Har fått ännu en recension som nästan får en att lyfta en bit från marken! Kommer att återge den här (bland annat) så snart den har publicerats, men måste ändå återge några delar ur den redan nu.
”Bokens berättarröst påminner lite om Tage Danielsson med sitt lakoniska allvar som genomsyras av en underfundig komik, men det som får mig att gapskratta är alla de dråpliga och absurda situationer som uppstår, helt i enlighet med denna fantasyvärlds kultur och på grund av helt vanliga mänskliga reaktioner och fördomar. Inget överspel så långt ögat når, vilket är mycket glädjande, och som verkligen ger boken dess kvalitet som humoristisk fantasy.”
Eller detta;
”Denna frodiga fantasyroman, Eilaths hopp, är skriven av Per Lindskog med en vass satirisk penna full av berättarglädje. Den belyser såväl flyktingpolitik och nazism som sexism, kommersialism och kapitalism på ett mycket flyhänt och underhållande vis.”
Och så slutklämmen;
”Det här är en riktigt rolig och rafflande men ändå fullvuxen fantasyroman, skriven med både passion och precision, ett Eldorado för dem som söker skojiga men ändå tänkvärda trevliga böcker att förströ sig med. Var bara försiktig när du läser denna bok i kollektivtrafiken – många scener fick mig att asgarva så att hela bussen vände sig om. Denna underbart kvicka och fartfyllda fantasybok rekommenderas varmt till alla vänner av Terry Pratchett, och får fem välfyllda penningpungar av fem!”
Kan man annat än att känna sig stolt?!
Ogdas hus (Legender från Thiramaar)
Välkommen till Medicinkvinnan Ogdas hus!
Ogda är flitigt omtalad i den här världen. Alla känner till medicinkvinnan som omges av ett envist rykte om att hon nog är död. En uppfattning som ständigt visar sig vara fel. Även om hon är till åren kommen. Hennes lilla stuga ligger halvvägs upp i bergen omgiven av tät skog en bit utanför hamnstaden Lunareth.
Klar… eller nåt!
Äntligen klar! Eller nåt! Del två i trilogin ”Legender från Thiramaar” är klar. Nu ska den kontrolläsas av någon annan än mig själv.
Efter att först ha läst hela boken under vår semester på Kreta i höstas, där jag gjorde totalt 131 anteckningar om olika ändringar, har jag nu läst igenom och skrivit om, skrivit till och tagit bort under tre genomläsningar.
När jag påbörjade genomläsningen under semestern var det i princip ett komplett manus. Men eftersom idén hade väckts, och anammats, att den skulle bli del två i trilogin behövde det göras en del förändringar för att anpassas till del ett – Eilaths Hopp!
Den här delen blir en aning allvarligare i jämförelse med del ett, men även den här har en del inslag.
Har arbetat med att försöka göra berättelsen lite kortare, och har förvisso lyckats ta bort en del ”överflödig” text. Men då man samtidigt arbetar för att få till en bra gestaltning, blir det samtidigt en del tillägg i text.
När jag räknar sidantal baserat på hur ”Eilaths Hopp” såg ut, hamnar ”Gudarnas Spira” på hela 561 sidor! Det går nog inte att korta ner den mer, utan att i så fall förlora allt för mycket av berättelsen.
Nu kan jag på allvar börja arbeta med del tre!
”Husbygge” för att passa in i fantasyvärlden
Veckan som gick…
En del krokiga spörsmål kunde rätas ut under veckans inledning, så övriga veckan har kunnat löpa på nästan som vanligt. Det vill säga med korrekturarbete, både för egen del och för annan part. Intressant och lite spännande att vara delaktig i andras skrivande. En dag denna veckan fick vikas åt ett besök i min gamla hemstad – Malmö – för en remitterad undersökning på Tandläkarhögskolan – som egentligen inte gav några svar. Men så kunde vi passa på att äta asiatisk buffé på Triangeln. Vi fick en påminnelse om det där med att allt inte alltid är vad det synes vara. Och så har Arbetsförmedlingen fått sig en välförtjänt åthutning. Ja, jag vet… det gör varken till eller från, men det känns bra för min egen del. Under torsdagen släpptes biljetter, och fan vet om inte jag var en av de första att köpa. Lite framförhållning är aldrig fel, men det blir konsert igen i oktober med Steve Hackett & Co! Tredje gången gillt, men helt klart värt pengarna.
Så blev det fredag igen, och än en gång fylls jag av tillfredsställelsen att kunna sitta och skriva och ta några glas vin, lycklig i vetskapen att jag inte längre ska jobba natten till lördag. Och allt under veckan, precis som vanligt, i sällskap med min stora kärlek!
In… effektivt!
Arbetsförmedlingens effektivitet bör stavas med ett inledande ”in” före! Den 30 augusti förra året var jag på ett planeringssamtal hos en platsförmedlare. Jag har mitt läkarintyg som visar att jag är begränsad i vilka arbetsuppgifter jag klarar, vilket också underströks vid detta möte. Det sades att jag rentav kunde få stöd för funktionsnedsättning gentemot en eventuell arbetsgivare. Det var bland annat detta mötet skulle handla om. Även att utröna om det rentav fanns någon kurs eller utbildning jag kunde få hjälp till. Som det ser ut nu finns det i och för sig flera jobb hos Arbetsförmedlingen som jag känner att jag säkert har både kunskap och kapacitet till. Problemet är att min kunskap är så kallad autodidaktisk efter årtionden av eget lärande. Men det finns ingen dokumentation som styrker det!
Jag har stött på Arbetsförmedlingen om detta möte vid flertalet tillfällen, men än idag nästan fem månader senare har fortfarande ingenting hänt!
Grundplotten till Eilaths Hopp (Hur allt började, 3)
Arbetet med Gudaspiran drog ut på tiden. När den var färdigskriven första gången i november 1994, var jag fullt medveten om att den ändå långt ifrån var färdig. Jag visste att det krävdes många genomarbetningar av hela texten, innan den kunde anses klar. En tid kämpade vi med den nästan varje gång vi sågs. Men det gick trögt. Efter flera år då arbetet gått i vågor, kom kompisen plötsligt en dag med en grundidé till en humoristisk fantasy! Jag läste och fastnade! Idén var bra, väldigt bra. Det var början till Eilaths hopp. Fast då kallade vi den Eilaths spel. Jag var helt klart intresserad att börja skriva på den romanen. Men jag ville absolut göra klart Gudarnas spira först. Efterhand tröttnade kompisen, och det blev inte någon riktig ordning på skrivandet. Mitt i alltsammans råkade jag ut för en hårddiskkrasch, med bristfällig backup av de båda manusen. Detta var på den tiden man hade backup på disketter, och det var ofta stora problem med dem. Hela manuset till Gudaspiran (som den hette då) gick förlorad. Lyckligtvis fanns det ett utskrivet exemplar, som jag fick sätta mig och skriva av för att få in det igen i datorn!
Genom årens lopp har arbetet dock gått i vågor. Kompisens intresse svalnade, men under lång tid ville han ändå inte hoppa av projektet. Jag å andra sidan kände inte för att ta tag i arbetet själv, om jag inte fick äga det helt. Till slut hoppade han av i alla fall, men vid det laget hade det gått för lång tid mellan tillfällena, så jag hade glömt en del av handlingen och även en del idéer jag haft.
Inte förrän jag träffade min kärlek Snezana, kom arbetet igång på allvar. Med hennes hjälp, goda idéer och uppmuntran blev först Eilaths hopp äntligen färdig. Men den här berättelsen skiljer sig ganska mycket från den ursprungliga idén. Fram för allt slutet är inte alls så som det var tänkt från början.
perabl.com 