Månad: februari 2021

Publicerat den

Skrivandet fortlöper

Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är!
Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund!
För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.

Publicerat den

In the world of authors…

Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.

Publicerat den

Bokrea

Böckerna kan beställas via mejl – Kontakta mig!

Publicerat den

Ännu en författarvecka – hur ovanligt är nu det?

Karbonpapper – finns det någon idag som vet vad det är? Något man använde i en avlägsen tid för att enkelt få en kopia av det man skrev på ett papper, eller nåt. Hur som helst så kan det tyckas ha kommit till användning nu när jag summerar den gångna veckan då jag konstaterar att det mest handlat om författande! Ungefär så som det brukar vara i vår tillvaro. Men det har onekligen varit med lite extra krydda då jag förra helgen fick resultatet från mina båda testläsare av min tredje bok ”Regntider” Malin och Victoria, som gett så många givande och inspirerande kommentarer. Alltså mer bearbetning av mitt manus.
Men det har trots allt funnits utrymme för en del annat också. Har till exempel med tillfredsställande resultat lyckats genomföra fotoklubbens årsmöte digitalt, så nu kan klubben lugnt gå vidare ytterligare ett år, trots coronan.
På tisdagen vaknade jag med smärtor i både rygg och bröst, och fylldes med ens av oroande tankar kring om det handlade om hjärtbesvär eller lunginflammation som en första indikation på corona. Fick tid samma dag hos min ”lokala doktor” där det togs alla nödvändiga prover. I slutänden konstaterades att allt fungerade felfritt, och att åkomman troligen hänger ihop med mina uppslitna nackkotor och att jag antagligen ”legat fel” under natten.
I helgen har vi sysslat med enklare filminspelning. Något som dessutom frammanat kreativa förslag från ”Instakompisar” som vi förhoppningsvis ska kunna omvandla till fler filmklipp framöver.
Nu går vi vidare till en ny vecka som jag gissar kommer att handla om författande.
Bilden? Tja, den är tagen 1978, när det faktiskt var gångbart med karbonpapper.

Publicerat den

Snart är den färdig … jag lovar

Publicerat den
Bild av M. Maggs från Pixabay

Det är egentligen en helt fantastisk upplevelse att gå igenom och bearbeta kommentarer och förslag från testläsare till ens manus.
Det blir alldeles extra underbart när avsnitt som innebär att man själv har roligt när man skriver, uppenbart också uppskattas av testläsaren. Så jag sätter också alldeles extra stort värde på kommentarer som exempelvis; ”Haha! Det här är toppen! Jag älskar Cornizendo” apropå ett avsnitt om min trollkarl Cornizendo.
Genom alla mina böcker har jag haft en liten förtjusning vid en kommentar som de olika karaktärerna gärna säger, varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns – ”Ogda? Lever hon fortfarande?” – eller likande. Det hela började i ”Eilaths hopp” när huvudkaraktären Elana kommer till trollkarlen Cornizendo första gången, och han surt avvisar henne med orden; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.” Sen har det fortsatt genom alla böckerna. Typ ”Ogda, lever hon fortfarande?” och liknande. Det har blivit en liten ”kul grej”, och därför är det extra roligt när det uppenbart uppskattas.
”Älskar att den återkommer genom alla böcker, lite som ett hemtrevligt mantra”.
Kort sagt är det oerhört inspirerande och härligt att ta del av testläsarnas synpunkter, i synnerhet när de kommer från personer som redan är väl bekanta med mina tidigare berättelser.
Som författare är man helt klart beroende av uppskattning! Att påstå något annat vore ren lögn! Varje uppskattande eller berömmande ord är värt guld, och ger en ordentlig injektion av inspiration!
Så jag niger och bockar av tacksamhet för mina testläsares omdömen!

Publicerat den

Redigering av Regntider

BIld av Bruno /Germany från Pixabay

Nu har jag fått mitt manus Regntider tillbaka från båda mina fantastiska testläsare (Malin & Victoria).
Därmed har jag åter ett spännande arbete framför mig, att gå igenom alla kommentarer och synpunkter. Har dessutom från båda fått värdefulla användbara tips som jag ska ta till mig och försöka göra bästa möjliga av.
Samtidigt kan jag inte undgå att sträcka rejält på mig av omåttlig stolthet över deras berömmande kommentarer.
Jag konstaterar dessutom att den här boken antagligen kommer att växa med ytterligare ett antal sidor efter genomgången av Malins och Victorias gedigna arbete!

Ett axplock av synpunkter;

”Det känns att humorn kommer naturligt för dig. Det blir aldrig framtvingat eller krystat. Bara underbart spontant och ibland så vansinnigt dråpligt att jag vill gömma ansiktet bakom skämskudden.”

” Miljöbeskrivningarna är magiska, precis som i tidigare delar. Jag kan tydligt se varje scen framför mig, känna doften av blöt skog, höra regnet smattra mot de uppspända skinnen … och jag är konstant hungrig, tack vare alla beskrivningar av utsökta maträtter som får det att bokstavligen vattnas i munnen. Du beskriver målande och jag ser allt som en film i huvudet.”

” Dina dialoger är sådär lagom fyllda med ironi när det passar och lättar upp stämningen. Dina dialoger är precis som de ska vara i en bok, inte onödiga och för ständigt handlingen framåt, jag som läsare får lära känna karaktärerna betydligt bättre genom dem.”

” Det enda jag saknat i de två tidigare böckerna var att få lära känna kaldinierna lite bättre, och OM jag fick göra det denna gång! Så nöjd och tacksam över det.”

Publicerat den

En vecka att lägga till handlingarna …

Den här veckan som snart är slut, har faktiskt kommit att handla mer om pensionärsfrågor än jag egentligen tycker är motiverat. Ja, jag är pensionär, faktiskt sen snart ett år tillbaka. Jag kan konstatera att det varit ett av mitt livs bästa beslut! Sen före min femtioårsdag har jag ansett att arbetet var ett nödvändigt ekonomiskt ont, som samtidigt egentligen var slöseri med värdefull tid. Men jag kan ju inte låta bli och engagera mig i frågor som rör pensionärer, eftersom jag oundvikligen tillhör den gruppen, och definitivt skriver under på det faktum att samtliga politiker genom årens lopp har försnillat våra pensionspengar. Alltså gick jag för en tid sedan med i Facebook-gruppen ”Pensionärer i Gula Västar”. Redan från början var jag nog en aning avigt inställd eftersom jag gjorde kopplingen till den franska rörelsen med snarlikt namn, och det känns som att min magkänsla redan från början var korrekt. Konstaterade att gruppmedlemmarnas inlägg tenderade att bli allt mer högerextrema, och droppen blev nu under veckan när det ena kränkande inlägget efter det andra ondgjorde sig över det faktum att Sveriges Television rekommenderat att vi kanske borde begränsa vårt dammsugande, med tanke på landets misslyckades energipolitik. Debatten i gruppen utvecklades till rena sandlådediskussionen, och stank allt mer högerextremism. Folk skulle minsann dammsuga när fan de ville, och man manade till ”civil olydnad” vilket då skulle handla om att slösa så mycket man någonsin kunde med elkraften. Att det i sin tur skulle leda till att det blev de själva som åkte på extra saltade el-räkningar var det förmodligen ingen av trashjärnorna som fattade. Hur som helst insåg jag snabbt att den här gruppen absolut inte var något för mig. Så jag lämnade gruppen!
Medan snön och blåsten under stor del av den gångna veckan har förpestat tillvaron för folk i allmänhet, har vi kopplat av i hemmets lugna vrå. Gav oss ut på de kommunala vägarna under torsdagen, vilket därmed var första gången vi ens var utanför dörrarna på nästan en vecka.
Veckan i övrigt har handlat om att städa lite på min hemsida och att i möjligaste mån försöka klara av fotoklubbens digitala årsmöte, fixat en bokrecension, emedan jag ivrigt väntat på omdömet från tvenne testläsare av mitt senaste romanmanus.
Veckan avrundas med i sedvanlig ordning trivsamt umgänge med min älskade kärlek, samtidigt som jag nöjt konstaterar att vi även det här året lyckats få ihop några bilder till fotoklubbens årstävling. Med det går vi vidare till en ny intressant vecka.

%d bloggare gillar detta: