Musikalisk citaträtt

Det har diskuterats ganska flitigt i olika författarforum på Facebook, om huruvida det är tillåtet att citera låttexter i sitt skrivande. Åsikterna går isär, och det känns lite som att det finns en viss osäkerhet kring detta. Det kan kanske gälla olika beroende på i vilken typ av skriven text man vill använda ett citat och även i vilken omfattning. Det som är aktuellt för min del är en eller högst fyra textrader ur en låttext till mina memoarer. Citatet i det här fallet har syftet att dels ibland betona vilket år vi befinner oss i, och onekligen får jag även erkänna som lite krydda i texten. Men viktigast för mig är att det alltid handlar om låtar som haft särskild betydelse för mig. Väldigt många låtar har för mig ett direkt samband med olika personliga upplevelser i livet. Oftast där låttexten passar perfekt in i situationen. Som den dagen jag första gången mötte min älskade kärlek och för evigt förknippar det tillfället med låten ”That certain smile”. Detta trots att låten släpptes tjugosex år tidigare!

Eftersom musik alltid förekommit i min tillvaro, känns det också betydelsefullt att kunna ha det med i mina memoarer. Det finns förvisso en citaträtt, men det stora problemet här är ju just att det innebär en krydda av min text.

Så jag har valt att kontakta de aktuella upphovspersonerna för att be om godkännande, och fick mitt första svar idag. Ett kort och tydligt svar på min fråga om jag får citera några rader ur hans låtar i mina memoarer – ”Of course Andie. Good luck!”

Det ger ju dessutom en extra välbehagskänsla att faktiskt kunna lägga till i en fotnot i boken att det är ett citat ur en angiven låt, och med benäget tillstånd av upphovspersonen!

Veckan avrundas med ljuva toner

Tid har åter förflutit! Ungefär så som den brukar, oavsett om vi vill det eller ej. Så innan man ens riktigt hunnit reagera har ännu en vecka passerat, och man har kommit en vecka närmare … Nåja … Veckan började med ett besök i Blodbussen när den återigen gjorde ett uppehåll utanför Kvantum. Den här gången fick jag lov och lämna blod. Har gått allt för lång tid sedan senast på grund av olika omständigheter jag inte själv kunnat råda över. Faktiskt är det drygt ett år sedan jag tilläts tappas på de värdefulla dropparna! Det har gått lite trögt med skrivandet den här veckan. Håller ju på med ”fyran”, men har drabbats av betänkligheter kring hela storyns hållbarhet. Efter flera turer hit och dit i tankeverksamheten liksom i diskussioner med kärleken, har jag slutligen hamnat i att jag har plockat upp ett avsnitt jag skrev om kaldinierna för si så där trettio år sedan, som jag nu håller på och filar på.
Annars har sysslorna som rör författandet mest handlat om korrekturarbete för kunder i vårt förlag (Belvida Bell) den här veckan. En rolig och spännande syssla, som samtidigt ger en lite stolthet att man faktiskt får förtroende att vara med och hjälpa till med andra författares skapelser.
Så har vi lite grann fått omvärdera det där med att man genom att ha katt i huset slipper risken att få in möss. Så är det nog, men det hjälper föga när katten själv släpar in levande möss!
Veckan avrundades med musik, då jag kunde skriva på författaravtal för medverkan i en novellsamling kring temat musik.

Novellen ”Bara en mistel” antagen!

Min novell ”Bara en mistel” har blivit antagen till Miramir förlags novellsamling ”Musik”!
Förutom att det alltid är roligt när det man skriver på olika vis blir uppskattat, är detta dessutom extra kul eftersom novellen kretsar kring musik! I mitt liv är det ju skrivandet, bildskapandet och just musik som är det viktigaste ingredienserna. Förutom naturligtvis min vackra kärlek! Utan henne vore ingenting av detta möjligt!

Fredags resumé

Artrosen i nacken blev för mycket igen! Att ständigt behöva käka Citodon, som jag dock inte får ta senare än kl. 18 på kvällen, känns inte bra. Med tanke på den restriktionen hinner de dessutom sluta verka lagom tills det är dags att bege sig till jobbet. Att köra bil och samtidigt behöva använda båda armarna ganska flitigt under cirka fyra timmar, när man samtidigt inte kan vrida på huvudet åt ena eller andra hållet utan att det gör ordentligt ont, är rent ut sagt skitjobbigt.
Nu behövs mer ingående undersökning. Behöver underlag för att kunna ta beslut om lämplig fortsättning.
Dagen bjöd för övrigt på ett visst mått av frustration, för att inte säga ett ganska stort mått, när jag kunde konstatera att jag faktiskt borde ha kostat på en kvalificerad reparation av min gamla Akai GX635 D rullbandspelare, istället för att som jag gjorde lämna den till en ”vän till en vän” för bedömning om möjligheten till reparation. Där det sedan bara blivit tyst, och jag har själv inte riktigt tänkt på det, eftersom jag under de gångna åren inte haft direkt användning för den bandspelaren. Och jag har ju haft min Revox. Hade kunnat sälja Akai bandspelaren idag för kanske över 10 000! Känner dock viss tillfredsställelse i att kunna konstatera att jag torde kunna sälja återstoden av min hifianläggning för drygt tio tusen svenska kronor!
Mer frustration i form av ett negativt besked från förlaget om utgivningen av antologin i ämnet Loser. Ser ni ironin i detta!?
Skönt dock så här i slutet av denna dag att kunna konstatera att stillheten i min bekväma skrivbordsstol med praktisk nackkudde som stöd emellanåt än så länge känns rätt ok.

Digitalisering

För något år sedan digitaliserade jag hela mitt musikarkiv, och har därefter sålt ut merparten av min vinyl- och cd-skivor. Nu digitaliserar jag även mina rullband. Det är med dem som det var med vinyl och cd… de stod bara och samlade damm.
Men att sitta och jobba med inspelningar med rullbandspelaren, ger onekligen lite nostalgiska vibbar.  Har haft rullbandspelare sen jag var tio år gammal, så det har blivit en hel del inspelat.

Brit Floyd… eller var det Pink Floyd!?

Under söndagen var det konsertdags igen! Den här gången på Malmö Live och coverbandet Brit Floyd och vad de kallar ”The Worlds greatest Pink Floyd show”. JA, det var det verkligen! Nä

rmare riktiga Pink Floyd än så här går det inte att komma! Så oerhört bra både arrangemang, musikaliskt och den påkostade ljusshowen. Jo, det var ju lite andra ansikten man såg på scenen, men annars skulle man på allvar kunna tro att det ändå var gamla Pink Floyd som spelade!

Visserligen var det oerhört stort att uppleva Jeff Lynnes ELO på Royal Arena i Köpenhamn för ungefär en månad sedan, men frågan är om inte detta ändå var åtminstone ett litet snäpp större!
Tre timmar, med knappt tjugo minuters paus så man hann släcka törsten med en öl, får man räkna som bra valuta för pengarna.
Och så har man då fått se insidan av Malmö Live också!
Så himla nöjd med denna söndagskväll!
(Kvalitén på bilderna är inte den bästa, men så är det ju när man bara kan ha en liten fickkamera med sig)