Ännu en tur till Malmö, och fick till och med för ett kort tag se lite blå himmel och sol. Fick köra lite längre för att hitta parkeringsplats än jag behövt tidigare gånger, och hamnade mitt för porten till mitt livs första egna bostad. På kvällen var det dags för ännu ett medlemsmöte med fotoklubben. Ett möte som kändes gemytligt, med lite fler närvarande än vad det varit det senaste halvåret. Temat i månadstävlingen var Reklam, och min bild hamnade på tredje plats. En bild jag tagit i Rom för sju år sen. I morgon kommer Teleservice hit, så vi får lägga oss lite tidigare idag.
Lite kreativt trots allt. Tre kapitel har det faktiskt blivit den här kvällen. Ett handlar om utökning av ett tidigare skrivet kapitel, medan de andra två faktiskt är helt nya. Så Ashas sten växer – sakta men säkert. Just nu cirka 152 sidor. I stora drag har jag nog historien klart för mig. Sen gäller det ju att få allt att hänga samman, och det måste ju bli en väl sammanhållen berättelse. Jag är inte intresserad att skriva ihop en fjärde del, bara för att lyckas med konststycket att ha skrivit fyra delar. Alla fyra delarna måste vara tillräckligt hållbara och starka!
I väntan på Teleservice … Utrymmet är röjt. Så gott som. Nu väntar vi på Teleservice som ska dra fram ny användarnod, så att vi även fortsättningsvis i det ”nya arbetsrummet” ska kunna koppla datorerna direkt till routern via kabel.
Året som inleddes med ett för min del ganska mäktigt jubileum – 50 år med dagboksskrivande – har redan hunnit bli en vecka gammalt. Med undantag av att vi var hos veterinären i tisdags och fick avlägsnat dränaget på Mogwai, och samtidigt passade på att handla, har vi knappt varit utanför dörrarna på hela veckan. Förvisso med undantaget också att jag varit ännu en tur i Malmö. Nu betyder ju inte det att vi varit passiva. Tvärtom! Vi har arbetat en del med förberedelser i huset, som handlat om att bland annat tömma det mesta av matrummet. Samtidigt att lyfta ut en del prylar ur arbetsrummet. Och så då att montera upp armaturen vi haft i matrummet sen vi flyttade hit, men knappt har använt, i uterummet istället. Men innan vi kan gå vidare i detta arbete, inväntar vi nu Teleservice som ska komma och dra om matning för vårt fiber. Det blir en kostnad, men som väl är håller de en rimlig nivå på sina bilkostnader.
För övrigt har veckan handlat om att göra preliminär deklaration med förhoppningen att inte tvingas betala orimliga skatter för företaget. Apropå ekonomi kan vi lite lättade konstatera att den sedan länge förvarnade chockartat höga elräkningen för december månad, faktiskt inte blev så chockartad! Hög, men inte någon större skillnad jämfört med januari 2022. Till stor del egen inverkan, då vi faktiskt varit väldigt duktiga på att spara el.
Nu är det dessutom precis ett år sedan hela karusellen med lunginflammationen inleddes, och jag är enbart tacksam att historien inte upprepar sig det här året. Så gör jag vad jag kan för att hålla fotoklubben levande, åtminstone ett tag till. Återstår att se hur många som är på min sida och tycker det är värt mödan. I den andan har vi åter laddat upp våra bidrag till årets upplaga av RIFO. Vi brukar vara de enda, mer eller mindre, som gör det i vår klubb.
Eftersom matrummet inte längre ska vara matrum, behövde vi plocka ner belysningen som hängt över matbordet – liksom. Eftersom det handlar om en armatur som förutom att vi egentligen är väldigt förtjusta i, dessutom när den inhandlades var dyr som f … känns det väldigt bra att efter dagens installationsarbete kommer den äntligen till sin rätt.
Idag flyttade vi bort lite möbler från det utrymmet vi sedan inflyttningen kallat ”matrummet”. Ett utrymme som knappast använts sen vi fick inrett vårt uterum år 2012. Bara vid några få tillfällen har vi använt det, och på senare år har det mest fungerat lite slarvigt som ”boklager”! Men nu ska det bli ändring på det. En del relativt omfattande ommöblering ska skapa helt nya utrymmen för arbetsrum, sovrum och även i viss mån förvaringsrum kombinerat med lite … tja, hobbyrum.
Under sammanräknat drygt fyrtio år har det funnits hundar i mitt liv. Nu har det gått några veckor sen Scrollan lämnade oss, drygt tretton år gammal. Nu finns det inte längre någon hund i mitt liv. Det kommer att ta tid att vänja sig. Ingen hund man behöver kliva över på väg ut ur arbetsrummet, då hon alltid låg mitt i dörrhålet. Ingen hoppfull hund som lystet följer med ut i köket. Ingen hund som skäller vid ytterdörren när hon vill in. Ingen hund som möter vid dörren varje gång vi kommer hem, och nästan ger känslan att hon stått just där i alla timmar, sen vi körde hemifrån. Ingen hund som sitter vid matbordet med vädjande blick och tålmodigt väntar på en skiva knäckebröd som hon älskade. Ingen hund som ödmjukt sträcker fram tassen när hon vill ha uppmärksamhet. Ända sen slutet av åttiotalet har mitt hem varit boplast även för både katter och hundar. Nio hundar har det blivit, och de har tillsammans med katterna alltid varit en självklarhet i mitt liv. Vi har sagt att vi inte ska ha fler hundar. Men det kommer att ta tid att vänja sig.
Efter att jag tvingats avboka förra besöket, på grund av influensan, kunde jag idag fullfölja det. Men det blev ett kort besök och sedan snabbt hemåt igen, i det gråa trista vädret. Kvällen handlade om några försök med ”Ashas sten” och nya funderingar och nya planer kring fördelningen – eller snarare omfördelningen – av hemmets olika utrymmen.
Idag för precis femtio år sedan började jag skriva några korta meningar i ett kollegieblock. Ritade in en grön marginalkant och även linje som markerade ett sidhuvud. Där skrev jag med röd penna; Januari – 1973. I tre meningar redogjorde jag i korthet vad som skett i min tillvaro denna årets första dag. Därmed hade jag på allvar börjat skriva dagbok, samma år jag flyttade hemifrån! Egentligen hade jag gjort sporadiska anteckningar i en plankalender sen 1969, kanske till och med sen 1968. De kalendrarna finns dessvärre inte kvar. De försvann troligen i en översvämning i vår källare sommaren 1980. Men från den 1 januari 1973 blev det till en daglig vana, som består än idag femtio år senare. Då handlade det mest om kortfattade noteringar om vad som hände i mitt sjuttonåriga liv. Men med åren har det dagliga innehållet vuxit, och förutom aktuella händelser innehåller dagboken idag även en hel del funderingar och reflektioner. Ofta fungerar den effektivt också som ett sätt att få skriva av sig, och tidvis har den också varit ett utmärkt bollplank när jag har behövt ventilera känslor och frustrationer. De senaste tio åren har förvisso inte det behovet funnits på samma vis. Dagboken är ett utmärkt minnesdokument, och en perfekt källa att tillgå varje gång det uppstår osäkerhet kring när, var och hur saker och ting har inträffat.
Den var naturligtvis också ett ovärderligt underlag när jag arbetade med mina memoarer – Idag kan det kvitta.
Lite då och då har det funnits människor i min närhet som har ifrågasatt vitsen med att skriva dagbok. Jag kan naturligtvis komma på flera bra anledningar. Men det här är en ack så viktig del av mitt liv, och jag ser egentligen ingen som helst anledning att jag ska behöva försvara att jag skriver.
När jag idag, femtio år senare, börjar skriva min dagliga dagboksnotering, gör jag det samtidigt som jag lite stolt konstaterar att dagboken när sista ordet för 2022 var skrivet innehåller exakt 3 000 340 ord!
Vi hade en lugn och trivsam nyårsafton, med god mat och dessert. ”Hela familjen” samlade i soffan för kvällens filmmaraton, som vi brukar när vi firar nyår.
Andie Lindskog 