Nu för tiden kommer skrivandet igång på allvar först framåt niotiden på kvällen. Hela dagen går som ägnas åt allt möjligt. Bildskapande, räkningar när det är dags, lite allmänna sysslor i hemmet, läsa någon bok och så vidare. Men mitt egna skrivande kommer nästan aldrig igång förrän halva kvällen har gått. Det är ett starkt skäl till varför det är så skönt att veta att man inte måste gå till ett jobb. Jag skriver så länge jag orkar! Den här veckan har pensionen blivit ett än mer etablerat faktum. Har sagt upp A-kassan, ska avsluta min rapportering till Arbetsförmedlingen på måndag. Pensionen är ingen glädjande uppgift i och för sig, men den är bättre än A-kassan. Så det blir faktiskt ett ekononiskt lyft. Med flera år bakom mig med långa sjukskrivningar på grund av artrosoperationer har jag vant mig vid en snäv budget.
Denna lördag, som inleddes med att jag löste Melodikrysset (med viss hjälp av kärleken) – HA!, har jag färdigställt en ny Roger Dean-inspirerad bild, och nu ska jag ägna resten av kvällen i sällskap med min älskade kärlek och skrivande, när alla andra glor på Mello.
perabl.com 