Med lunginflammation och Covid har skrivandet gått i stå! Jag har förvisso svårt att låta bli tangenterna, men hjärnan är för seg för att kunna tänka ut några användbara idéer. Med några få undantag har jag varit ganska ineffektiv vad gäller skrivande i princip sen trettonhelgen. Sen Covid bröt ut i början av den här veckan har det varit än mer begränsat. De senaste dagarna har jag i princip bott i soffan i sällskap med Netflix och Mogwai (vår katt). Men, jag är ju den där typen som i motgångar och besvärligheter i allmänhet resonerar att det är bara att bryta ihop och gå vidare, så jag tycker mig ändå se ljuset i tunneln. Vistelsen i soffan har nog haft ”läkande effekt”, för det gör mindre ont i lungorna och det är mindre rivit i halsen. I sammanhanget kan jag konstatera att ölen inte smakat särskilt bra! Så visst fan är jag sjuk!
Vi har dragits med Covid nu i snart två år! Hanteringen i samhället har varit skiftande, och egentligen är det kanske ingen som med säkerhet kan säga om det hanterats rätt eller fel. Vad som dock känns fel är att man förra hösten ganska säkert släppte på restriktionerna allt för tidigt. Med det givna resultatet att smittspridningen ökade igen. Under innevarande år har vaccinationerna äntligen kommit igång, och utvecklingen har successivt varit allt mer positiv. Så kom hösten igen och misstagen upprepades. Man släppte för tidigt på restriktionerna och åter igen ökar smittspridningen. Nu talas det om att införa ett Covidpass, för att ge de som vaccinerat sig tillträde till offentliga sammanhang, och kanske genom detta tvinga fram att fler vaccinerar sig. Just nu känns det som den enda rimliga lösningen. Det må så vara att det kan finnas personer som av olika mediciniska skäl inte kan ta vaccinet, men de är med all säkerhet redan betydligt mer återhållsamma i offentliga sammanhang. Men att kunna vägra vaccin på grund av diverse tvivelaktiga anledningar, måste i så fall också innebära att man måste stå ut med restriktioner. Ska vi någonsin få bukt med den här pandemin krävs det med all säkerhet också kraftfulla åtgärder. Att vägra vaccinera sig med motiveringen att man inte vet exakt vad vaccinet innehåller, eller vilka biverkningar det kan ge, eller ännu värre att hävda olika konspirationsteorier är en grov kränkning mot alla de som insjuknat eller avlidit i Covid, liksom all sjukvårdspersonal som fått slita hårt!
Beskedet borde vara väldigt enkelt! Vill du vara delaktig i offentliga sammanhang, kunna leva ett normalt liv utan en mängd restriktioner, får du också ta ditt ansvar fullt ut!
Gick in i den här veckan med idétorka! Vilket på sätt och vis kanske var bra, eftersom vi har varit fullt sysselsatta med korrekturarbete åt två olika kunder. Under den här veckan har vi även samlat bevis till en diger lunta för att understryka viljan att få skälig ersättning för tid vi spenderat föregående år, åt en kund som betraktat vårt legitima krav som ett hot. Mot veckans slut fick vi beskedet att en vän jag personligen känt i trettio år, avlidit i corona! Det har fått oss att känna att verkligheten kommit oss lite för nära, även om vi inte träffats personligen sedan våren 2019. Detta förstärker ytterligare min ilska över de trashjärnor med foliehattar som bland annat i helgen gett sig ut på våra gator och torg och skanderat att covid är en bluff och så vidare. Deras agerande är ett upprörande hån mot alla som avlidit, alla som varit sjuka och alla som har anhöriga och vänner som drabbats av corona. För att inte tala om all sjukvårdspersonal som sliter häcken av sig för att hjälpa alla drabbade. Och om man hävdar att corona är en bluff – varför går man då ut och demonstrerar med munskydd?! Som en lite bisarr detalj på den sorgliga nyheten, fick vi under veckans sista vardag klart med våra livförsäkringar, som härmed gäller till den dagen vi kan blåsa ut åttiofem ljus på födelsedagstårtan. Om vi nu kan det utan att löständerna följer med. Slutligen kan jag konstatera att det nog har hjälpt att arbeta lite med andras bokmanus ett tag. Känns som att det kanske börjar bli lite ordning på idékammaren nu.
Ännu en vecka har nått sitt slut. En vecka som inleddes med en irriterande mejlväxling som hade negativ effekt på inspirationen, och som vi ännu inte sett något konkret resultat av. Irriterande med folk som ser en korrekt efterfrågan om ersättning för utfört arbete som ett hot.
Annars har ju veckan präglats av den rådande situationen i vår värld. För vår personliga del har det egentligen inte haft någon direkt effekt. Vi har fortsatt våra liv i stort sett som vi brukar. Jag besökte Willys i Ystad för att storhandla, då det var en hel del varor vi behövde. Inga större problem. Möttes av en som vanligt välfylld och fräsch butik, där egentligen de enda varor som saknades var flertalet pastasorter, de vanligaste rissorterna, mjöl, jäst och många konserver. Och så naturligtvis toalettpapper. Ingenting som innebär någon panik för oss. Vi tar till oss av nyhetsrapporteringen och konstaterar att den överenstämmer väl med verkligheten. Det är faktiskt inte någon brist på varor, förutom de som folk panikartat och egoistiskt bunkrat. De varorna är det tillfälligt brist på, då leveranserna inte hunnit fram till alla ställen.
Stor del av kvällarna den här veckan har handlat om att se en tv-serie. Nämligen Extant med Halle Berry i huvudrollen. En lite annorlunda och spännande sci-fi-historia. Bra sätt att kolla in serier som har några år på nacken, så att alla avsnitt har visats. På så vis kan man klämma två-tre avsnitt per kväll.
Annars har veckan precis som vanligt handlat om skrivande, och en del hemsidesarbete för den del jag har betalt för.
Den kommande veckan innebär inte heller några större åtaganden. Vi närmar oss helgen då det åter är dags att skruva fram klockan, och här hoppas jag att man under de kommande månaderna tar ett vettigt beslut, och låter oss behålla ”sommartiden” som permanent tid. Vi vet ju alla att vi mår bra av ljus, och med permanentad sommartid får vi ju ljust lite längre på dagarna.