(Skrivlucka 12 – Beskriv en känslomässig relation till en plats. Kanske är den ömsint, passionerad, påfrestande eller något helt annat. Kanske kan själva platsen berätta.)
Hemma fick man aldrig leka något som förde liv. Mor sov alltid till framåt middag och det blev synd om mig om jag väckte henne. När hon var vaken hade hon oftast huvudvärk och det blev synd om mig om jag inte var tyst då. Men det är inte särskilt lätt för ett barn att leka tyst. Så det var oftast synd om mig.
Hos mormor och morfar på Solhäll blev allt friare. Där kunde man verkligen rasa ut fullständigt, utan att riskera irriterade åthutningar från mor. Om hon någon gång ändå klagade på att vi förde väsen, gick alltid mormor emellan.
”Auh, låt pågarna härja.” sa hon med mild röst medan morfar satt vid köksbordet och rökte sin pipa och skrattade gott åt våra upptåg.
På Solhäll kunde fantasin flöda och inte krävdes det några dyra leksaker heller. Som när vi satt uppflugna på vars sin gren i kastanjeträdet nere vid gärdsgården och drog i olika smågrenar för att manövrera vår ubåt i en världsomsegling under havet. Eller när vi med hjälp av gamla trälådor byggde upp en disk på logen och öppnade Hotell Savoy. Bakom disken sålde vi diverse livsmedel, cigaretter, choklad och kanske egentligen mer än vad som var normalt för ett hotell. Vi tiggde jämnt och ständigt diverse tomma förpackningar av mormor. Fast de tomma cigarettpaketen fick vi med viss tveksamhet.
Vi hade även matservering. Specialiteten bestod av räkor och potatismos! Hönsfoder blandat med vatten fick en konsistens och utseende som liknade potatismos. Kornax blev med god fantasi räkor. Det stod till och med en gammal skrotad spis i en hörna i logen som vi kunde använda. Dessvärre hände det att vi glömde maten i ugnen och när vi återvände helgen därpå var det ingen av oss som ville ta ut den. Det luktade förfärligt av surt hönsfoder.
När vi blev några år äldre var en av många roliga aktiviteter på Solhäll att spela fotboll.
Det var min kusin och jag, morbror och far. Vi använde en mattebom som mål. En stod i mål och när någon av övriga lyckats göra två mål bytte man plats.
För morfar var våra matcher högsta underhållning. Han hade ställt ut en trädgårdsstol på lämpligt avstånd från vårt slagfält. Där satt han sen och följde den spännande matchen.
Ofta var även grannen farbror Evert där och han satt gärna med i publiken. Mina kunskaper i fotboll och dess regler var väl ganska begränsade, men morfar och farbror Evert kunde ännu mindre.
Någon lyckades få till en perfekt nick som gick i mål.
”Ooh!” utbrast farbror Evert. ”Där va en som fick bollen rätt i hovedet!”
Alla jular, påsk och andra högtider under min barndom firades på Solhäll, och fortfarande i vuxen ålder var det en speciell känsla att återvända dit.
Så visst var det lite vemodigt när det till slut ändå fick säljas, långt efter att mormor och morfar lämnat oss och våra föräldrar på grund av ålderdom och sjukdom inte heller orkade ha det kvar.
(Målningen är gjord av min morbror någon gång på 50-talet)
Andie Lindskog 