Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Pandemivecka, ändå lite som vanligt

 Ännu en vecka har nått sitt slut. En vecka som inleddes med en irriterande mejlväxling som hade negativ effekt på inspirationen, och som vi ännu inte sett något konkret resultat av. Irriterande med folk som ser en korrekt efterfrågan om ersättning för utfört arbete som ett hot.
Annars har ju veckan präglats av den rådande situationen i vår värld. För vår personliga del har det egentligen inte haft någon direkt effekt. Vi har fortsatt våra liv i stort sett som vi brukar. Jag besökte Willys i Ystad för att storhandla, då det var en hel del varor vi behövde. Inga större problem. Möttes av en som vanligt välfylld och fräsch butik, där egentligen de enda varor som saknades var flertalet pastasorter, de vanligaste rissorterna, mjöl, jäst och många konserver. Och så naturligtvis toalettpapper. Ingenting som innebär någon panik för oss. Vi tar till oss av nyhetsrapporteringen och konstaterar att den överenstämmer väl med verkligheten. Det är faktiskt inte någon brist på varor, förutom de som folk panikartat och egoistiskt bunkrat. De varorna är det tillfälligt brist på, då leveranserna inte hunnit fram till alla ställen.
Stor del av kvällarna den här veckan har handlat om att se en tv-serie. Nämligen Extant med Halle Berry i huvudrollen. En lite annorlunda och spännande sci-fi-historia. Bra sätt att kolla in serier som har några år på nacken, så att alla avsnitt har visats. På så vis kan man klämma två-tre avsnitt per kväll.
Annars har veckan precis som vanligt handlat om skrivande, och en del hemsidesarbete för den del jag har betalt för.
Den kommande veckan innebär inte heller några större åtaganden. Vi närmar oss helgen då det åter är dags att skruva fram klockan, och här hoppas jag att man under de kommande månaderna tar ett vettigt beslut, och låter oss behålla ”sommartiden” som permanent tid. Vi vet ju alla att vi mår bra av ljus, och med permanentad sommartid får vi ju ljust lite längre på dagarna.

Gudarnas Spira – på gång

View this post on Instagram

Posted @withregram • @din_boktrailer En ensam dödligt sårad ryttare med ett viktigt budskap som flytt i panik från Thargul Thor, tas om hand i byn Forsthal. Det är tid för den av gudarna utvalde att ge sig ut i sökandet efter delarna till den mäktiga Gudarnas spira, för att med den i sin hand kunna förgöra djävulen Faibors avkomma Khatzu. Per Lindskog debuterade hösten 2019 med sin första fantasyroman Eilaths hopp, som är den första delen i en trilogi kallad Legender från Thiramaar. Det två – Gudarnas Spira – planeras att komma ut under 2020. Arbetet med den tredje delen – med arbetsnamnet Regntider – pågår för fullt, och förhoppningen är att den ska komma ut under 2021. Han har hittills också medverkat i fyra antologier (Över en regnbågsfika, Över en fika kan allting hända, Lyckliga tider och En yngre man). Per har sen början av sjuttiotalet skrivit dagbok. Den handlar inte enbart om upplevelser i hans liv utan även tankar och funderingar om sådant som på olika sätt berör honom. Den fungerar också som en daglig flödesskrivning som bidrar till att stimulera skrivlusten. Idag omfattar den boken drygt 2,5 miljoner ord. #gudarnasspira @per.lindskog #trilogi @persbilder #eilathshopp #fantasy #joelsgårdenförlag #legenderfrånthiramaar #forfattare

A post shared by Per Lindskog (@per.lindskog) on

En dag i livet

ergergrth

En märklig dag i livet! Besök på Arbetsförmedlingen i ett ”klargörande samtal” som skulle skett för nästan ett halvt år sedan. Men bättre sent än aldrig kanske. Fick i alla fall bekräftat att jag kan få lönebidrag för att kunna ”prova på yrke”. Men A-kassan varar inte för evigt, och det känns som att utsikten att få något sådant arbete inte kommer att ske den närmaste tiden. Det kommer däremot sänkningen av ersättningen att göra. Så nu har jag lämnat ansökan om att få bli pensionär på riktigt.

Kvällen ägnades – som vanligt – åt fortsatt skrivande. Del tre i trilogi växer sakta fram, och just den här kvällen kändes extra positiv. Blev flera kreativa idéer som föddes i samråd med min älskade! Trollkarlen Cornizendo kommer att få uppleva känslor han aldrig tidigare känt av. Belvidia Bell kommer att ha ett kreativt samtal med Döden. Och så kommer kaldinierna att möte den store Frälsaren! Låter det rörigt?! Blir mindre rörigt när del tre kommer ut!

 

Säljande recension för ”Eilaths Hopp” – igen!

(Hämtat från Adlibris)
Kommentar av Sandra Petojevic 2020-02-10

Tjuven Timo planerar en stöt mot Kraacastska Kompaniets huvudkontor och den magre rufsige kemisten Alan Byhl råkar ideligen ut för mystiska mordförsök med giftpilar. Men den egentliga huvudpersonen är skojaren och korthajen Eilath Scarp som råkar ut för märkliga missöden och motgångar i jakt på magikern Cyn Moriander som anklagat Eilath för fusk och som hämnd förtrollat honom på ett minst sagt retfullt sätt, vilket fullständigt vänder upp och ner på hans tillvaro. Det är svårt att berätta mer utan att spoila, eftersom denna muntra fantasyroman bygger på överraskningar. Bokens berättarröst påminner lite om Tage Danielsson med sitt lakoniska allvar som genomsyras av en underfundig komik, men det som får mig att gapskratta är alla de dråpliga och absurda situationer som uppstår, helt i enlighet med denna fantasyvärlds kultur och på grund av helt vanliga mänskliga reaktioner och fördomar. Inget överspel så långt ögat når, vilket är mycket glädjande, och som verkligen ger boken dess kvalitet som humoristisk fantasy. Ingen person är övermänsklig, trots att det här är en värld med både magiker och drakar, de begår helt vanliga misstag som även den klokaste kan råka ut för. Och det är därför jag som läsare med stort intresse följer protagonisternas öden och äventyr genom hela boken. Denna frodiga fantasyroman, <i>Eilaths hopp</i> (Joelsgården förlag, 2019), är skriven av Per Lindskog med en vass satirisk penna full av berättarglädje. Den belyser såväl flyktingpolitik och nazism som sexism, kommersialism och kapitalism på ett mycket flyhänt och underhållande vis. Det finns förstås sorgliga scener, men de är inte längre än att någon, t.ex. en läkare, på fullt allvar fäller en replik som vrider mungiporna uppåt igen. Synd bara att layouten brister lite här, men det är petitesser i det här sammanhanget. Att trollkarlen Cornizendo i texten har ett fårigt, istället för fårat, utseende ger dock en kul poäng. Och för alla er som har svårt att hålla isär ett stort persongalleri, kan jag med glädje tillägga att i den här boken är det så smidigt utfört att man direkt märker vem som talar så fort de öppnar munnen, även om det bara är bifigurer. Snygga och passande namn är det också, såväl på personer som på platser. Och så är det fantastiska miljöskildringar, alltifrån Maddocs stinkande fabriker till den tjusiga gården i Abdera. Redan i bokens början blir man lässugen, för där är en tydlig och välritad karta som är en fröjd för ögat, och i slutet knyts berättelsen ihop med en snygg piruett. För det här är en riktigt rolig och rafflande men ändå fullvuxen fantasyroman, skriven med både passion och precision, ett Eldorado för dem som söker skojiga men ändå tänkvärda trevliga böcker att förströ sig med. Var bara försiktig när du läser denna bok i kollektivtrafiken – många scener fick mig att asgarva så att hela bussen vände sig om. Denna underbart kvicka och fartfyllda fantasybok rekommenderas varmt till alla vänner av Terry Pratchett, och får fem välfyllda penningpungar av fem!

Det växer…

Ja, jag är nog igång på allvar, eller i alla fall delvis. Har flera trådstumpar som ska utvecklas för att så småningom förhoppningsvis kunna knytas ihop. Vissa idéer visar sig ibland mindre bra, men där har jag lärt mig att det är bättre att låta det vara kvar så långt man skrivit, gör en markering så det är lätt att hitta tillbaka. Sen kan man kanske framöver ändå komma på en bra fortsättning att lägga till. Om inte är det bara att ta bort.
Men det känns i alla fall bra att kunna konstatera att del tre i trilogin ”Legender från Thiramaar” växer fram sakta men säkert! Och det är extra roligt att kunna skriva om trollkarlen Cornizendo som får en mer framträdande roll i den här delen, och tidsresor och den mystiska Belvidia Bell som en gång skrev boken ”Besegra det onda”.  Ja, det är verkligen roligt att kunna fabulera fritt!

Klar… eller nåt!

Äntligen klar! Eller nåt! Del två i trilogin ”Legender från Thiramaar” är klar. Nu ska den kontrolläsas av någon annan än mig själv.
Efter att först ha läst hela boken under vår semester på Kreta i höstas, där jag gjorde totalt 131 anteckningar om olika ändringar, har jag nu läst igenom och skrivit om, skrivit till och tagit bort under tre genomläsningar.
När jag påbörjade genomläsningen under semestern var det i princip ett komplett manus. Men eftersom idén hade väckts, och anammats, att den skulle bli del två i trilogin behövde det göras en del förändringar för att anpassas till del ett – Eilaths Hopp!
Den här delen blir en aning allvarligare i jämförelse med del ett, men även den här har en del inslag.
Har arbetat med att försöka göra berättelsen lite kortare, och har förvisso lyckats ta bort en del ”överflödig” text. Men då man samtidigt arbetar för att få till en bra gestaltning, blir det samtidigt en del tillägg i text.
När jag räknar sidantal baserat på hur ”Eilaths Hopp” såg ut, hamnar ”Gudarnas Spira” på hela 561 sidor! Det går nog inte att korta ner den mer, utan att i så fall förlora allt för mycket av berättelsen.
Nu kan jag på allvar börja arbeta med del tre!

Legender från Thiramaar – Gudarnas Spira kom först (Hur allt började, 2)

Min debutroman är Eilaths Hopp. Men egentligen kom idén till den långt senare än Gudarnas Spira. Den där lördagskvällen i februari då kompisen och jag skissade de första planerna för vår fantasyroman var året 1994. Förutom skrivandet av de första kapitlen, ritade jag på ett tidigt stadium även upp en karta över landet där allting utspelade sig – Thiarien. Jag insåg tidigt att det var en nödvändighet, inte minst för att jag själv skulle ha koll på var personerna i berättelsen befann sig. Likaså var det viktigt att ha en förteckning med namnen på alla karaktärerna och gärna en beskrivning av hur de såg ut.
Har lite då och då fått frågan vilka influenser jag har. Var jag hämtar inspiration.
När vi påbörjade vårt skrivande var jag starkt inspirerad av filmen Willow, som jag sett först då, trots att den egentligen kom under sena åttiotalet. Men jag hade även en del inspiration från datorspelsvärlden och spel som bland annat Sword of Vermillion och Zelda – A link to the past. Fram för allt det förstnämnda hade en väldigt bra story med ett ganska gott mått av humor. Spelet är från 1990, och när man ser det idag känns det som om det var ljusår tillbaka i tiden.
Men grunden i Gudarnas spira blev att huvudpersonerna hade i uppdrag att söka delarna till det kraftfulla vapnet Gudarnas spira, så upplägget var lite samma tanke som i de nämnda datorspelen.