Etikett: Pensionär

Publicerat den

Pensionärsliv

Har med råge passerat tidpunkten då jag varit pensionär i fyra år! Nu åtnjuter jag den där trivsamt stressiga pensionärstillvaron då man nästan skulle behöva anställa folk för att hinna med allt. Skrivandet flyter på. Vårt förlag har fullt upp. Plus diverse andra uppdrag som exempelvis hemsidesarbeten med mera. Kort och gott är det här med att vara pensionär liktydigt med ett synnerligen aktivt liv, faktiskt emellanåt nästan mer aktivt än det var när man arbetade. Och kanske det egentligen är ganska självklart. Som pensionär är man inte låst av några tider typ att man måste gå och lägga sig för att komma upp i tid, eller så som det ofta var för mig, att man påbörjat något konstruktivt, bara för att kanske timmen senare vara tvungen att avrunda eftersom det var dags att bege sig till jobbet.

Och nä … jag har inget behov av att fördriva pensionärstiden med släktforskning, virka sängöverkast eller knåpa ihop fantastiska bakverk. Eller spela boule  med grannskapets övriga gamlingar. Eller bara sitta i en vilostol i trädgården och lyssna till fåglarna. Inget ont i någon av dessa aktiviteter, men jag har inte tid. Kanske nån gång i framtiden … när jag på riktigt inte orkar jobba längre.

Publicerat den

Ingen typisk pensionär

Jag har officiellt varit pensionär nu i drygt tre och ett halvt år, men har fortfarande inte lyckats halka in i de där pensionärsrutinerna som annars tycks vara något slags självklarhet när man blir pensionär. Det där när ens dagliga rutiner handlar om att äta en lagom hälsosam frukost, kanske med dagens tidning och en extra kopp kaffe. Och på det den där sedvanliga morg0npromenaden. Den man kunde tagit om man fortfarande varit hundägare. Nu får man väl nöja sig med att jaga rullatorn några kvarter istället. Sen kanske en vända i pensionärsgrupperna på Facebook, för att trots allt upprätthålla ett slags image att man visst är up to date i sociala medier-världen. Kanske en vända till den lokala handeln för att inhandla något av livets nödtorft. Sen hög tid för en middagslur, så man orkar med eftermiddagskaffet med den där lilla glassbiten som blir lite extra guldkant. Och plötsigt är det hög tid för kvällsmat. Det får bli lite rester ur frysen, och det får gå snabbt, så man inte missar kvällskaffet framför tv-n. Tio är det ju dags att lägga sig, så man orkar upp nästa dag och väcka tuppen.

Suck! Jag är sååå långt ifrån detta! Visst kanske det finns vissa rutiner i min pensionärstillvaro, men ingenting som inte går att rucka på om det skulle behövas. Ja, jag brukar faktiskt vakna ganska tidigt. För det mesta. Men inga planer anpassas till mina rutiner! Det är rutinerna som anpassas till planerna! Inget omöjligt att frukost intas först vid middagstid. Vid de tillfällena blir ju eftermiddagsfikat nästan lite överflödigt, och heller inget som ser särskilt bra ut på vågen. Så det händer ganska ofta att vi står över, och nästa måltid blir istället kvällsmaten. Allt sker kort och gott utifrån hur våra planer ser ut för dagen. Och de ändras ofta. Några fasta låsta rutiner finns inte, och om så vore, skulle det ändå inte innebära några hinder för de dagliga planerna.

Publicerat den

Pensionsrenovering

Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.

Publicerat den

In the world of authors…

Veckan inleddes med ett, om än lite luddigt, besked om att något kan vara på gång med vårt rättmätiga krav. Följt av ännu en god intäkt till förlaget, plus beställning på nya uppdrag. Behöver väl knappast nämnas att veckan precis som vanligt handlat mest om författarvärlden. En liten avstickare till fotovärlden har jag dock också hunnit med, i form av en summering och sammanfattning av fotoklubbens digitala årsmöte.
Veckan då pensionen ”bearbetas” och månadens ekonomi hanteras har jag också konstaterat – igen – att det där med Facebook-grupper för pensionärer inte är något för mig. Kan konstarera att det mest tycks handla om kak- och bullbak, stillsamma promenader, och nostalgiska tillbakablickar. Kanske trevligt, men trots min ålder känner jag mig inte där. Jag är inte rätt ämne för att sitta och nicka med och tycka att allting var bättre förr. Att dessa sidor dessutom tycks sakna motstånd mot diverse politiska yttringar och fram för allt arroganta högerextrema åsikter gör att jag gärna tackar och avstår. Men kanske det är så att med en ambition och önskan om att leva vidare med någorlunda frisk hjärna till minst hundraårsdagen, känner jag mig inte ett dugg som en pensionär. Även om jag på papperet faktiskt är det. I synnerhet inte nu när saker och ting börjat gå allt mer i den riktning i min tillvaro, som det skulle gjort för trettio år sen.

Publicerat den

En vanlig lördag …

En alldeles vanlig lördag, när kärleken och jag försöker svara på ett antal intervjufrågor, samtidigt som redigeringsarbetet av Regntider går vidare. Och idag har jag kunnat färdigställa en novell som jag har skickat in till en aktuell novelltävling. Apropå noveller har vi även ett korrekturarbete som kommer att leda till mer inkomster till Belvida Bell! En vanlig lördag i en hårt arbetande pensionärs liv.