Skrivande, ljustillverkning och hemmagjorda räkmackor

Gråa och trista november är här. Enligt mitt tycke årets tristaste månad. Så man får anstränga sig lite extra för att få lite guldkant även dessa dagar. Så vi satsar helhjärtat på ett deltagande i Na-No-Wri-Mo och kommer förhoppningsvis en bit på vägen med aktuellt bokmanus. Kan kanske behövas för att komma över en torftig och egentligen allt för sen recension för min tredje del av Legender från Thiramaar. Denna Alla Helgons dag, har annars ägnats åt att komplettera ljudisoleringen i vår studio. Kunde också glädjas åt att senaste el-räkningen är tusen kronor lägre än föregående månad, och samtidigt konstaterar vi att vi hela det här året har varit duktiga på att spara el. Ett sätt är att använda oss av värmeljus, doftljus och vanliga stearinljus, som dels lyser upp på ett hemtrevligt vis, och dels bidrar till uppvärmningen. Därmed kan vi också hålla ner den elektrifierade uppvärmningen. Idag passade vi även på att stöpa egna doftljus av gammal stearin. Ett välgörande SPA-bad med nya kreativa idéer blev det också, och kvällens middag blev underbara hemmagjorda räkmackor. Bara för att vi kan.

I min fiktiva värld

Satsar som bekant för fullt på årets Na-No-Wri-Mo, och gör det helhjärtat med att skriva på min fjärde bok i serien ”Legender från Thiramaar”. Det går ärligt talat lite upp och ner. Ibland flyter det på för fullt, ibland är det svårt att komma någon vart. Men det underlättar trots allt att jag numera medan jag skriver, befinner mig i den fiktiva världen Thiramaar som jag praktiskt taget byggt upp från grunden från de första stapplande orden i min första bok. En värld som växt allt eftersom jag har behövt nya platser för mina vid det här laget 79 olika karaktärer. Alltså de som jag har namngett. Karaktärer som flera av dem blivit nästan som personliga vänner. Det är märkligt med det där, hur den värld och de människor man diktar ihop berättelser kring, efterhand blir som något slags nära vänner. Tänk om man kunde sitta ner och samtala med Elana, Adric, Kintara eller Andor, och såklart Kintaras bror Samus. Eller att få besöka medicinkvinnan Ogda i hennes prunkande trädgård. Inte minst trollkarlen Cornizendo och hans älskade Belvida Bell hade jag gärna kunnat prata i timmar med om tidsresor och magiska formler. Och alla de kaxiga men rätt sympatiska kadlinierna hade jag också gärna velat samtala med, och kanske få något smaskigt recept på en härlig svampgryta.
Alla känns de som nära vänner, men det är kanske inte så konstigt. De flesta har jag ju känt i mer än tjugofem år.

%d bloggare gillar detta: