Tänk så musiksmaken i vissa avseenden kan förändras med åren!
Jag har alltid haft ett stort musikintresse! Under 60talet var mina favoriter – nej, varken Beatles eller Rolling Stones – utan svenska Ola & the Janglers. På 70-talet var det ett tag the Byrds, innan jag föll för David Bowie. Ja, det var ganska tvära kast. Sedan flippade jag ut på Moody Blues, Pink Floyd och Genesis! Och under 90-talets första hälft fastnade jag för Enya och i övrigt en hel del av den s k etnomusiken. Allt det här gillar jag förvisso fortfarande, och är väl och har alltid varit lite av en allätare när det gäller musik med vissa undantag.
Country har väl kanske alltid funnits med lite grann i bakgrunden, men egentligen aldrig varit någon direkt favoritmusik. Men ändå köpte jag 1978 ett album som hette "Quarter moon in a ten cent town" med Emmylou Harris, egentligen enbart för att jag fastnat för hennes låt "Defying gravity" som jag fortfarande tycker är underbar! Övriga albumet var jag faktiskt måttligt intresserad av! Helt nyligen har jag dock skaffat detta album på cd, och upptäckt att det är ett väldigt bra album. Dessutom har jag skaffat ett samlingsalbum på hela fyra cd-plattor med Emmylou Harris – och… ja, jag är såld! Fan vad hon är bra! Det här har jag inte upptäckt tidigare!
Sedan är det bara så att musik spelar och har alltid spelat en väldigt viktig roll i hela min tillvaro! Jag är alltid öppen för nya upptäckter, och kan också upptäcka pärlor i den musik min kära sambo Pia lyssnar på, även om den i grunden inte tillhör min favoritmusik. Och någonstans möts våra musiksmaker ändå, och exempelvis kunde vi enas om att det var en härlig upplevelse att se såväl Willie Nelson som framförallt John Fogerty live!
Musik ÄR härligt!
Andie Lindskog 