Varm vecka

Efter en stillsam midsommarafton på altanen gick vi in i en väldigt varm vecka som tillbringats mestadels i hemmet där man samtidigt har friheten att klä sig hur svalkigt man vill. Midsommardagen ägnades för ovanlighetens skull främst åt bildhantering, i första hand i syfte att komplettera vår förlagssida. Det arbetet fortsatte även under söndagen.
När vädret egentligen är för varmt, är det också läsläge för mig. När man inte orkar göra något särskilt, sätter jag mig gärna bekvämt tillrätta på altanen under parasollens skugga och läser en bok. Så det blir ju å andra sidan också lite fler böcker lästa dessa dagar. Och några fler recensioner också.
Eftersom jag tillbringar mycket tid framför datorn är terminalglasögonen viktiga. Så efter att mina gamla bågar som funnits med i ganska många år började bli slitna så att de skavde över näsa och öron, var det dags för nya bågar. Så det blev ett besök hos optikern (Sjöbo Optik) där de snabbt och lätt bytte glasen till nya bågar. Under tiden besökte vi byns nyligen öppnade sushirestaurang, Mawii sushi, och fick ännu en utsökt måltid.
På torsdagen var det dags för några nervösa minuter på Bilprovningen. Besiktning av både bil och släp. Bilen gick rakt igenom utan anmärkningar. Släpet däremot behöver nya däck! Bra mönster, men däcken är torra. Inget konstigt egentligen. Släpet står mest parkerat på infarten, och däcken har suttit på troligen sedan släpet köptes 1999. Den dagen blev det även en vända till huset i Ystad för att fixa efter senaste gästerna.
Så avrundades veckan med en dagsutflykt till Fristad för några timmars umgänge med barn och barnbarn. Den dagen svalkades av med ett tillfälligt åskregn.
Söndagen gick åt till konfigurering av ny laptop, men även att fixa uppdateringar och optimering av en tidigare såld laptop.
Givetvis har veckan mellan alla andra aktiviteter ägnats åt fortsatt skrivande på del tre till Legender från Thiramaar.

Ännu en härlig recension för Eilaths Hopp (av Maria Imre Andersson)

Det bästa med en fängslande bok är att den lever sitt eget liv inom mig, även om jag för tillfället inte läser ur den.
Eilaths hopp”, gav mig en nyfikenhet på kommande kapitel, så att det var svårt att sluta läsa.
Efter en spännande inledning av boken blir Eilath plötsligt utsatt för en, milt uttryckt intrikat trollformel av en hämndlysten trollkarl, som just hade förlorat i ett spel med Eilath.
Hämnden vänder allt upp och ned för Eilath och leder till en spännande jakt efter trollkarlen, för att denne ska häva förtrollningen. Under resan möter Eilath, och slår också följe med ett brokigt sällskap och får uppleva en mångfald av händelser och känslor som han tidigare inte upplevt.
Med hjälp av den karta som finns i början av boken kan läsaren lätt följa med i resan med oväntade händelser, magiska skeenden och spännande upplösningar. Upplösningar som leder till ytterligare äventyr.
Boken har ett högt tempo, som blandas med stunder av stillhet och eftertanke. Eilath möter trollkarlar, småfolk, och kvinnor med stora kunskaper. De reser tillsammans, skiljs åt, för att senare i berättelsen mötas de igen. Eilaths hopp är en bok med en omvälvande inledning som ställer honom inför händelser som han aldrig kunnat föreställa sig.
Det är en fantasyroman, men den väcker ändå många tankar som är aktuella utanför berättelsens ramar.
Detta är en spännande och fängslande bok. Berättandet flyter välvilligt på fantasins vågor, och manar läsaren till nytänkande.
Boken bjuder läsaren på den mångfald som en mycket bra fantasyroman innehåller.
Jag ser mycket fram emot nästa bok och fortsättningen på berättelsen.

Maria Imre Andersson, Falun
Konstnär, författare och kreatör

Livslånga bevis

Jag kan föreställa mig att många som känt mina föräldrar, och som läst mitt inlägg ”Ett oönskat barn”, (publicerat på wordpress.com 2020-05-11) reagerar och tycker att jag är orättvis och allt för hård i mina ord. Säkert lätt att tänka. Men först och främst vill jag betona att jag skulle aldrig skrivit något sådant om det inte vore korrekt. Kanske jag även fortsatt hade hållit tankarna för mig själv, om det inte vore för den smärtsamma bekräftelsen jag fick när mors stenografiska tecken i hennes dagbok stod klart för mig! Släppt satsen! Tyvärr är det så att jag kan göra en mycket lång lista som bevisar mitt påstående.
Kanske jag för rättvisans skull också ska säga att far inte ska lastas allt för mycket i det här, även om jag hade önskat att han någon gång kunde tagit tag i det hela. Men han valde att tiga för husfridens skull.
Den 8 juli 1956, dagen efter att jag gjort entré i den här världen, skrev mor i sin dagbok om far; ” Jag tror han är lycklig för att vi fått en son”. Men det finns inga uttryck för hur hon själv kände.
Det största misstaget och tydligaste beviset för att jag antagligen inte var särskilt önskad, var den totala bristen på förståelse för mina problem i skolan. Jag var skelögd, blind på höger öga, vänsterhänt, klen och helt ointresserad av fotboll och andra sporter, och blev därför ständigt mobbad. Det gick självklart ut över hela min skolgång. Jag hade svårt att koncentrera mig och klarade inte av ämnena särskilt bra. Inte blev det bättre hemma heller. Jag fick aldrig någon hjälp med läxorna. Far var nästan aldrig tillgänglig, och frågade jag mor fick jag svaret ”Det ska du klara!” Men ingen, varken mina föräldrar eller de vuxna i skolan, fattade att jag var mobbad.
Nästa svek kom när jag i åttonde klass hamnade hos yrkesvägledaren och skulle välja riktning inför den avslutande nionde klassen och förbereda inför tänkt gymnasieutbildning.
Jag hade sedan länge ganska klart för mig vad jag ville satsa på. Ända sedan jag lärde mig skriva, har jag älskat att skapa berättelser. Jag har alltid varit intresserad av teckning, bildskapande och foto. Fram till åttonde klass var det just Teckning & Bild, Svenska och Engelska jag hade bra betyg i.
Alltså ville jag ha någon fortsatt utbildning i någon av dessa inriktningar, och önskade få den hjälp jag borde haft rätt till hos yrkesvägledare för att hitta rätt.
”Nej, nej! Det där är inget för pågar”, sa yrkesvägledaren. ”Du ska välja teknik!”
”Men det är jag inte intresserad av!”
”Det är det som gäller.”
Jag fick heller inget stöd hemifrån, och förhoppningen där var säkert naturligtvis att jag skulle satsa på samma yrkeskarriär som far. Att jag inte var ett dugg intresserad spelade ingen roll!
Så blev det som det blev. Djupt besviken segade jag mig igenom nian, och hatade alla tekniklektioner som uteslutande handlade om att glo på någon gammal sliten film om motorer, eller samlas runt en oljig motor i skolans källare. Allt under ledning av en gammal försupen lärare.
Så jag hade inga förutsättningar alls att söka någon vidare utbildning när jag slutade grundskolan.
När jag som sjuttonåring fick chansen att flytta hemifrån, tilläts jag det utan några vidare betänkligheter. Jag var naturligtvis glad för det, men det var säkert mina föräldrar också.
Varenda gång genom hela mitt liv, som jag av någon anledning kom hem till dem oanmält, möttes jag av mors irriterade kommentar; ”Usch, kommer du nu? Ja, du får gå ner till far och snacka med han. Jag har inte tid.” Samma sak om jag ringde. Det var nästan alltid far som svarade i telefon, men de få gånger mor tog luren var hennes svar; ”Usch, ringer du nu? Jag ska titta på tv!”
Jag har aldrig blivit kramad, aldrig fått höra att jag var älskad. Men mor var alltid mån om att berömma våra kusiner och även en del andras barn, som hon tyckte var så duktiga. Hon har aldrig sagt att jag var duktig.
Far gjorde nog vad han kunde för att släta över, genom att hjälpa mig med olika problem och även ekonomiskt. Men han var också alltid noga med att det skulle vara rättvist. Fick jag, fick även min syster och vice versa. Men oftast var det med mors uppriktiga ogillande. Det finns mängder med noteringar i hennes dagböcker kring att hon och far blivit osams för att han tvunget ska hjälpa oss barn.
Mitt bestående och smärtsamma minne från hennes sista månader i livet, var när hon just kommit hem från sjukhuset och en misslyckad operation. Framöver skulle hon vårdas i hemmet. Jag kom dit för att besöka henne, och min syster fanns redan i rummet där hon låg. Jag befann mig köket vägg i vägg med rummet när jag hörde hennes fråga till min syster; ”Hur ska jag göra för att slippa träffa Per?”
Allt detta har jag burit med i hela mitt liv! Alltid burit på känslan att mor nog aldrig egentligen velat ha mig. Därför blev det ett alldeles extra hårt slag när den tanken bekräftades av hennes simpla dagboksnotering den 7 oktober 1955, nio månader före min födelse. Släppt satsen!

Ett oönskat barn

När jag kring åren 2013 till 2015 läste igenom mors och fars dagböcker och dokumenterade allt av värde, hade jag förhoppningen att kanske få lite klarhet i hur mina föräldrars förhållande till mig egentligen var. När jag påbörjade arbetet med mina memoarer under 2012 var mitt främsta mål att försöka analysera och nysta upp alla brister som funnits fram för allt under min uppväxt. Jag har aldrig upplevt någon kärlek från mina föräldrar, och i synnerhet inte min mor. Allt kring mig möttes av enbart irritation, ointresse och ogillande från henne. Jag har alltid haft känslan av att vara ett oönskat barn. Genomläsningen av hennes dagböcker bringade dock inte den klarheten jag hade trott och önskat. Det väckte snarare fler frågetecken. Bland annat ett stort frågetecken kring varför det inte fanns bevarat några dagböcker från åren 1962 till 1972! Det vill säga de åren jag gick i grundskolan, då jag blev mobbad, medan jag hemma ansågs som ett misslyckat barn eftersom skolresultaten påverkades negativt. Min mor skrev dagbok från 1952 (kanske även tidigare) och fram till 2004 då hon dog. Som regel mest korta notiser, och långt ifrån varje dag. Men varför skulle hon inte ha skrivit någonting under de tio åren jag gick i grundskolan?! De åren då hon ständigt beklagade sig för släkt och vänner om hur besvärlig jag var och hur misslyckad min skolgång var! Jag är idag helt övertygad att dessa dagböcker har förstörts eller tagits hand om, för att jag inte skulle få ta del av sanningen.
Mina föräldrar kunde inte se vad som höll på att hända, och ingen annan vuxen heller för den delen. Känslan av att vara ett oönskat barn har följt mig hela livet. Genom åren har jag efterhand fått fler och fler bekräftelser på att det faktiskt var så. Oavsett de bristande uppgifterna i mors dagböcker finns det ändå några noteringar som trots sin korthet säger allt. Idag har jag dessutom fått klarhet i en notering, som jag tidigare inte kunnat tolka, som klart bekräftar att hon verkligen gjorde vad hon förmådde för att slippa sätta mig till världen!
En kort notering som hon skrivit med stenografi den 7 oktober 1955 bekräftar detta! Tecknen betyder; ”släppt satsen”! På dagen nio månader innan jag föddes.

Uppdaterat förlagsavtal påskrivet


För nästan en månad sedan var mitt manus till del två i min fantasytrilogi ”Gudarnas spira” äntligen på väg till tryckeri. Avtal var påskrivet och allt var klart, när jag plötsligt fick erbjudande om hjälp med manusutveckling från oväntat håll. Så – stoppa pressarna! Sedan dess har manuset valsat fram och tillbaka, och idag kunde jag äntligen – igen – lämna det ifrån mig för den sista genomgången innan tryckning.
Återstår dock att se vad det slutgiltiga resultatet blir.
Men det är på gång nu! Idag har jag skrivit på ett nytt uppdaterat förlagsavtal!

Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Håll avstånd


Så här i Coronatider när även fotoklubbens verksamhet i stort sett ligger nere, är det roligt att vi åtminstone kan ha lite samarbete med grannklubbarna. Vår klubb har fått glädjen att delta i en enkel tävling som Ystads Fotoklubb arrangerar.
Det här var mitt bidrag denna veckan! Ett motiv som jag tyckte passade bra i dessa tider.
Se alla deltagande bilder här! 

Överlevt

Så har vi tagit oss igenom ytterligare en coronavecka, med livet i behåll.
Veckan har präglats av ganska mycket bokläsning. Läste klart två olika böcker – ”När berget röt” av Yvonne Waern och ”Bortsprungen” av Britt Collins) – i helgen. Under veckan läste jag även Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”. Samtliga tre böcker har fått recensioner på min bokblogg.
Under veckan fick jag nöjet att få agera enmansjury åt Ystads Fotoklubb i deras coronaaktivitet ”Veckans bild”. En aktivitet som jag tyckte var en god idé för våra fotoklubbar, nu när pandemin sätter käppar i hjulen för vår vanliga aktivitet. Så jag frågade om även vår klubb, Sjöbo fotoklubb, fick vara med. Och det fick vi, så från denna veckan deltar även vi.
Mitt i veckan drev avsaknaden av inspiration oss till att ta en filmkväll. Filmvalet var inspirerat av det faktum att skrivandet av del tre i min fantasytrilogi ”Regntider” innehåller tidsresor. Så vi såg samtliga de gamla filmerna ”Tillbaka till framtiden”.
Coronan begränsar ju en hel del, och bland annat har jag inte kunnat bli klippt på ett tag. Jag kan visst stå ut med långt hår, men problemet är att mitt hår har en tendens att bli spretigt och okontrollerat framför allt kring öronen. Det är superirriterande! Lösningen kom av att min älskade kärlek åtog sig att klippa, trots minimal erfarenhet av sådan aktivitet. Själv resonerade jag att det spelar mindre roll hur det ser ut. Det växer ju ut igen. Och det blev över förväntan riktigt bra!
Lördagskvällen ägnades åt att spela in webbradio och en så kallad ”coronaspecial” som ska publiceras på Ariton förlags hemsida.
För övrigt har veckan totalt sett ändå främst, precis som vanligt, handlat om skrivande. Dels arbetet med del tre i min fantasytrilogi. Men även en del slutarbete med del två, där jag fått oväntad hjälp med manusutveckling.