Har jobbat på för fullt under eftermiddagen och kvällen med att försöka bringa ordning i den befintliga texten till mina memoarer. Det hela känns nästan som en kapplöpning mot en eventuell influensa, eller nåt, som tycks ligga på lur nånstans bak i näsan. Vill hinna så mycket som möjligt innan den bryter ut. Om den nu gör det. Känns att jag behöver vara ”på topp” när det gäller att försöka få ordning på den här texten. Avsnitt som skrivits vid olika tillfällen, och sen sammanfogats till en tänkt helhet. Som dock delvis blivit mer rörigt, och där vissa avsnitt till och med förekommer i två olika upplagor. Suck! Man ska verkligen koncentrera sig på ett projekt i taget.
Åter igen kan jag konstatera att det aldrig är bra att vara borta från en text för länge. Försöker åter ta tag i mina memoarer, som jag senast arbetade seriöst med i oktober förra året. Nu har jag ägnat ett par timmar denna kväll åt att försöka få ihop ett kapitel som handlar om en mycket viktig händelse för tio år sedan. Bara för att senare inse att jag redan skrivit ett kapitel om detta. Som dessutom är betydligt bättre än det jag lyckades få till ikväll. Så nej, det är inte någon fördel att hoppa allt för mycket mellan de olika skapande processerna. Åtminstone inte mellan olika skrivprojekt!
Med lunginflammation och Covid har skrivandet gått i stå! Jag har förvisso svårt att låta bli tangenterna, men hjärnan är för seg för att kunna tänka ut några användbara idéer. Med några få undantag har jag varit ganska ineffektiv vad gäller skrivande i princip sen trettonhelgen. Sen Covid bröt ut i början av den här veckan har det varit än mer begränsat. De senaste dagarna har jag i princip bott i soffan i sällskap med Netflix och Mogwai (vår katt). Men, jag är ju den där typen som i motgångar och besvärligheter i allmänhet resonerar att det är bara att bryta ihop och gå vidare, så jag tycker mig ändå se ljuset i tunneln. Vistelsen i soffan har nog haft ”läkande effekt”, för det gör mindre ont i lungorna och det är mindre rivit i halsen. I sammanhanget kan jag konstatera att ölen inte smakat särskilt bra! Så visst fan är jag sjuk!
Ibland när man skriver kan man lyckas klämma fram något som känns riktigt bra. Man lutar sig tillbaka, läser igenom texten och känner att det här var verkligen en fullträff. Så går det någon dag innan man ska försöka lägga in avsnittet i det befintliga manuset. Då infinner sig funderingarna! Vänta nu! Håller detta verkligen? Stämmer det överens med vad jag skrivit tidigare? Är detta rimligt? Och så vidare. Inte sällan inser man att den förträffliga texten faktiskt inte fungerar alls, och man blir tvungen att åter igen uppfylla maningen ”kill your darlings!” Fast inte helt, för jag brukar alltid spara sådana textavsnitt i en mapp kallad ”Bortplockat”. Ibland kan det faktiskt hända att texten ändå kan komma till användning i en modifierad version i ett annat sammanhang.
Det har varnats för storm sen i går! Ofta brukar det vara så när det varnas så mycket i förväg, att det faktiskt inte blir riktigt så besvärligt. Hur det nu är den här gången har jag ingen riktig koll på. Vi har valt att hålla oss hemma, lite på grund av att min kondis fortfarande är starkt begränsad efter min lasarett-turné. Men när det gäller stormen är vi förberedda. Vedspisen fungerar. Laptoppar laddade, surfplattor laddade, powerbanks laddade. Så om det skulle bli strömavbrott är första alternativet laptoppen. Alla filer finns up-to-date på Dropbox, så skrivandet kan lugnt fortsätta. Skulle det sen bli långvarigt strömavbrott så att laptoppen hinner ta slut, är det bara att gå över till surfplattan, som sen kan laddas en och kanske två gånger (kanske mer) via power banks. Räcker inte det, har vi vår lilla Dynamo FM radio, som vevas i cirka tre minuter. Sen kan vi lyssna på radio och samtidigt ladda surfplattor. Och när dagsljuset infinner sig, har vi även portabla solceller som kan ladda plattan. Så skrivandet påverkas inte nämnvärt av att det blåser lite.
Vid frukostbordet ungefär en vecka in på detta nya år, pratade vi om skrivande och berättande. Ja, som om det nu vore något ovanligt. Det sker typ dagligen, och det är en av många detaljer som gör vårt liv tillsammans till den outsägligt fantastiska tillvaro vi har. Hur som helst så uppkom denna morgon idén till en flödesskrivning som förhoppningsvis kan hjälpa inspirationen och idéer att hitta fram. Sedan flera år använder jag mig flitigt av flödesskrivning, men tanken med den här är att jag ska försöka ta tio minuter varje dag och skriva någonting som på ett eller annat vis anknyter till min fiktiva värld Thiramaar. Det kan vara ett utkast till något aktuellt avsnitt i mitt skrivande eller bara en vild idé rätt upp och ner. Eller bara nonsens skrivande. Vem vet – kanske jag ska försöka nån dag att skriva tio minuter på kaldiniska? Hur som helst kan vissa av dessa texter rentav publiceras här, och kan i de fallen kanske ses som ett första utkast till något kommande. Eller bara något misslyckat blaha-blaha-skrivande. Vad vet jag. Jag tänker i varje fall försöka ha roligt under tiden, och förhoppningsvis få lite fart på idémakeriet som en liten bonus.
Vardagen efter jul inleddes med samtal från Hudkliniken i Lund, som säger att det är lämpligt att ta bort mer av ”fläcken”. Avvaktar därmed ny tid för operation. Ungefär samtidigt har en annan tid på en motsvarande instans i Malmö plötsligt avbokats på obestämd tid. Irriterande. Övrigt på välmåendefronten går starkt framåt. När vi nu har avrundat det andra Coronaåret har vi gjort det för ovanlighetens skull med gäster. Det är dessutom det år då jag skrivit dagbok i femtio år. Årets första dag var trots sin röda form i kalendern, lite av en arbetsdag för oss. Kunde denna dag signera avtal med e-bok- & ljudboksleverantör, och därmed ligger vägen öppen för en högre produktivitet på skrivfronten. Glädjande när det gäller arbeten är också att jag kommit igång ganska bra med fjärde boken i serien Legender från Thiramaar, och så har en av våra HBTQ-romaner gått iväg till ett antal, förhoppningsvis, intresserade tänkbara utgivare. Denna onsdag, som känns som en fredag, håller vi värmen genom att arbeta nära, som vi alltid gör, när elräkningen säger att vi måste dra ner på uppvärmning och annat elkonsumerande. Kanske jag får börja använda strumpor inomhus också för värmens skull. Har ju fått veta att en del anser det vara bögigt att ha skor utan strumpor. Oj! Där ser man. Nåväl, vi värmer varandra, och om inte det räcker, kan Mogwai också hjälpa till. Då och då vill även han ha närhet.
Härmed göres veterligt att jag föddes lördagen den 7 juli kl. 23.23 1956. Så står det i den lilla minnesbok som finns bevarad, i vilken de för andra gången nyblivna föräldrarna hade möjlighet att göra noteringar om det nyfödda barnets utveckling. Det var soligt och vackert väder, vilket i och för sig känns lite konstigt när klockan är en dryg halvtimme från midnatt. Vikten noterades till 3 280 gram vilket såvitt jag förstår var lite i underkant. Längden på 51 centimeter var dock normal. På de följande sidorna i det här häftet kunde sedan de stolta föräldrar dokumentera olika milstolpar under mina första år i livet. Första gången jag skrattade, började äta själv, började ta i föremål och så vidare. Jag började klä på mig själv när jag var fem år, och fick min första tand den 9 januari 1957. Något mer finns inte nertecknat på denna sida. På nästkommande sida under lustiga namn jag gav andra i min omgivning står det att jag kallade min syster för Kaj. Sidan därpå berättar att vi flyttade från Rönnbackegatan 21 till Framhällagatan 12 den 1 november när jag var knappt fyra månader gammal. Men anteckningarna tar slut efter första födelsedagen, som dock egentligen handlar om den andra födelsedagen. Illustrerade med en spegelvänd bild av mig öppnande presenter i vår trädgård, omgiven av mormor, moster och morbror, kusin, syster ”Kaj” och två av mormors systrar. På sidan 10 följer sedan två tabeller där det skulle vara möjligt att dokumentera min tillväxt. En tabell för viktökning, och en för längd, faktiskt ända fram till femtonårsdagen. Båda tabellerna är tomma. Sen följer sidor om saker jag tyckte var roligt, lekar jag tyckte särskilt mycket om, visor man brukade sjunga för mig och vilka sagor jag helst ville höra. Lustiga frågor jag ställde och vad jag ville bli när jag blev stor kunde också noteras. Det fanns utrymme för min första teckning och redogörelse för hur min första skoldag var och även lite mer om hur det fungerade i skolan. Så här långt är sidorna alltså helt tomma! På sidan 15 har mor dock låtit pennan arbeta en stund, när hon noterat mina barnsjukdomar. Eller barnsjukdom kanske, för det är bara mässlingen som står omnämnd vilken jag hade våren 1962, och den varade bara några dagar. Större intresse att dokumentera min uppväxt fanns alltså inte. Kanske den här boken helt enkelt bara föll i glömska. Kanske mor tänkt sig att istället skriva i sin dagbok? Det gjorde hon emellertid inte. Kanske det finns helt andra orsaker, men utifrån vad jag minns från de tidigaste åren jag nu faktiskt kan minnas, och även utifrån uppgifter i hennes dagbok plus allt annat sammantaget, så känns faktiskt den här boken mest som en ytterligare bekräftelse på bakgrunden till mors ansträngningar noterade med stenografi i hennes dagbok den 7 oktober 1955 – släppt satsen.
Andie Lindskog 