Har med råge passerat tidpunkten då jag varit pensionär i fyra år! Nu åtnjuter jag den där trivsamt stressiga pensionärstillvaron då man nästan skulle behöva anställa folk för att hinna med allt. Skrivandet flyter på. Vårt förlag har fullt upp. Plus diverse andra uppdrag som exempelvis hemsidesarbeten med mera. Kort och gott är det här med att vara pensionär liktydigt med ett synnerligen aktivt liv, faktiskt emellanåt nästan mer aktivt än det var när man arbetade. Och kanske det egentligen är ganska självklart. Som pensionär är man inte låst av några tider typ att man måste gå och lägga sig för att komma upp i tid, eller så som det ofta var för mig, att man påbörjat något konstruktivt, bara för att kanske timmen senare vara tvungen att avrunda eftersom det var dags att bege sig till jobbet.
Och nä … jag har inget behov av att fördriva pensionärstiden med släktforskning, virka sängöverkast eller knåpa ihop fantastiska bakverk. Eller spela boule med grannskapets övriga gamlingar. Eller bara sitta i en vilostol i trädgården och lyssna till fåglarna. Inget ont i någon av dessa aktiviteter, men jag har inte tid. Kanske nån gång i framtiden … när jag på riktigt inte orkar jobba längre.
Hade paket att hämta på Tempo i Blentarp, och valde att ta cykeln. Så det blev en tur på 6,9 km i den råkalla dimmiga luften.
Att det behövs träning och arbete för bättre kondition är nog uppenbart. Turen tog drygt 48 minuter effektiv cykeltid. Det är egentligen alldeles för mycket. Normalt har den turen tagit knappt en halvtimme fram och tillbaka. Så – fortsättning följer. För övrigt blev det en lite splittrad dag, med en mängd olika järn i elden som behövde hanteras. Eller nåt. En del avtal som skulle fixas. Ytterligare kompletterande arbete med Belvida Bells hemsida. En del andra småsysslor. Uppdateringar med fotoklubbens hemsida. En del kommunikation kring en Facebook-grupp jag medverkar som admin för, där vi försökte reda ut lite struligheter. Har även skrivit ner ett första utkast till en liten filmsnutt vi ska producera, som med en god portion tur kan leda till lite spännande saker.
Och resten av kvällen får jag försöka ägna åt Thiramaar.
Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert. Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen. På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget. Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension. Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar. Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget. Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka. Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.
Andie Lindskog 