Tror du på tomtar?

Tror du på tomtar?
Av: Per & Snezana Lindskog

Maggie sprätte upp den sista flyttkartongen som stod kvar mitt på golvet i den nya fräscha lokalen. Kartongen som innehöll dukar och bordsdekorationer. Nu var det bråttom. I morgon på självaste luciamorgonen skulle allt vara klart, prick klockan sju, när det var dags att öppna hennes nya alldeles egna kafferosteri.
Överst i lådan låg ett slitet foto. Hon tog upp det, vände på det, strök lite försiktigt med fingrarna över det och log igenkännande för sig själv. Det var ett klassfoto från 1990. Fjärde klass. Hela tjugoåtta år sen. Hur hade det hamnat i den lådan? Det borde varit packat bland hennes privata tillhörigheter som skulle till bostaden ovanför den lilla butiken. Det fotot hade hon dessutom inte sett på evigheter. Hon stack in det mellan kakburkarna på en hylla och fortsatte packa upp.
En stund senare anlände budet från blomsterhandeln med julrosorna hon skulle dekorera borden med. Hon kvitterade, tackade budet och bar sen själv in lådan med krukorna.   Budet hade hanterat kartongen lite ovarsamt, och hennes blick fastnade på några märkliga spår i den utspillda jorden på lådans botten. De såg precis ut som små avtryck av grovmönstrade skosulor, inte större än hennes tumnagel. Lustigt som det kan bli, tänkte hon innan hon skyndade vidare med sina göromål.

Kaj, hade dammat och fejat en lång stund i antikvariatet som var hans kärna i tillvaron. Varje år dagen innan Lucia, när alla hade sitt lussebak, dammade han av alla böckerna i hyllorna, och lådorna med inaktuella böcker, mest som en kär ritual. Han plockade fram samma gamla julgran och tomten Roger. Girlangerna som skulle pryda skyltfönstret var lite slitna men med en ny ljusslinga i sällskap skulle den piffa upp. Den sista lådan som fick sig en avstrykning med fibertrasan hade öppnat sig en aning. Han kunde skymta boken som låg överst. En kär bok med kantstött slitet omslag. En alldeles speciell utgåva av Dickens En Julsaga, upplaga år 1990, illustrerad av Roberto Innocenti. Han öppnade bokens pärm och såg inskriptionen. Märkligt, boken fanns inte att hitta någonstans under alla åren. Vad var det, han räknade tyst, 28 år hade gått sedan han fick den. Ingenstans fanns den alla dessa år, som han hade letat. Den skulle han lägga i skyltfönstret, men inte sälja den. Det var den för kär för.

Sirpa drog den röda julgardinen åt sidan, torkade av imman för att kika ut genom det lilla fönstret. Årets första snö, hon log, det vackraste som finns är de allra största flingorna som långsamt singlar ner så att man kan skönja kristallernas symmetriska skönhet. Hon tänkte först delge Toivo sin vackra tanke men insåg att hennes surgubbe minst av allt ville höra den och behöll den inom sig. Stunden innan hade han muttrat något om den annalkande kylan och var säkert lika avig till vintern och julen som varje år. Senast han kostade på sig något som liknade ett leende var i somras när hon hade sytt badbyxor till honom i födelsedagspresent. De var storblommiga med vajande blåklint mot en himmelsblå bakgrund. Imorgon skulle han resa söderut på sitt stora juluppdrag. Hur skulle det gå tänkte hon för sig själv och suckade tungt.

Toivo var känd som den mest sura tomten i byn. Sirpa hade det inte lätt. Alltid var han grinig och alltför sällan ens på någorlunda bra humör. När det beslutades på tomterådet att Toivo skulle få årets juluppdrag skakade Sirpa på huvudet. Av hennes min kunde man uttolka att Toivo omöjligt skulle klara av just ett sådant uppdrag. En god gärning inför den stundande julhelgen var ingen lätt uppgift för någon, än mindre för Toivo.
”Vojne, vojne, int ska ni ge Toivo detta uppdrag, det kommer att gå illa och vad blir det då av den goda gärningen som ska stå för denna tomtebys rykte.”
”Men Sirpa, din Toivo har aldrig fått uppdraget, så det var väl på tiden. Han klarar det säkert ska du se”, sa Timo, en av tomtarna i tomterådet.
”Ack Toivo”, sa Sirpa och tystnade.
Toivos största problem var att han inte tålde mjölksocker och borde egentligen inte äta julgröt som han älskade. Allt detta hände under en tid då låglaktosprodukter ännu inte var kända i tomteland och ej heller fanns det laktrastabletter som människorna på senare tid har uppfunnit. Alltså fick han stå ut med sin bullriga mage. En sur mage gör ingen gubbe glad.

Maggie pysslade och pyntade fint inför morgondagen, nynnandes Stilla natt. Risgrynsgröten låg i grytan och svalnade. När allt var klart satte hon sig ner vid ett av borden med en tallrik gröt med socker och kanel. Men så kom hon på en liten speciell tanke, hon tog fram ett pyttelitet fat i glaserad keramik och fyllde det med gröt, en liten träsked hade hon också sparat, mest för känslans skull. Det lilla fatet flyttade hon runt innan hon bestämde sig för att placera det precis vid den laddade kaffekokaren. På så vis skulle hon få svaret i samma stund hon satte igång morgonkaffet. Nej, hon trodde inte på tomtar och troll längre. Det var mest för julkänslans skull.

Sirpa sov inte ordentligt första natten efter Toivos resa. Under natten tänkte hon sig fördärvad. Inom henne växte planer, en långväga resa. Hon skulle se till att finnas för Toivo om han behövde hennes hjälp. Det första hon gjorde tidigt i ottan var att svepa sjalen om sig och bege sig ut i snödrivorna till tomtefars kontor.

Heiko, tomtefar, nickade förstående, han hade en perfekt lösning. Skönt tänkte Sirpa och godtog att hon skulle transporteras med tomtefigurer i porslin, direkt till Maggies lilla butik. I lådan satt Sirpa helt förtvivlad. Hon hade glömt osynlighetspulvret. Inte gick det an att hon blev upptäckt när lådan öppnas.

Toivo stånkade och pustade när han utmattad satte sig tillrätta bland små kottar och kulor. Det var inte helt lätt att klättra upp till den vackra julkransen som prydde porten mellan de båda butikerna. Men nu var han på plats, och kunde för en stund andas ut. Han kände sig nöjd. Han hade lyckats plocka åt sig ett brev adresserat till innehavaren av kafferosteriet från brevbäraren, och pressat ner det i antikvariatet Älskade böckers brevlåda. Maggie plus Kaj skulle bli sant. Och den första snön hade romantiskt ramat in bilden som svällde av julefrid. I fickan höll han handen hårt om den lilla hjärtformade asken med det magiska glitterpulvret. Den rätta stunden skulle han blåsa ut det över de utvalda och därmed fullborda sitt uppdrag.

Kaj föste bort snön framför dörren med den antika lilla spaden som han tog fram varje vinter. Så fort han öppnade dörren till antikvariatet tog han upp posten som låg som drivor på golvet. Han bläddrade bland julkort och en del räkningar. Märkligt att det fortfarande kommer julkort trots e-postens inträde. Hans blick fastnade på kuvertet postat till Maggies Kafferosteri. Maggie! För en stund försvann han i tankarna bort till en jul för länge sedan, när hans klasskamrat och första kärlek flyttade till landet. Den sista julafton som deras familjer firade tillsammans hade de lovat att brevväxla och hålla kontakten. Maggie som hade gett honom boken i julklapp för så många år sedan. Vad som hände därefter var ett frågetecken men brevväxlandet kom inte ens igång. Hur Maggie kände det var han osäker men han visste, det var den där speciella känslan. Han rycktes ur sina drömmar, nå, ja, det finns ju många som heter Maggie. Det kunde inte vara annat än just ett sammanträffande.

När Maggie la ifrån sig den elektriska tandborsten, hörde hon kaffekokaren porla. Drömde hon? Det doftade nybryggt kaffe. Kaffekokaren var i full gång och det pyttelilla grötfatet var tomt. Hon nöp sig i armen, det kändes. Hon öppnade skåpsluckan, tog fram en kopp. När kaffet just runnit ner hördes ett pruttande, hon vred huvudet mot ljudet, fnissade och funderade på vad grannen i antikvariatet hade ätit. Handen på dörrhandtaget, nej den är låst, likaså fönstren. Har jag gått i sömnen, ätit gröten själv? Möss? Nej det luktade inte möss, snarare en fis så som farfar brukade åstadkomma. Han blev ju laktosintolerant stackarn, på gamla dar.
Det bankade på dörren, en försändelse till. Just det, kunde det vara tomtefigurerna hon hade beställt. Lådan kändes lätt. Hon öppnade försiktigt så att inte något skulle gå sönder. Hon tittade ner på figurerna och blev helt stel. Försiktigt förde hon sitt pekfinger mot en tomte som inte såg ut som de andra. Ett svagt fnitter hördes och Maggie stelnade till i rörelsen.
“Det är inte sant!”
“Jo, faktiskt. Men snälla… säg inget. Du har inte sett mig, ok?”
“Men… det gör jag ju…”
“Jo, men det borde du inte kunna. Jag har glömt osynlighetspulvret.”
“Menar du att det kan finnas fler… fler såna som du, fast osynliga?”
“Troligen! Eller… jag hoppas det. Har du kanske träffat Toivo? Jag är Sirpa hans fru”
Maggie skakade på huvudet.
“Är han…hmm… också en sån där… hmm… porslinstomte som du, som andas och pratar och…”
“Ja, något i den stilen ja.”
“Så är det han som ätit upp gröten då?”
“Gröt!? Har du serverat Toivo gröt?”
“Om det är så han heter så… ja, antagligen.”
“Voine voine… han tål det ju inte stackarn.”

Samtidigt i trapphuset utanför kafferosteriet, stod Kaj med brevet i hand och skulle just knacka på dörren, när Toivo försiktigt kikade fram ur sitt gömställe. Han drog ett djupt andetag och blåste för allt hans små lungor förmådde ett moln av magiskt glitterpulver i ansiktet på Kaj, i samma stund som han knackade på dörren.
Dörren öppnade och Maggie kom ut.
“Ja?” sa hon.
För en stund tappade Kaj talförmågan.
“Är… är du Maggie?”
“Ja…”
“Hej hej, jag är Kaj från antikvariatet här bredvid…”
Maggie såg på honom.
“Kaj… mår du bra?”
“Oja, jag mår… fint.” sa Kaj med ett fånigt leende.
Toivo drog ett nytt djupt andetag och blåste ett nytt moln glitterpulver mot Maggie.
“Du beter dig konstigt… sa du… Kaj?”
“Jag ska inte öppna förrän om en timme. Kom in. Kaffe?” Ett märkligt leende spred sig över hennes ansikte, igenkännande. Några små pusselbitar började falla på plats. I ögonvrån såg hon glittrande partiklar flyga runt och nå hennes inandningsluft.
“För 28 år sen…”, hon avslutade inte meningen.
“Ja, så skumt, jag minns…”
Han klev in frånvarande och omtumlad, satte sig ner mittemot henne och tittade på henne som om han nyss sett en ängel stiga ner från himlen.
Maggie granskade hans ansikte och hans leende. Det var Kaj som hon miste kontakten med när de var, vad… Tio år?
“Jag är såååå.. vad ska jag säga förvånad… man skulle tro att det är något magiskt, men jag tror inte på sånt, gör du?”
“På tomtar menar du?” sa hon och sneglade mot fotot som satt instucket mellan kakburkarna. Nu var hon säker på att det var arrangerat. Kanske av en tomte.
“Jo, jag tror”, sa hon och tog fram kaffekannan och två koppar. Kaffet som tomten Toivo hade kokat, tänkte hon.
“Märkligt, igår kväll hittade jag boken som jag fick av dig vår sista jul!
“Har tomtarna kanske varit hos dig också?”

Efter en stunds samtal föll resterande pusselbitar på plats. De hade funnit varandra efter alla dessa år. Och inandningsluften, tja den var laddad med kärleksstoff, det visste hon.

Under hennes lilla gran hade hon detta året packat en låda med fyra tablettaskar från Apotea med laktrastabletter till Toivo. Borde räcka ett år framåt. En alldeles egenhändigt virkad sjal i pyttestorlek till Sirpa. Vilken underlig jul det blev. Kaj tittade frågande på paketen under granen och log.
“Till tomtarna?
“Ja, visst, tror du nu?”
”Ja,” sa han och kysste henne ömt på kinden. De anade att två par ögon såg kyssen.