Bild av M. Maggs från Pixabay

Det är egentligen en helt fantastisk upplevelse att gå igenom och bearbeta kommentarer och förslag från testläsare till ens manus.
Det blir alldeles extra underbart när avsnitt som innebär att man själv har roligt när man skriver, uppenbart också uppskattas av testläsaren. Så jag sätter också alldeles extra stort värde på kommentarer som exempelvis; ”Haha! Det här är toppen! Jag älskar Cornizendo” apropå ett avsnitt om min trollkarl Cornizendo.
Genom alla mina böcker har jag haft en liten förtjusning vid en kommentar som de olika karaktärerna gärna säger, varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns – ”Ogda? Lever hon fortfarande?” – eller likande. Det hela började i ”Eilaths hopp” när huvudkaraktären Elana kommer till trollkarlen Cornizendo första gången, och han surt avvisar henne med orden; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.” Sen har det fortsatt genom alla böckerna. Typ ”Ogda, lever hon fortfarande?” och liknande. Det har blivit en liten ”kul grej”, och därför är det extra roligt när det uppenbart uppskattas.
”Älskar att den återkommer genom alla böcker, lite som ett hemtrevligt mantra”.
Kort sagt är det oerhört inspirerande och härligt att ta del av testläsarnas synpunkter, i synnerhet när de kommer från personer som redan är väl bekanta med mina tidigare berättelser.
Som författare är man helt klart beroende av uppskattning! Att påstå något annat vore ren lögn! Varje uppskattande eller berömmande ord är värt guld, och ger en ordentlig injektion av inspiration!
Så jag niger och bockar av tacksamhet för mina testläsares omdömen!

Redigering av Regntider

BIld av Bruno /Germany från Pixabay

Nu har jag fått mitt manus Regntider tillbaka från båda mina fantastiska testläsare (Malin & Victoria).
Därmed har jag åter ett spännande arbete framför mig, att gå igenom alla kommentarer och synpunkter. Har dessutom från båda fått värdefulla användbara tips som jag ska ta till mig och försöka göra bästa möjliga av.
Samtidigt kan jag inte undgå att sträcka rejält på mig av omåttlig stolthet över deras berömmande kommentarer.
Jag konstaterar dessutom att den här boken antagligen kommer att växa med ytterligare ett antal sidor efter genomgången av Malins och Victorias gedigna arbete!

Ett axplock av synpunkter;

”Det känns att humorn kommer naturligt för dig. Det blir aldrig framtvingat eller krystat. Bara underbart spontant och ibland så vansinnigt dråpligt att jag vill gömma ansiktet bakom skämskudden.”

” Miljöbeskrivningarna är magiska, precis som i tidigare delar. Jag kan tydligt se varje scen framför mig, känna doften av blöt skog, höra regnet smattra mot de uppspända skinnen … och jag är konstant hungrig, tack vare alla beskrivningar av utsökta maträtter som får det att bokstavligen vattnas i munnen. Du beskriver målande och jag ser allt som en film i huvudet.”

” Dina dialoger är sådär lagom fyllda med ironi när det passar och lättar upp stämningen. Dina dialoger är precis som de ska vara i en bok, inte onödiga och för ständigt handlingen framåt, jag som läsare får lära känna karaktärerna betydligt bättre genom dem.”

” Det enda jag saknat i de två tidigare böckerna var att få lära känna kaldinierna lite bättre, och OM jag fick göra det denna gång! Så nöjd och tacksam över det.”

Testläsning väcker minnen!

Nu när jag i dagarna skickat mitt manus till Regntider till Malin Olsson för testläsning, väcker det samtidigt lite minnen. Både Eilaths hopp och Gudarnas spira var ju iväg hos testläsare. Det är ett bra sätt att få input, och särskilt Malin bistod med flera bra tankar kring Gudarnas spira, som kom till användning såväl i den boken som nu min senaste Regntider. Men det här med att anlita testläsare är egentligen inget nytt för mig. Redan på åttiotalet lämnade jag bort ett manus för testläsning. Jag hade då under ganska lång tid arbetat med en bok som var en tänkt framtidsvision kallad Den eviga vintern. Jag var ung och oerfaren, men redan då hade jag burit skrivarpassionen inom mig i åratal. Nu skrev jag äntligen på en bok, men den stora frågan var – skulle någon utomstående kunna uppskatta den? Skulle andra kunna ”se” handlingen framför sig, på samma vis som jag själv gjorde? Skulle andra kunna förstå vad jag berättade? Testläsare i den bemärkelsen man känner idag, var för mig ett okänt begrepp då. Dock fick jag en möjlighet från lite oväntat håll. Under en tid arbetade jag på vaktmästeri på en stor byggfirma i Malmö, och som ”bud på stan” fick jag då och då i uppdrag av min dåvarande chef att på min runda även lite inkognito besöka en person som tidigare varit anställd på samma vaktmästeri som jag själv, och avleverera lite kontorsmaterial. En tämligen oskyldig vana som längre fram då jag själv fick ansvar för kontorsförrådet, blev till en överenskommelse mellan honom och mig. Personen ifråga var författaren Sixten Nyström som då bodde i Caroli City i Malmö som glatt gick med på att testläsa mitt manus i utbyte mot lite kontorsmaterial.
Han tog sig an uppgiften med stor entusiasm, och jag minns fortfarande tydligt den kvällen.
Runt 20-tiden denna måndagskväll ringde han.
”Hej, det är Sixten. Nu har jag äntligen fått lite lugnt omkring mig, och jag ska börja läsa ditt manus. Jag tar en whisky, och återkommer.”
Oj, tänkte jag, spännande.
En kvart senare ringde han igen.
”Nu har jag läst första sidorna, det flyter bra. Ska fylla på whisky. Vi hörs igen.”
Jag ringde direkt till min far, och bad honom att ringa och väcka mig den kommande dagen, för det här skulle nog bli en sen kväll. Och det blev det. Sixten ringde säkert sju-åtta gånger under kvällens lopp. Men det var värdefull hjälp jag fick, som helt klart inspirerade mig till fortsatt skrivande. Många lördagar tillbringade jag i mitt ”burspråkskök” med en flaska Aurora och min gamla Underwood skrivmaskin, där min framtidsvision sakta men säkert växte fram.
Dessvärre fanns det lite för mycket annat som hände runt omkring i mitt liv då, och min bok blev aldrig färdig. Lite drygt ett år senare avled Sixten, och det blev lite som att min inspirationsinjektion tog slut.
Det dröjde ganska många år efter det innan jag kom igång på allvar igen med mitt skrivande.

Veckan då Regntider blev klar

En vecka som inletts med en ommöblering av vårt arbetsrum kanske kan borga för mer kreativitet! Och kanske det varit så. Fick färdigställt ett uppdrag som fotoklubben fått i att delta som jury i en fototävling åt Sjöbo trädgårdsförening! Apropå fotoklubben så har det varit en del förberedande arbete inför det stundande årsmötet, som på grund av Coronan kommer att bli en digital prövning. Fick revisorernas redogörelse att tillfoga årsmöteshandlingarna, och det kändes åtminstone som en bekräftelse på att vår två-personers-styrelse gjort ett bra jobb.
Veckans viktigaste händelse var dock att Regntider äntligen blev klar, och att jag kunnat skicka den till min första testläsare. Vilket innebär att jag i högsta grad lever i spännande tider.
Föga förvånande har veckan i övrigt också handlat om vårt författarskap. Jag har kastat mig från Regntider som är del 3 till del 4, som för närvarande bär arbetsnamnet Robia. Men det har även handlat om korrekturarbete av ett par olika erotiknoveller. I sammanhanget har vi diskuterat hit och dit kring frågan om man i sådana sammanhang ska skriva under pseudonym. Nää …vi har erotiska scener i våra fantasyromaner som av en del anses ”vågade”. Minns en förläggare som tyckte ”too much”, men som i slutänden trots allt vek sig. Två mot en… Där smyger vi inte bakom några konstruerade namn, så varför skulle vi göra det nu? Sex är ju i allmänhet en normalt förekommande företeelse i kärleksrelationer … så varför hyckla?
Veckan avrundas med lite förberedelser inför den kommande veckans händelser, och i övrigt fullt skrivande på bok nummer fyra! Vad den nu ska heta! Arbetsnamnet så här långt har varit Robia, eftersom en av huvudkaraktärerna är just hon. Andra tänkbara titlar kan vara Efter regnet eller Soltider. Handlingen utspelar sig ju ungefär ett månvarv efter händelserna som behandlas i Regntider.

En vanlig lördag …

En alldeles vanlig lördag, när kärleken och jag försöker svara på ett antal intervjufrågor, samtidigt som redigeringsarbetet av Regntider går vidare. Och idag har jag kunnat färdigställa en novell som jag har skickat in till en aktuell novelltävling. Apropå noveller har vi även ett korrekturarbete som kommer att leda till mer inkomster till Belvida Bell! En vanlig lördag i en hårt arbetande pensionärs liv.

Skrivande, precis som vanligt – snart testläsning

Genomgående uppgifter den här veckan tycks handla om två saker! Skrivande – som vanligt, och fotoklubbens årsmöte! Det sistnämnda handlar om att försöka få till ett fungerande årsmöte i februari, trots Coronaeländet. Inte helt lätt då tanken är att försöka hantera det hela via ett webbformulär på Google. Problemet är att flera inblandade tycks tro att de inte behöver svara. Resultat – jag försöker hantera det hela själv, och upplever allt mer känslan att jag är en av få som försöker hålla klubben flytande. Ska dock tilläggas att andra halvan av styrelsen f n har giltigt skäl att inte delta i det här arbetet.
Skrivandet då? Tja, det är ju inget ovanligt egentligen. Skrivandet upptar större delen av min tid. För närvarande är det två manus som är högaktuella. En novell som ursprungligen kallats ”Förlorad” är i det närmaste färdigställd. Samtidigt är det en sista genomläsning av ”Regntider” som gäller innan den ska skickas till testläsare. Just den delen är oerhört spännande, eftersom det blir första gången någon ”utomstående” ska läsa och tycka till!
Medan ordens förtrollande värld fyller fredagskvällen, försöker jag samtidigt vänja mig vid resultatet av dagens tandläkarbesök, samtidigt som vi gemensamt gläds åt att vårt förlag Belvida Bell kan fakturera ytterligare en god intäkt för utfört arbete!

Ingen skattesmitare!

Igår var vi i Ystad och fick en försenad julklapp, som får ses som ett avslut på ett två år långt uppdrag. Fyller därmed på ett lager som antagligen kommer att räcka länge.

Kunde notera en ny inkomst till förlaget, och i samband med det även en glädjande bekräftelse rörande kvalitén på vårt korrekturarbete. Ett novellmanus på åtta sidor som vi skickat till ett stort förlag, där det behövdes två ändringar! Med andra ord hade vi skickat in ett praktiskt taget färdigredigerat manus.

För något år sedan fick jag utstå en lite spydig kommentar om att vi skulle tillhöra de där fuskande svenskarna som flyr landet som pensionär, för att tjäna gott genom att smita undan beskattningen av tjänstepensionen. Alltså med tanke på våra framtidsplaner. Jag var dock helt oförstående inför den anklagelsen. Det är förvisso sant att uppehället torde bli billigare, men det handlar om billigare levnadskostnader. Men främsta anledningen att vi vill flytta handlar om klimatet. Idag fick jag bekräftelse på att jag i varje fall inte kan anses som någon skattesmitare. Fick besked om att det kunde vara dags att ta ut min tjänstepension, vilket kommer att förstärka min framtida kassa under fem års tid framåt med lite drygt tvåhundrakronor! Efter skatt!
Så har jag mer eller mindre färdigställt ett bidrag till en novelltävling under kvällen.
Lite anledning att fira kanske, så det blev ändå till att provsmaka julklappen.

Veckorna som gått

De två senaste veckorna har det varit en aning sparsamt med skrivandet. Föregående vecka handlade mer om hemsidesarbete. Förutom en del uppdateringar av egna sidor, arbetade jag en hel del med att hjälpa till att bygga upp en hemsida kring våra trevliga julsageträffar. Det har inneburit ganska mycket arbete, men samtidigt är det sådant som är roligt att pyssla med.
I början av förra veckan kom en ny förkylning lömskt krypande och gjorde sitt yttersta för att förpesta tillvaron. Det var mindre än en månad sedan förra. Men med extra tillskott av vitaminer och massor med vitlök i maten höll vi den ändå hyfsat på mattan. Åtminstone vill jag gärna tro det. Oavsett vilket så är det ju gott med vitlök. Sen är det klart oundvikligt i dessa tider att oroas över att det kanske är värre saker än förkylning man drabbats av. Så – vi tog en Coronatest häromdagen, ungefär samtidigt som förkylningen klingade av. Haha … lurad!
Det tråkiga med förkylningen är att jag tvingats avboka en tid hos tandläkaren, och ny tid gick inte att få förrän i januari.
Har fått ett godkännande av livförsäkring som gäller till 85-årsdagen, vilket härmed stärker känslan att man troligen borde kunna leva rätt många år till. Enligt nuvarande försäkring tycks det som att allt upphör om ett halvår då min sextiofemte födelsedag infaller. Det passar mig inte alls.
Föregående vecka handlade även om en del redigeringsarbete av vårt fjärde webbradioprogram för Ariton förlag. En liten julspecial. Det här är så roligt att pyssla med, och något som passar mig alldeles utmärkt, då jag alltid har älskat att syssla med ljudmixning och radioproduktion, även om jag aldrig fått riktigt möjlighet till det. Även den här helgen är det tänkt att bli inspelning av webbradio, och den här gången handlar det om ett nyårsprogram.
Lite skrivande har det ändå blivit. Har dels bearbetat en novell vi skrev 2015 för att anpassa till en aktuell novelltävling. Dessutom en novell jag kallat ”Förlorad” har fått genomgå en del omarbetning för att anpassas till en novelltävling på temat HBTQ och psykisk ohälsa. Apropå det ämnet har vi också sett en klart sevärd film med titeln ”Boy meets girl”.
Vi har även fått ytterligare bekräftelse på att vi gjorde klokt i att hoppa av det samarbete vi inledde förra sommaren. Det ligger helt enkelt inte i vårt intresse att producera i stora kvantiteter, på bekostnad av kvalitén. Ger all anledning att fundera över kvalitén när ett enmansförlag kan ge ut drygt trettio böcker på mindre än ett halvt år. Det sker bevisligen på bekostnad av korrektur- och lektörsarbetet.
Under den här perioden har det även varit aktuellt med en fin tradition – nämligen vår julsageträff till Lucia! Men som med så mycket annat detta Coronaår blev den vanliga träffen inställd. Men istället höll vi en Zoomträff där alla deltagande fick läsa upp sina julsagor på nätet istället.
Apropå nämnda avhoppade samarbetsavtal, kan vi också gång på gång konstatera felaktigheter som begåtts av det aktuella förlaget,  som bland annat för min del inneburit sex månader utan någon koppling till fantasygenrén på Storytel, och en envist kvarhängande felaktig koppling mellan min debutbok och en e-boksroman som jag inte har ett dugg med att göra.
Andra veckan avrundades med en blåsning av datorn, och frisk start ”från början”. Och så kommer lördagen med ännu en inspelning av dessa härliga webbradioprogram.