Det var en del grå moln som syntes på himlen innan det blev mörkt. Därefter hade vi inte någon riktigt klar bild av molnigheten. Men temperaturen var ganska behaglig, och inget regn märktes, så det blev en kväll på altanen. Med fortsatt arbete med Kalla mig Anna. Den här berättelsen har onekligen växt inom mig. Ursprunget var egentligen en tidig variant av det som skulle bli mina memoarer. Memoarerna tog en annan och allt igenom sanningsenlig väg, medan den här berättelsen stannade kvar i tankarna kring hur saker och ting hade kunnat bli. Om än kanske lite tillspetsat, vilket å andra sidan ger kvalitén av en bra fiktiv berättelse med anknytning till verkligheten. Det jag främst gillar med den här berättelsen är kopplingarna till mitt Malmö på sjuttiotalet, men också att jag faktiskt genom skrivandet fått möjligheten att även blanda in både engelska, franska och till och med en och annan italiensk fras. Därutöver att jag också kunnat bedriva ett ganska omfattande researcharbete. Kanske mer omfattande än något annat skrivande tidigare medgett. Kanske ganska självklart om man förflyttar sin karaktär till Casablanca under sjuttiotalet, tvingar det naturligtvis också fram sökande av fakta jag aldrig tidigare haft behov av. Det är ju självklart viktigt att bevara trovärdigheten.
Idag har jag burit mitt namn i ett år! Idag är också dagen då mina memoarer officiellt kommer ut. Med dem är inte mycket hemligt längre. Allt det som många kanske redan har anat blir bekräftat. Eller blir det överraskande besked. Oavsett vilket så är det som det är. I hela mitt liv har jag smugit omkring och duckat för omgivningens tryck, och försökt leva mitt liv så som jag trott att det förväntats av mig. Men det är faktiskt slut med det nu. Jag har kastat bort mer än halva mitt liv på detta, till priset av att periodvis inte ha mått särskilt bra. Den tid jag har kvar, hur lång eller kort den än må vara, tänker jag helt och hållet leva så som det bäst passar mig.
Egentligen är det inte så mycket som förändras. Jag är samma person som jag alltid varit – kanske bara lite gladare och mer tillfreds med tillvaron än jag någonsin varit. Om någon nu med detta inte kan eller vill respektera och acceptera mig för den jag är, får väl dom sluta kalla sig mina vänner. Sorgligt men oundvikligt.
Mitt förnamn Andie delar jag med den stavningen med 14 kvinnor och 14 män i Sverige.
Mina gamla namn finns inte längre kvar i registren. Men eftersom jag hunnit ge ut flera böcker före namnbytet, kommer Per eller P att finnas kvar även fortsättningsvis som ett slags författarpseudonym.
I allt övrigt är jag Andie Lindskog. Nice to meet you!
(Mina memoarer ”Idag kan det kvitta” finns i nätbokhandeln)
Andie Lindskog 