Jakten på grodorna

Var tillsammans med en kompis vid en damm i Fyledalen, inte så långt från den vi besökte i torsdags (Se bildspelet ”En försommarkväll i Fyledalen”) Det handlade om grodor den här gången, men nu var det klockgrodan som lockade. Eller Bombina bombina som de heter på latin. Redan när vi klev ur bilen hördes det tydligt att de visst fanns. Luften genljöd av deras karaktäristiska ”sång”, så det kändes som att man bara skulle kunna gå ned till dammen och bränna av ett antal bilder och sedan skulle det vara klart.
Men först och främst måste man röra sig så tyst man kan, för minsta lilla de anar fara försvinner de direkt. Att röra sig tyst bland högt gräs, vass och annan växtlighet är dock näst intill omöjligt. Sitter man absolut stilla på en plats och väntar tålmodigt kan de dock dyka upp igen efter tio till femton minuter. Om man har tur!
För egen del upplever jag dock ofta känslan att djuren driver något slags sammansvärjning. Kanske en fågel i skyn som får syn på mig och varnar alla andra djur. ”Varning! Nu kommer han med kameran! Göm er!”
Hur som helst så kände jag för en kort stund att jag kanske ändå skulle få lön för min tålmodiga väntan. Fick syn på något i vattnet några meter framför mig som kunde vara två grodögon som stack upp ovan vattenytan. En koll i kameran med maximal zoom. Nej, det var nog bara en halvrutten trädgren som stack upp. Tog dock en bild, och strax därefter gick jag vidare.
Väl hemma och med bilderna inlagda i datorn kunde jag dock konstatera att jag borde haft mycket mera tålamod. ”Grenen” var en klockgroda!
Det enda jag nu fick dokumenterat av dessa grodor var alltså en halvtaskig bild plus ljudet av dem som jag spelade in med hjälp av min mobil. Den använde jag sedan som bakgrundsmusik på ett bildspel jag lagt på Youtube och även här på min blogg.

Vandring längs Borstbäcken

Idag äntligen kunde jag, tillsammans med Ronney och Sten Ahrén, genomföra en vandring längs Borstbäcken från i höjd ungefär med Plantholmen till stenbron vid Magnaröd där slaget vid Borstbäcken stod den 25 mars 1644.
Det här blev till den ultimata naturupplevelsen, då vi gick på mark där det överhuvudtaget inte finns några upptrampade stigar och där man bitvis måste gå i vattnet eftersom det helt enkelt inte är framkomligt längs strandkanten.
Det här innebär också att vi var helt själv, och mötte alltså inga andra människor. Bara djur!
Och redan från starten fick vi syn på några vita hjortar som stod och kikade lite nyfiket på oss. Och en ekorre som kilade upp och ned i träden, och gav mig äntligen chansen att få fotografera en sådan.
Ungefär halvvägs på vår vandring hejdade jag mig mindre än en halv meter ifrån ett litet rådjurskid som låg i skydd av det höga gräset och sov.
Hela vandringen tog oss drygt fyra timmar!