Så jag försökte ringa banken i tron att det var mitt ID som upphört fungera. Men för att ens få fram telefonnummer till bankens kundservice, behövs bank-ID. Hittade dock ett telenummer till bankens support … där jag behövde logga in med mitt bank-ID! Suck!

Publicerat den

Avvecklade de läskunnigheten?

När jag i augusti 2019 slutade mitt arbete på grund av mina uppslitna nackkotor, gick jag tills vidare in i ett läge som arbetslös. Fick löfte av Arbetsförmedlingen att jag skulle bli kallad till ett ”klargörande samtal”, där det skulle utrönas vilken typ av arbete jag skulle kunna söka. Blev lovad hjälp att hitta något som kunde vara anpassat till min förslitningsskada. Därefter hände ingenting. Månaderna gick, och jag påminde via telefon, chatt och mejl flera gånger om detta möte. Först i februari i år fick jag komma på ett sådant möte. Därefter hände åter igen – ingenting! Då jag vid den tidpunkten var på väg mot det läge då A-kassan skulle sänkas till 70%, valde jag att istället ta ut min pension. Anmälde till Pensionsmyndigheten, och pensionen räknades från och med mars. Anmälde via telefon till såväl A-kassan som till Arbetsförmedlingen. Sista utbetalningen från A-kassan bokfördes den 27 februari. I vanlig ordning har ingenting hänt hos Arbetsförmedlingen. I juli, augusti och även nu i september har jag fått brev från Arbetsförmedlingen som påpekar att jag inte skickat in någon aktivitetsrapport för respektive månad! Av den anledningen kommer jag inte att kunna få ut någon A-kassa! Då undrar jag vad som hade hänt om jag nu verkligen skickade in aktivitetsrapporter! Hade jag kanske rentav kunnat få ut A-kassa också?! Ja, man får väl hoppas att fackförbunden som hanterar A-kassan har bättre koll, än vad Arbetsförmedlingen har.
Jag har både i juli och augusti skrivit brev om detta till Arbetsförmedlingen. Men jag gissar att den omfattande omorganisation man genomförde inom den myndigheten vid årets början innebar att man avvecklade de som läser inkommande brev. Så jag tänker inte slösa fler frimärken på dem.

Publicerat den

Ett år i frihet!

Idag för precis ett år sedan arbetade jag min sista arbetsdag innan tre veckors semester! Det blev också min sista arbetsdag någonsin. Samma dag fick jag muntligt besked från min läkare angående resultat från min röntgade nacke. En knapp månad senare den 5 juli fick jag klart bekräftat av min sjukgymnast, det jag länge själv tänkt – mitt jobb var direkt olämpligt för min nacke! Tre uppslitna nackkotor som direkt följd av arbetet. Så det enda rimliga beslutet att ta utifrån detta var att säga upp mig! Blev med detta sjukskriven från semesterns slut fram till sista arbetsdagen den 8 augusti. Sen valde jag att hanka mig fram på A-kassan och stod, som det heter, till arbetsmarknadens förfogande. Men på grund av en ineffektiv arbetsförmedling och förvisso mitt eget ointresse, kom jag aldrig ens i närheten av att verkligen bli utnyttjad av arbetsmarknaden. Från mars månad detta året var jag officiellt pensionär! En tydlig lättnad eftersom jag därmed inte längre behövde ha pressen på mig att förväntas söka arbete. Tiden som pensionär så här långt har enbart varit positiv! Det är verkligen skönt att kunna stiga upp på morgonen och veta att den enda som bestämmer över hur jag ska spendera min dag är jag själv och min älskade kärlek! Och vi är definitivt aldrig sysslolösa! Precis som jag sagt i många år – jag hade helt enkelt inte tid att arbeta! Det var helt och hållet min privatekonomi som sa att jag behövde gå till jobbet varje dag!

Vanliga vyer i mitt forna arbete.

Publicerat den

In… effektivt!

Arbetsförmedlingens effektivitet bör stavas med ett inledande ”in” före! Den 30 augusti förra året var jag på ett planeringssamtal hos en platsförmedlare. Jag har mitt läkarintyg som visar att jag är begränsad i vilka arbetsuppgifter jag klarar, vilket också underströks vid detta möte. Det sades att jag rentav kunde få stöd för funktionsnedsättning gentemot en eventuell arbetsgivare. Det var bland annat detta mötet skulle handla om. Även att utröna om det rentav fanns någon kurs eller utbildning jag kunde få hjälp till. Som det ser ut nu finns det i och för sig flera jobb hos Arbetsförmedlingen som jag känner att jag säkert har både kunskap och kapacitet till. Problemet är att min kunskap är så kallad autodidaktisk efter årtionden av eget lärande. Men det finns ingen dokumentation som styrker det!
Jag har stött på Arbetsförmedlingen om detta möte vid flertalet tillfällen, men än idag nästan fem månader senare har fortfarande ingenting hänt!

Publicerat den

”Jag ger dig min morgon” (ur Transportarbetaren/augusti 2019)

Har fått med en av mina morgonbilder i augusti månads nummer av Transportarbetaren, tillsammans med några andra fotograferande kollegor!

Jag ger dig min morgon from Transportarbetaren on Vimeo.

Publicerat den

Sista dagen i tidningsbranschen!

Med bilen som arbetsplats

Idag är min sista dag i tidningsbranschen! Visserligen har jag inte arbetat sen den 19 juni, på grund av sjukskrivning och semester. Men från och med i morgon har min anställning upphört! Jag kan inte för ett ögonblick påstå att jag kommer att sakna jobbet. Det fanns en tid då det var ett väldigt fritt och självständigt jobb. Fram för allt vår och sommar var en härlig tid att köra, när man fick möta soluppgången och alla djur som är i rörelse i gryningen. Man kunde lyssna på musik, och även sjunga med precis hur mycket man ville under hela arbetspasset. Det var ofta ett utmärkt tillfälle att låta tankarna snurra, och väldigt många idéer har kommit till under mina nattliga turer. Tyvärr har villkoren inom branschen med åren blivit allt sämre, det har genomförts en lång rad omorganisationer som medfört att inkomsten blivit allt lägre. Samtidigt har också arbetsgivarens attityd blivit allt mer aggressiv och otrevlig. Jag är i och för sig rätt säker på att ingen från arbetsgivarsidan sörjer att jag slutar. Eftersom jag numera tillhör de som man säger har ”kört tidningar sen Moses kom ut med stentavlorna”, har jag kanske med åren blivit allt mer kaxig. Man tar helt enkelt inte något skit. I takt med att saker och ting försämrats, har min inställning också blivit den att jag gör det jag måste, och absolut inget mer. En vanlig synpunkt människor brukar ha när de slutar sitt arbete efter många år, är att de kommer att sakna sina kollegor. Vårt arbete innebär att man egentligen inte har så värst mycket med sina kollegor att göra. Man träffas för en kort stund när man kommer till lastplatsen. Säger hej eller god morgon, lastar och kör iväg på sitt distrikt. Ibland händer det att man stöter på varandra då man kommer tillbaka efter avslutad runda, och kan stå och prata en stund. Men man får egentligen aldrig någon närmare kontakt med varandra. Men dock, efter drygt trettio år har jag träffat många trevliga kollegor, några otrevliga förvisso också, och några har blivit till goda vänner även utanför jobbet.
Nu ska jag fortsätta njuta av en ”tidningsfri” tillvaro, samtidigt som jag önskar alla trevliga arbetskamrater lycka till i framtiden.

Publicerat den

Slut

Idag skulle jag på prov börjat arbeta igen efter tre veckors semester. Semestern föregicks av flera perioder i sjukskrivning, och de sista veckorna innan semestern var jag sjukskriven femtio procent. Något både arbetsgivaren och Försäkringskassan hade vissa problem att hantera. Arbetsgivaren genom att man inte riktigt visste hur tiden skulle fördelas på veckans i vårt fall sex arbetsdagar. Kan i och för sig vara begripligt. Kanske inte helt lätt att veta hur man fördelar arbetstiden på halv tid av halvtid. Försäkringskassans dilemma var desto mer märkligt. De klarade inte ut att räkna ut hur mycket femtio procent var av min totala arbetstid. Vet inte om de har annorlunda räknesätt, men i min värld är femtio procent det samma som hälften!
Dock… min egen känsla för framtida arbete har förvisso varit ytterst tveksam! Jag vet ju allt för väl hur det känns. Varje gång jag börjat arbeta efter en eller två eller fler veckors sjukskrivning, har det nästan omedelbart känts i nacke och axel. Det gör ont. Eller… det gör inte ont… det gör in i h… ont! Men jag har inte varit helt klar över vad exakt det var som orsakade smärtan.
Teorin har tidigare varit att det kunde vara artros, precis som i tummarna (som förvisso är nästan helt bra nu efter operation). Det tog sin tid, men till slut fick jag gjort en MR, det vill säga magnetröntgen av nacken. Svaren dröjde, och när de kom var det inte direkt någon munter läsning. Samtidigt som det ändå var lite positivt. Positivt därför att jag med hänvisning till släktingars åkommor emellanåt började få lite onödig oro kring om det kanske handlade om någon jäkla tumör i nacken. Tänk om jag rentav skulle dö innan jag ens hann bli pensionär!
Beskedet i sig var nog så brutalt! Det var inte direkt artros, även om det fanns vissa tecken på det också till viss del. Men det som orsakar smärtan i min nacke är kort och gott att tredje till sjätte kotan är uppsliten. Sjukgymnastens ord ekar i mitt huvud. Ditt jobb är direkt olämpligt för din hälsa!
Eftersom jag känner att jag har massor kvar att uträtta, och det finns spådomar (hur sanningsenliga de nu än må vara) som säger att jag ska bli över hundra år gammal, så är konsekvensen enkel! Idag när jag egentligen skulle återgå efter semestern, har jag sedan ungefär en vecka tillbaka sagt upp mig, och kommer att vara sjukskriven hela uppsägningstiden!
Efter de senaste årens operationer av mina artrosdrabbade tummar har jag inga problem längre med att rulla tummarna. Men det kommer knappast att bli aktuellt. Sysselsättning är nog det sista jag har brist på!
Sen återstår det klart att se om arbetsmarknaden vill ha mig! Annars finns ju alltid valet att ta ut pension kvar, vilket jag enligt gällande regler kunde gjort redan förra året.
Jag tänker i varje fall inte belasta mina utslitna kotor mer än nödvändigt fortsättningsvis.

Publicerat den

SISTA semesterdagen!

Denna dag är min sista semesterdag! Den firas med ett trevligt kalas till kvällen. Å andra sidan kan man klart undra om det är något att fira, att det är sista semesterdagen! Ja! Det är det faktiskt, för det här är inte enbart den sista semesterdagen! Det är den sista semesterdagen någonsin!
Aldrig mer behöver jag köra hemifrån en tid innan klockan blir två på natten, medan min kärlek sover gott i sängen.
Aldrig mer ska jag sätta mig i en kall bil på natten (främst vinterhalvåret) och köra upp till Tanka för lastning.
Aldrig mer ska jag distribuera tidningar, brev eller paket i någon låda med för trångt inkast. Inga andra lådor heller för den delen.
Aldrig mer ska jag köra hem medan solen långsamt stiger upp, och möta alla stressade människor som är på väg till sina jobb. Medan jag är lugn och trygg i förvissningen att jag snart ska krypa ner i sängen och sova. Ja, just den aspekten är ju i och för sig rätt trevlig.
Aldrig mer ska jag behöva arbeta natt till lördag, och med det sabotera allt meningsfullt umgänge tillsammans med min kärlek.
Aldrig mer ska jag tvingas avbryta mitt skrivande, just som inspirationen infunnit sig och jag har kommit igång på allvar, för att jag måste köra till mitt nattliga arbete. Va fan… jag kan skriva hela natten om jag vill.
Men kanske allt det jag KAN göra framöver, betyder allra mest!
Jag kan spendera min tid hur jag vill. Jag kan skriva när helst idéerna finns. Jag kan skapa bilder när inspirationen infinner sig. Jag kan ta en cykeltur på morgonen bara för att bruka allvar med att röra på kroppen.
Jag kan äta frukost med min kärlek på den tiden på dygnet då det är normalt att äta frukost. Jag kan sitta i en bekväm stol i trädgården och lyssna på porlandet i dammen och läsa en bok, utan att behöva fundera över om jag kanske borde sova en timme extra för att klara natten.
Men… viktigast av allt… jag kan leva ett fullkomligt normalt liv med en dygnsrytm som stämmer med min älskade kärlek. Istället för att krama henne och önska god natt, kan jag krypa ner intill henne och somna gott i hennes närhet – varje natt.