Månad: januari 2021

Nu när jag i dagarna skickat mitt manus till Regntider till Malin Olsson för testläsning, väcker det samtidigt lite minnen. Både Eilaths hopp och Gudarnas spira var ju iväg hos testläsare. Det är ett bra sätt att få input, och särskilt Malin bistod med flera bra tankar kring Gudarnas spira, som kom till användning såväl i den boken som nu min senaste Regntider. Men det här med att anlita testläsare är egentligen inget nytt för mig. Redan på åttiotalet lämnade jag bort ett manus för testläsning. Jag hade då under ganska lång tid arbetat med en bok som var en tänkt framtidsvision kallad Den eviga vintern. Jag var ung och oerfaren, men redan då hade jag burit skrivarpassionen inom mig i åratal. Nu skrev jag äntligen på en bok, men den stora frågan var – skulle någon utomstående kunna uppskatta den? Skulle andra kunna ”se” handlingen framför sig, på samma vis som jag själv gjorde? Skulle andra kunna förstå vad jag berättade? Testläsare i den bemärkelsen man känner idag, var för mig ett okänt begrepp då. Dock fick jag en möjlighet från lite oväntat håll. Under en tid arbetade jag på vaktmästeri på en stor byggfirma i Malmö, och som ”bud på stan” fick jag då och då i uppdrag av min dåvarande chef att på min runda även lite inkognito besöka en person som tidigare varit anställd på samma vaktmästeri som jag själv, och avleverera lite kontorsmaterial. En tämligen oskyldig vana som längre fram då jag själv fick ansvar för kontorsförrådet, blev till en överenskommelse mellan honom och mig. Personen ifråga var författaren Sixten Nyström som då bodde i Caroli City i Malmö som glatt gick med på att testläsa mitt manus i utbyte mot lite kontorsmaterial.
Han tog sig an uppgiften med stor entusiasm, och jag minns fortfarande tydligt den kvällen.
Runt 20-tiden denna måndagskväll ringde han.
”Hej, det är Sixten. Nu har jag äntligen fått lite lugnt omkring mig, och jag ska börja läsa ditt manus. Jag tar en whisky, och återkommer.”
Oj, tänkte jag, spännande.
En kvart senare ringde han igen.
”Nu har jag läst första sidorna, det flyter bra. Ska fylla på whisky. Vi hörs igen.”
Jag ringde direkt till min far, och bad honom att ringa och väcka mig den kommande dagen, för det här skulle nog bli en sen kväll. Och det blev det. Sixten ringde säkert sju-åtta gånger under kvällens lopp. Men det var värdefull hjälp jag fick, som helt klart inspirerade mig till fortsatt skrivande. Många lördagar tillbringade jag i mitt ”burspråkskök” med en flaska Aurora och min gamla Underwood skrivmaskin, där min framtidsvision sakta men säkert växte fram.
Dessvärre fanns det lite för mycket annat som hände runt omkring i mitt liv då, och min bok blev aldrig färdig. Lite drygt ett år senare avled Sixten, och det blev lite som att min inspirationsinjektion tog slut.
Det dröjde ganska många år efter det innan jag kom igång på allvar igen med mitt skrivande.