Fortsatt ledig med smärta!

Det blev en natts arbete efter två veckors semester i värmen. Men mer arbete än så blir det inte det här året. Var på remissbesök på Handkirurgen i Malmö idag eftersom mitt så kallade triggerfinger kommit tillbaka. Fick en kortisonspruta mot det den 19 februari, och det hjälpte förvisso. En tid! Men sen några månader tillbaka har det kommit tillbaka igen. Tydligen ger man enbart spruta en gång. Nästa steg är operation, och det blev det idag. Hoppas  verkligen det hjälper nu, för så ont som det gjort nu sen bedövningen släppt gjorde det inte efter mina tumbasoperationer. Och detta var en betydligt enklare operation.

90 dagar blev drygt tre veckor

Den förste i denna månaden fick jag besked att man inte kunde leva upp till vårdgarantins 90 dagar när det gällde operation av min vänstra tumled. Med andra ord räknade jag med att det kunde bli operation kanske tidigast i början av december, eller möjligen inte förrän in på nästa år. Vårdgarantin innebär ju att man har rätt att få vård på annat sjukhus, och eftersom jag känner att jag inte vill dra ut på det här mer än nödvändigt, ringde jag idag för att få veta mer om vart jag i så fall kan vända mig. Det visade sig att en kallelse är på väg till mig, och jag är uppsatt för operation den 27 september!
Ja, jag tyckte att det blev lite konstigt då läkaren vid mitt förra besök sa att det inte var särskilt lång väntetid, och bara några dagar efter fick jag brev med information att det INTE skulle bli inom vårdgarantins 90 dagar. Rent allmänt är det tydligen så att det är lång väntetid, men INTE till den här avdelningen!
Så det betyder med andra ord att det är mindre än två veckor kvar tills det är dags.

Tillbaka till ruta ett!

Var på återbesök hos Handkirurgen idag. Det blev ingen förlängning av sjukskrivningen, varken halvt eller helt! Inga konkreta planer om operation av vänster tumled, trots att jag har precis lika ont i den nu, som jag hade den 6 juli 2016 då jag stannade hemma från jobbet! Att jag på grund av återgången till jobbet dessutom åter fått ont även i den opererade högra tumleden igen, var tydligen mest något jag fått räkna med. Mest istället beskedet att man börjar bli gammal – det hör till med krämpor! Å andra sidan är det här mer än ”bara ålderskrämpor”. Det är en förslitning på grund av 28 år i samma yrke, som jag inte själv kan veta vart det ska leda. Kommer jag att sitta som pensionär med tummar som värker så mycket att jag inte längre förmår eller orkar använda mina händer alls!?

Ska man acceptera det!?

Dessvärre säger pengarna att jag inte har något val!
Men hela den här processen med operationen av höger tumled och drygt åtta månaders  sjukskrivning känns mest som bortkastad tid nu!

Se framåt

omslag-semester-2016Närmast ser jag fram emot tisdag den kommande veckan då stygnen ska tas. Ska bli skönt att få av bandage och stödskenan, även om det ska sättas på nytt. Känns som att det lite skaver mot tumleden, och det gör rejält ont fortfarande. Sen kan jag konstatera att vänster tumme knappast blivit bättre av vila! Det gör mer och mer ont, så det råder knappast något tvivel om att även den måste opereras.
Ska även försöka välja ut bilder till fotoklubbens Årstävling 2016 – kategorier Färg, Svart-Vitt och Valfritt.
Och så blir det lite förberedande planering för kommande händelser.

Summering och framtiden

Hemkommen efter tumbasoperationen kan jag summera lite det som hänt.
Jag åkte in kvällen före operationen för att helt enkelt få en någorlunda lugn morgon timmarna före operationen.
Möttes vid entrén av två sköterskor som hette Lena och Lena (!) som visade var jag skulle ”bo”. Första att göra var att dra på sjukhuskläder med bland annat kalsonger modell militärtält!
Ägnade de senare kvällstimmarna åt att kolla film på min medhavda surfplatta.
Nattsömnen blev inte den allra bästa. Min 67-årige rumskompis hade opererats under dagen, och nersövningen hade gjort honom orolig i magen, så han kräktes ett flertal gånger under natten. Han hade också problem med att tömma blåsan, och gick på toa vid åtskilliga tillfällen. Och så pratade han hela tiden för sig själv, typ ”Fan… får gå och pissa igen”.
Störigt, men jag tyckte ändå synd om honom. Han hade det ganska besvärligt.
Min egen operation då… tja, runt 8.30 bar det iväg i rullstol till narkosavdelningen. Förundras över den känslan när ens egna kroppsdelar sakta försvinner bort tills man till slut knappt ens är medveten om att den finns. Reagerade när jag plötsligt där jag låg bland diverse dukar och skydd såg en hand, och tänkte -jösses, vilken stor hand den sköterskan har- tills jag insåg att det var min egen.
Själva operationen förflöt ganska bra. Man känner då och då att någon pillar på ens hand, men det är också allt. Men när läkaren påbörjade arbetet med att avlägsna den benbit som orsakat problemen, upplevde jag emellanåt en ganska obehaglig känsla. När han fick ta i gjorde det förvisso inte ont, men däremot kände och även hörde jag hur det knäppte till i skelettet vid min axel!
Lite ruggig känsla.
Men under hela operationen, som varade i knappt en timme, pratade jag  bilder, skrivande och skola med narkossköterskan. Så tiden gick ganska fort.
Sen var det tillbaka till avdelningen, och äntligen frukost. Fick mackor med ost, skinka, tomater och gurka och sällan har det varit så gott som nu! Sen bara kopplade jag av liggande i sängen och lyssnade på min egen spellista på Spotify, som jag kallar Stillhet. Ren njutning!
Först framåt kvällen började bedövningen släppa, och det började göra ont. Fick olika dosering med medicin, som dock inte hjälpte särskilt mycket. Men till slut fick jag något med morfin, och då gjorde det mindre ont.
Satt på kvällen och pratade en stund med rumskompisen, tills medicinen började göra huvudet tungt. Lite filmtittande och sen kunde jag sova. Lite mindre oroligt än kvällen innan.
Väl hemma inleds en tid med närmare två månader då jag måste försöka klara det mesta med en hand. Det funkar men man får försöka vara lite kreativ och komma på lösningar när man inte längre kan göra saker som man brukar.
Dock – att skriva på datorn fungerar i st0rt sett utan problem, även om det kanske går lite långsammare än vanligt. Och hanterandet av datormusen har jag, åtminstone tills vidare, lagt över till vänsterhanden.
Det blir lite intressanta utmaningar, och man får väl vänja sig vid att saker och ting tar lite längre tid att klara. Men jag har ju å andra sidan ganska gott om tid!

Slutligen måste jag tillägga att jag vill ge en stor eloge till alla sjuksköterskor, undersköterskor och läkare på handkirurgen på Malmö Universitetssjukhus! Finns absolut ingenting att klaga på! Professionella, vänliga och trevliga och verkligt måna om att ta hand om oss patienter på bästa tänkbara vis!
img_6092

Den närmaste framtiden

Var på inskrivning på Handkirurgen i Malmö idag inför den kommande operationen. Samtal med läkare, narkosläkare och arbetsterapeut. Även om det mesta handlade om bekräftelse av vad jag redan hört eller läst mig till, så det blev det i alla fall tydligare. Förutsatt att läkningen efter operationen går som den ska, och att man väljer att operera vänsterhanden också (vilket jag själv vill) INNAN jag ens försöker återgå till jobbet, lär det inte bli aktuellt med något arbete alls förrän tidigast frampå vårkanten nästa år.
Kanske viktigast av allt ändå, är att jag kommer att kunna använda övriga fingrar redan direkt efter operationen. Kan med andra ord fortsätta att skriva och skapa bilder, även om det kanske kan bli så att tummen i gips kan vara lite i vägen.