Mer research kring arvsfrågor, och skrivande på Möllans Café

Under dagen var min ”skrivarhörna” lokaliserad till Möllans Café, i väntan på Snezana som var upptagen på annat håll några timmar. Tog dock lite tid innan jag kunde komma igång med skrivandet. Först tog det väldigt lång tid vid kassan, på grund av några väldigt omständliga kunder. Sedan hade jag problem med internetanslutningen, vilket är en förutsättning för att kunna komma åt filerna jag skulle arbeta med. Just som jag fått klart med nätet, blev jag avbruten av ett telefonsamtal. Därutöver var internetuppkopplingen ganska svajig.

Men jag fick trots allt ändå skrivit en del, och även gjort ytterligare researcharbete. Det kretsar för närvarande ganska mycket kring arvsfrågor, testamentstagare, överförmyndare och så lite om passregler på sjuttiotalet.

Tonfiskris – nostalgisk mat

Dagens måltid var nostalgisk, och inspirerad av mitt skrivande.
I mitten av sjuttiotalet var det här en av våra vanliga måltider när jag och mina båda kompisar Emma och Hans-Olle (det var så jag kallade dem i Idag kan det kvitta) fixade våra lördagsmiddagar tillsammans. Perfekt anpassat till vår begränsade budget, och samtidigt ändå i all sin enkelhet väldigt gott. Tonfiskris! En maträtt som dessutom självklart kommer fram i min delvis självbiografiska roman Kalla mig Anna som jag arbetar för fullt med just nu.
Som sagt – väldigt enkel mat! Tonfisk, champinjoner, lök, vitlök, rostad lök, japansk soja, cevapcicikrydda och ris.
Ur Kalla mig Anna;
Det var lördag när de som vanligt satt vid Jannes blodröda matbord i köket.
”Som vanligt så jävla gott”, sa Robban och torkade sig med servetten runt munnen.
”Tonfiskris”, svarade Janne. ”Världens enklaste maträtt.”
”Enkelt om man kan sånt ja.”
”Det är bara lite ris som du blandar ner med tonfisk, svamp, skivade tomater och kanske lite lök i stekjärnet. Lite soya på det. Ja, just det … en halv flaska lättöl också. Sen är det klart.”
”Är det allt? Det är väldigt gott.”

Idétorka

Just nu känns det som att Anna har svikit mig – eller är det jag som har svikit – näää, inget av detta egentligen. Det handlar nog snarare om att min hjärna har stängt och personalen har åkt på semester.

Med andra ord – jag har kört fast! Av erfarenhet har jag lärt mig att vid de tillfällena är det bättre att bara göra några anteckningar om de eventuella idéer som finns, och hasta vidare till nästa kapitel. Bättre att få klart hela manuset i första omgången och åstadkomma ett råmanus. Dit hän ska man ju under alla omständigheter, och förhoppningsvis kanske idéerna infinner sig när man plöjer igenom manuset andra gången. Sagt och gjort – vidare till nästa kapitel. Men inte fan hjälpte det! Tvärstopp även där. Så nu har jag två kapitel som enbart innehåller några fattiga anteckningar om vad jag har tänkt! Fortsatte vidare till nästa kapitel … och nu känns det som att jag har ett tredje kapitel att lägga till högen av sådant som behöver bearbetas framöver. Lite extra frustrerande är det onekligen eftersom jag faktiskt har en tidslinje för storyn som faktiskt känns riktigt bra. Men jag får bara inte till berättelsen! It goes on and on and on …

Na-No-Wri-Mo april 2023

Lite hastigt och lustigt bestämde jag mig för att delta i Na-No-Wri-Mo, april 2023.
Kör ett lite blygsammare projekt den här gången. Bara 30 000 ord, och inriktar mig på min pågående roman ”Kalla mig Anna”.
Senast jag deltog var i november 2022, då målet var 50 000 ord – och mitt slutresultat landade på totalt 51 286 ord. Då var jag främst inriktad på ”Ashas sten”.

På väg med Anna

Lyckades komma en bit på vägen med Anna under kvällen. Alltså min roman Kalla mig Anna.

Med ens halkar jag tillbaka till tidigt 70-tal, och situationer som delvis är självupplevda, delvis uppdiktade, och det är riktigt fascinerande. Medan den fiktiva delen långsamt växer fram följer personliga upplevelser med i bakgrunden som en stöttande och inspirerande stark tråd. Känslan blir både intressant, spännande och emellanåt rentav nästan lite skrämmande. Trots den fiktiva delen, blir jag samtidigt påmind om hur ytterst nära jag själv faktiskt varit vid flera tillfällen framför allt i min ungdom att köra fast i ett förtärande destruktivt träsk av misslyckanden i livet.

Efter regntider kommer sol

Sen slutet av juli när jag drabbades av vad jag kallar ett filhaveri, då alla aktuella filer som jag arbetade med då blev förstörda, har jag arbetat för fullt med att försöka bringa ordning. Filerna som drabbades var min aktuella dagbok, min privata bokföring, bokföringen för förlaget, mitt aktuella bokmanus Regntider samt den tillhörande flödesskrivningen. Dagboken var kanske inte hela världen. Det gick att återställa hjälpligt från minnet och planeringskalendern, även om flertalet personliga tankar och funderingar gick förlorade. Bokföringen kunde jag korrigera med hjälp av kvitton och kontoutdrag. Bokföringen för förlaget hanterades på samma vis, och var samtidigt betydligt enklare eftersom det inte funnits så värst många transaktioner. De kom lyckligtvis senare! Betydligt värre var det med manuset till Regntider.
Den 15 juli var jag klar med det jag kallar råmanuset! Hade då arbetat med den från den 26 december 2019, och var alltså här klar med hela manuset. Nästan direkt satte jag igång med första rundan korrekturarbete. Den 21 juni körde jag backup på alla filer! Sen jobbade jag flitigt hela juli månad, nästan varje kväll i sommarljumma kvällar på altanen, och åstadkom en hel del förbättringar av texten som jag själv kände mig nöjd med. Den 26 juli råkade jag ut för filhaveriet, då allt arbete från backup-datumet 21 juni och framåt gick förlorat! Det var en hel del har det visat sig! Det har stundvis varit ganska frustrerande att arbeta med att försöka återställa, då jag hela tiden varit medveten om att jag hade fått till en hel del bra lösningar i berättelsen, som nu var förlorade. Men igår upptäckte jag en kopia av min flödesskrivning som jag sparat den 11 juli, som innehöll en mängd förbättringar av manuset som jag arbetat med sen den 21 juni! Därmed har jag kunnat återställa långt mycket mer av det ursprungliga manuset, än jag tidigare varit medveten om. Nu är det ”bara” arbetet mellan den 12 och 26 juli som saknas!

Skriver på altanen

Har tillbringat kvällen skrivande på altanen i den ljumma sommarkvällen, med en kall beer, och omgiven av en ljuvlig doft av vår vildkaprifol, och i sällskap med min fina kärlek.

Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Pandemivecka, ändå lite som vanligt

 Ännu en vecka har nått sitt slut. En vecka som inleddes med en irriterande mejlväxling som hade negativ effekt på inspirationen, och som vi ännu inte sett något konkret resultat av. Irriterande med folk som ser en korrekt efterfrågan om ersättning för utfört arbete som ett hot.
Annars har ju veckan präglats av den rådande situationen i vår värld. För vår personliga del har det egentligen inte haft någon direkt effekt. Vi har fortsatt våra liv i stort sett som vi brukar. Jag besökte Willys i Ystad för att storhandla, då det var en hel del varor vi behövde. Inga större problem. Möttes av en som vanligt välfylld och fräsch butik, där egentligen de enda varor som saknades var flertalet pastasorter, de vanligaste rissorterna, mjöl, jäst och många konserver. Och så naturligtvis toalettpapper. Ingenting som innebär någon panik för oss. Vi tar till oss av nyhetsrapporteringen och konstaterar att den överenstämmer väl med verkligheten. Det är faktiskt inte någon brist på varor, förutom de som folk panikartat och egoistiskt bunkrat. De varorna är det tillfälligt brist på, då leveranserna inte hunnit fram till alla ställen.
Stor del av kvällarna den här veckan har handlat om att se en tv-serie. Nämligen Extant med Halle Berry i huvudrollen. En lite annorlunda och spännande sci-fi-historia. Bra sätt att kolla in serier som har några år på nacken, så att alla avsnitt har visats. På så vis kan man klämma två-tre avsnitt per kväll.
Annars har veckan precis som vanligt handlat om skrivande, och en del hemsidesarbete för den del jag har betalt för.
Den kommande veckan innebär inte heller några större åtaganden. Vi närmar oss helgen då det åter är dags att skruva fram klockan, och här hoppas jag att man under de kommande månaderna tar ett vettigt beslut, och låter oss behålla ”sommartiden” som permanent tid. Vi vet ju alla att vi mår bra av ljus, och med permanentad sommartid får vi ju ljust lite längre på dagarna.

Omslaget klart (mer eller mindre) till Gudarnas Spira (del 2 i trilogin)