Dagen i Skeneholmssalen och evenemanget Kvinnohistorier är avklarat.
Ja, kartongerna var ju inte direkt tomma när vi körde hem på kvällen, efter att vi avslutat med kvällsmat på en lokal restaurang i Billesholm. Men de var betydligt lättare. Faktiskt lättare än vi vågat hoppas på. Bland annat sålde vi hela fyra kompletta samlingar av ”Legender från Thiramaar”. Så vi kan absolut vara nöjda med dagen och den trevliga tillställningen. Förutom god försäljning får man alltid nya spännande och intressanta samtal och kontakter. Det är ju sådana upplevelser som ger inspiration till fortsatt skrivande.
Den här veckan har på nåt märkligt vis känts som att man långsamt men bestämt seglat mot helgens förmodade höjdpunkt, då vi ska sälja böcker i Skeneholmssalen i Billesholm, och förhoppningsvis frampå eftermiddagen köra hem med tomma kartonger. Ja, jag vet … väl optimistiskt! Men utan drömmar stannar livet av och blir trist. Kanske är det just drömmarna som bidragit till senare års förändrande utveckling, kombinerat med det positiva och oerhört betydelsefulla stödet från kärleken. Det är faktiskt en bidragande anledning till att jag, åter igen, varit en tur till min gamla barndoms- och förvisso ungdomsstad Malmö. Trots att jag med stor lättnad lämnade storstan bakom mig när jag i december 1986 flyttade till det lantliga lugnet i Övedskloster, kan jag ändå känna att jag gillar stadens puls, och jag gillar vad det blivit av min gamla barndomsstad. Ja, det finns många negativa sidor i stans utveckling, men jag trivs i den där kontinentala stadskänslan som, åtminstone stundvis, får mig att känna mer att jag är i Europa, än bara i lilla Malmö. Och samtidigt är det ändå skönt att kunna återvända till lugnet på landet igen.
Inom loppet av en vecka har jag fått fyra nålar i min kropp! Det var blodprov på remiss. Det var Covid vaccin nummer fem. Det var Pamorelin – den femte i ordningen. Och nu idag har jag dessutom fått vaccin mot lunginflammation. Många nålar med andra ord, och man kan kanske med fog kallas för Nåldynan. Tur i alla fall att jag inte har några problem med det här med sprutor. ”Nu sticker det!” säger sköterskan, och jag förväntas vara beredd på att det kan göra ont. Ja, covidsprutan kändes en aning. Det ömmade lite svagt i armen under dagen, men mer än så blev det inte. Kanske något i detta som också förklarar varför jag klarade lunginflammationen under januari och februari ganska väl. Till och med när de stack in en nål i lungsäcken och tappade 1,5 dl vätska, reagerade jag inte särskilt mycket. Men – nu är det förhoppningsvis färdigstucket!
Hade satt klockan på 5.45, vaknade 5.42, kunde sträcka lite på mig och ändå stänga av alarmet innan det gick igång och därmed även hade väckt kärleken. Onödigt, eftersom det bara var jag som skulle upp. Men jag kan inte låta bli och förundras över hur det där med väckarklocka fungerar nu för tiden. Tänk om det varit så på den tiden när jag arbetade normalt dagtidsarbete. Då kom jag aldrig upp när klockan ville! Färdades mot Malmö på E65 i morgonrusningen, med den sedvanliga proppen vid rondellen vid Sturups-avfarten. Parkerade som jag oftast gör i Triangeln-garaget, och fick sen en lagom promenad till sjukhusområdet. Var på mitt femte, och kanske sista, besök på hudkliniken i Malmö under morgontimmarna. Efter det slog jag mig ner på Espresso house i Triangeln Center för en god frukost och någon timmes arbete med ”Ashas sten”. När affärerna öppnade hade jag några ärenden att klara av, varpå jag återvände till Espresso house och en ”middagsfika”, och invänta en kund som köpt en Ipad-penna av Snezana. Sen är det bara så att jag gillar det där med att sitta på ett fik och skriva, och samtidigt studera människorna i rörelse omkring en.
En tid nu har vi försökt vara duktiga och ta en promenad i området på morgonen före frukost. Inga jättelånga promenader. Det kan komma efterhand. Huvudsaken är att vi kommer ut och rör oss. Men i morse var vi tydligen ovanligt duktiga. Enligt Adidas Runtastic-appen gick vi hela 5,09 km. Inte någon jätteprestation, förutom att vi klarade av den sträckan på tjugotre minuter! Enligt kartbilden var vi ända borta vid Sövde skogsby och vände. Det måste nog ses som en stor prestation att vi tydligen promenerat spikrakt igenom skogen, utan minsta besvär med hinder som träd, snåriga buskar och annat. I själva verket var det en promenad på 1,89 km, som förvisso tog oss just tjugotre minuter. Man ska inte tro på lögnerna från rymden!
Har följt en utmaning på Instagram med hashtaggen #minförstaboksida, och jag publicerade första sidan och faktiskt hela första kapitlet ur mina memoarer ”Idag kan det kvitta”
SPECIALPRIS! ✨✨✨ Signerat ex. av mina memoarer – Idag kan det kvitta.🏳️⚧️📚🏳️🌈 100 Skr INKL. PORTO! Beställ via e-post – perabl@msn.com (Erbjudandet gäller t o m 12 oktober 2022)
Det där med att läsa böcker går ganska mycket upp och ner för mig! Ibland kan jag läsa en normaltjock bok på mindre än två dagar. Ibland kan det gå veckor och månader utan att jag får läst någon bok alls. Det är tyvärr ofta så att jag inte har ro att sätta mig ner och bara läsa. Samtidigt förekommer det ju en hel del läsning i form av korrekturarbeten av våra egna verk, så det kan ju också av den anledningen periodvis bli svårt att få tiden att räcka till.
Jag skulle ju kunna lösa det hela genom att istället lyssna på ljudböcker. Det skulle i så fall kanske kunna ske i bilen eller när jag går och lägger mig. Men är jag själv i bilen skulle det nog inte fungera. Jag skulle antagligen tappa bort mig gång på gång och kanske missa för mycket. I sängen hade jag somnat ifrån efter kanske fem – tio minuter, och haft problem nästa dag med att hitta tillbaka i boken. Men sen i somras har vi dock löst det på ett smidigt sätt. Vid frukostbordet, eftermiddagsfikan och kvällsmaten lyssnar vi tillsammans på några kapitel ur utvald ljudbok. Mycket lyckat. Så här långt har det blivit 14 böcker.
I tur och ordning har vi lyssnat på följande böcker;
Ann-Christine Ruuth – Jag kom inte ut – jag blev mig själv
Jesper Ersgård – 1986 – Jagad i tiden
Jesper Ersgård – 1986 – Vilse i tiden
Jesper Ersgård – 1986 – Vid tidens slut
Emma Hamberg – Late Bloomer
Emma Hamberg – Je m’appelle Agneta
Emma Hamberg – Rosengädda nästa
Emma Hamberg – Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Emma Hamberg – Vårjakt i Rosengädda
Emma Hamberg – Hjärtslaget i Rosengädda
Emma Hamberg – Baddaren
Emma Hamberg – Mossvikenfruar
Emma Hamberg – Resten av allt är vårt
Jonas Jonasson – Profeten och idioten
Det är i första hand Emma Hambergs böcker vi har fastnat för. Hennes berättarstil tilltalar oss, och dessutom är hon utmärkt som uppläsare av sina böcker. Förutom då att hennes berättelser är något alldeles särskilt utöver det vanliga.
Jesper Ersgårds serie ”1986” är en väldigt spännande och annorlunda tidsresa.
Jonas Jonasson, som ju bland annat har skrivit om hundraåringen som klev ut genom fönstret, har med ”Profeten och idioten” skapat en komplicerad, dråplig och högst annorlunda berättelse, där han i likhet med just hundraåringen gör kopplingar till historiska världspolitiker.
Och så Ann-Christine Ruuths självbiografiska bok som berättar hennes egen version av samma berättelse som hennes dotter tidigare berättat i ”Min pappa Ann-Christine”.
Idag har vi haft ännu ett medlemsmöte med fotoklubben, och med det har även resultatet av den traditionsenliga månadstävlingen presenterats. Temat var Ensam, och min bild av min fina schäfertik Flisan vid Vombsjön intog tredjeplatsen. Bilden är tagen för nästan exakt arton år sedan. Den 30 september 2004, och ingår i en ganska diger samling bilder från Vombsjön, som jag bodde ganska nära under nästan tjugofem års tid. Just den här dagen, eller snarare kvällen, var det en alldeles underbar solnedgång över sjön, och jag kunde få till flera spännande bilder när jag gick längs strandkanten med min hund och min dåvarande kamera Olympus C5060. Bland annat var det här jag tog bilden av Flisans och min skugga mot pumphuset, som jag knep förstaplatsen i kategorin Fritt val i Sjöbo Fotoklubbs första årstävling 2008. Det var för övrigt dagen innan jordbävningen som skakade Skåne den 16 december det året.
Andie Lindskog 