Fredag kväll igen! Och jag ska inte jobba i morgon … eller, nä just det … det gör jag ju inte längre. Fast på sätt och vis gör jag ju ändå det! Fast numer jobbar jag helt och hållet med det jag verkligen VILL jobba med! Det är därför det ser ut som det gör på bilden just nu. Jag skriver! Och kärleken arbetar f n med en boktrailer åt en kund.
Med andra ord – vi sitter här tillsammans och trivs – som vi alltid gör! Kärleken och jag!
Första veckan i april har passerat ganska stillsamt förbi.
Den avrundades med den lite rörliga påskhelgen, som ju sällan eller aldrig inträffar vid samma tidpunkt. Man firar Jesu födelse exakt den 24 december varje år medan högtidlighållandet av hans död är mer flytande.
Hur som helst så blev det ett besök i Fristad med sedvanlig påskmat, även om den kanske inte var helt traditionsenlig. Men det måste den inte heller vara. Enda sillen som förekom var den som fanns i matjestårtan. Sen blev det också sedvanligt sällskapsspel. Fanns även utrymme för lite konstruktiva samtal kring min fantasyserie, som kan bli användbart.
Hemfärden tog lite längre tid än vanligt då det var totalstopp på E4 i höjd med Traryd, i båda färdriktningarna på grund av en trafikolycka med flera inblandade fordon. Ett fordon som forslades bort var rejält intryckt i baken. Ett annat var en minilastbil med totalt kvaddad förardel. För kort avstånd och bristande uppmärksamhet är min klara teori om orsaken till olyckan. Så det blev ungefär en halvtimmes väntan på E4:an.
Väl hemma kunde vi koppla av med för min del lite arbete med ”Fyran”.
Så var det långfredag! Dagen som inom kristen tradition uppmärksammas till minne av Jesu korsfästelse. Nu är ju inte jag någon ”sann kristen” även om jag visst kan tro på många av de berättelser som finns kring dessa händelser. Tror visst att Jesus har funnits och han var säkert en person med egenskaper eller kanske snarare kunnande utöver vanliga människors kunskaper. Romarna härskade i hans del av världen då, så hela historien kring korsfästelsen har säkert en stor sanningshalt. Men för mig är detta mest ännu en ”röd dag”, som dessutom under mina yrkesverksamma år innebar en extra ledig dag. Numer märks den här dagen inte så värst mycket utöver alla andra dagar. Eller jo, det gör den ju förstås, eftersom röd dag innebär att kärleken är hemma hela dagen.
Men visst firar vi påsk! Numer med ljuvligt god matjestårta och … eller ja, det räcker faktiskt med det. Den är SÅ god, att det faktiskt inte behövs något annat.
Så här långt har denna påskhelg utöver maten mest handlat om skrivande. Men det är ju i och för sig inget ovanligt med det. Enda ovanliga är väl i så fall att man inte ska jobba i morgon … fast det ska jag ju aldrig mer göra.
Skärtorsdag, och påsken är officiellt invigd, med för vår del numera obligatorisk och rent underbar matjestårta! Den här gången ”kryddad” med lax! Någon annan påskmat behövs inte! I övrigt löper kvällen vidare i några försök i att fortsätta skrivandet av del 4. Det går sådär! Jag har i varje fall lyckats göra klart kartan över Thiramaar.
Enkel men himla go mat inleder helgen! En god räkblandning på våfflor av världens goaste recept (utan socker, naturligtvis).
Perfekt inledning på helgen som förhoppningsvis ska resultera i några fler kapitel i min fjärde del!
Idag lossnade det en aning! Idétorka är inte roligt! Men ikväll fick jag med en lagom cocktail av i vanlig ordning god mat, som idag bestod av kyckling med ris och cashewsås, och sen god kall öl, lite bättre fart på skrivandet. Har fått till lite historisk ”fakta” om kaldinierna, och förhoppningsvis ska jag utifrån detta kunna komma vidare med den övriga berättelsen.
Det går långsamt framåt med del fyra.
Just nu befinner jag mig i något slags ordlöst tomrum! Eller nåt! Det känns som att oavsett vilka idéer som än lyckas pressa sig fram i min skalle, tar det bara slut där! Det blir inte mer! Det som varit tänkt som del fyra i min serie om Thiramaar, känns enbart som en tom idélös flopp! De idéer som jag hittills lyckats krysta fram håller inte. Det går inte att väva ihop dem. Så vad gör jag?! Lutar mig tillbaka och super mig full, och svär att aldrig mer befatta mig med några fantasyromaner? Antagligen inte! Jag vill ju trots allt skriva fantasy. Dessutom har jag inte mer öl kvar, och jag vägrar att supa mig full på rött vin! Å andra sidan är ju inte ”fylle” rätt väg att gå heller, bara för att man nu misslyckats med att klämma fram hållbara idéer. Kanske det bästa, och enda, medlet mot detta dilemma vore att helt sadla om. Skit i fantasy, och kasta dig över memoarerna istället. Åtminstone för en stund. Eller varför inte vårt gemensamma projekt inom feelgood?
Är det så här det är att vara författare?
Tid har åter förflutit! Ungefär så som den brukar, oavsett om vi vill det eller ej. Så innan man ens riktigt hunnit reagera har ännu en vecka passerat, och man har kommit en vecka närmare … Nåja … Veckan började med ett besök i Blodbussen när den återigen gjorde ett uppehåll utanför Kvantum. Den här gången fick jag lov och lämna blod. Har gått allt för lång tid sedan senast på grund av olika omständigheter jag inte själv kunnat råda över. Faktiskt är det drygt ett år sedan jag tilläts tappas på de värdefulla dropparna! Det har gått lite trögt med skrivandet den här veckan. Håller ju på med ”fyran”, men har drabbats av betänkligheter kring hela storyns hållbarhet. Efter flera turer hit och dit i tankeverksamheten liksom i diskussioner med kärleken, har jag slutligen hamnat i att jag har plockat upp ett avsnitt jag skrev om kaldinierna för si så där trettio år sedan, som jag nu håller på och filar på.
Annars har sysslorna som rör författandet mest handlat om korrekturarbete för kunder i vårt förlag (Belvida Bell) den här veckan. En rolig och spännande syssla, som samtidigt ger en lite stolthet att man faktiskt får förtroende att vara med och hjälpa till med andra författares skapelser.
Så har vi lite grann fått omvärdera det där med att man genom att ha katt i huset slipper risken att få in möss. Så är det nog, men det hjälper föga när katten själv släpar in levande möss!
Veckan avrundades med musik, då jag kunde skriva på författaravtal för medverkan i en novellsamling kring temat musik.
Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är!
Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund!
För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.
Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.
Andie Lindskog 