Återkommer till det där med ”nördig research”, alltså diverse fakta om olika händelser, företeelser och så vidare, som kan vara användbart i mitt skrivande. Och då i synnerhet när det gäller arbetet med mina romaner om Anna. Arbetar just nu med bok nummer två – med arbetstiteln Gudbarnet – där jag tidigare hittade komplett setlist över alla låtar Genesis spelade på sin konsert på Malmö Isstadion 1978. Använder just den konserten som en liten detalj i min roman. Men nu tänker jag mig att även få med en annan för min del betydelsefull konsertupplevelse, också från samma år. Nämligen den med Electric Light orchestra som också spelades på Malmö Isstadion den 24 april samma år. Även den har jag hittat komplett setlist från, och kan alltså komplettera mitt eget minne med vilka låtar som spelades. Och i vilken ordning. Kan konstatera att de inledde den konserten med Standin in the rain, precis som de gjorde på Royal Arena i Köpenhamn den 16 september 2018.
Egentligen är det ganska fantastiskt! Bandet upplöstes, mer eller mindre, under första halvan av åttiotalet efter albumet The final cut. Ändå känns det inte så när man sitter där, på Malmö Arena 2024 och njuter i tre timmar av Pink Floyds fantastiska musik. Tja, det är ju inte David Gilmour, Roger Waters och de andra som står där på scenen och spelar och sjunger. Men det är å andra sidan det enda som avviker. Musiken, sången och ljusshowen kunde lika gärna varit Pink Floyd i sitt esse. Men det är Brit Floyd! Och så bra de är! Så jävla bra!
Oktober 2018, oktober 2022, och nu oktober 2024. Inte tredje gången gillt! När de kommer till Malmö nästa gång, kommer definitivt jag också!
David Bowie var som bekant min stora idol och förebild under sjuttiotalet. Kan utan vidare säga att musiken och kulten kring honom då bidrog starkt till att jag fann ut vem jag egentligen var. Jag följde hans musik under hela sjuttiotalet, men även om jag fortsatte köpa hans skivor, avtog det kanske en del efterhand.
Fick dock inte så många tillfällen att uppleva honom live. En enda gång faktiskt – på Mölleplatsen i Malmö den 25 juli 1997! Det är kanske därför man gärna greppar efter halmstrån, och som idag självklart hoppar på när fotoklubben gör en utflykt till utställningen Bowie & Sukita – Heroes på Regionmuséet i Kristianstad där den japanske fotografen Masayoshi Sukitas ikoniska bilder av David Bowie visas. Spännande att få se dessa bilder, samtidigt som jag i min egen minnessfär förflyttas till tiden mellan höst 1973 och sommar 1974, när jag hade en hel vägg med ikoniska bilder av Bowie i mitt livs första lägenhet på Ryttmästaregatan i Malmö. Att få gå omkring och betrakta alla dessa bilder av en av vår tids största, blev absolut en upplevelse full av fascination inför en ikonisk och banbrytande artist, och vördnad och kanske rentav ett visst mått av tacksamhet för vad hans musik och framtoning gjorde för mig på sjuttiotalet.
Idag avhandlades ett av David Bowies i mitt tycke bästa album – Hunky Dory – i den alltid lika intressanta Bowie-podden, av och med Sebastian Borg.
En kompis uppmanade oss på en fest för några år sen att lista de musikalbum vi fortfarande höll som de bästa någonsin. I sällskap med bland annat Genesis Seconds out, Yes Tales from Topographic oceans, Klaatus båda album Klaatu & Hope med flera andra, valde ja två album som kommer upp i tankarna allra först i det sammanhanget! Ziggy Stardust och Hunky Dory som jag än idag femtio år senare håller som mina toppfavoriter.
Det var det förstnämnda albumet och i första hand låten Starman som fick mig att köpa plattan under hösten 1972. När jag sen i slutet av januari 1973 hittade Hunky Dory i en skivaffär på Baltzarsgatan i Malmö, var det självklart att jag köpte den. Som vanligt var det här avsnittet intressant. Lite kul också när gästen Magnus Börjesson pratade om den enda äldre låt som Bowie framförde på konserten på Mölleplatsen i Malmö den 25 juli 1997, som var just Quicksand från Hunky Dory, som David Bowie skrattande inför den relativt begränsade publiken inledde konserten med, spelande på sin tolvsträngade gitarr. Resten av konserten handlade uteslutande om drum’n’base från hans då senaste album Earthling. Sett till storleken på publikskaran, var det nog i minsta laget. Men känslan för oss i publiken, var ändå att David Bowie själv hade roligt. Och vi stortrivdes tillsammans med honom i sommarkvällen.
Jag har skrivit även tidigare om Bowie-podden som leds av Sebastian Borg där han tillsammans med olika Bowie-kunniga (och nördiga kanske) gäster går igenom hela David Bowies discografi, med ett album per avsnitt. En podd som är en självklarhet för mig, eftersom jag fram för allt på sjuttiotalet var en stor fan av Bowies musik.
När jag började lyssna var jag ändå lite tveksam till det hela. Kan det egentligen vara något att lyssna på när några personer sitter och pratar om musik, varvat med diverse korta låtklipp? Svar: JA! Visst, det blir självklart deras personliga åsikter till stor del, men varje avsnitt är fullt av en mängd detaljer och fakta jag personligen många gånger inte haft en aning om. Och jag får höra urval av vissa låtar jag aldrig tidigare hört. Sen kan jag alltid leta upp dem själv efter programmet, och lyssna på dem i sin helhet.
För mig var intresset för Bowies musik som störst under sjuttiotalet, och från Lodger avtog det en hel del, även om jag ändå fortsatt att följa hans musik. Men med Bowie-podden inser jag att det finns hur mycket som helst efter Lodger som jag har missat. Ändå – de absoluta höjdpunkterna för min del är naturligtvis de avsnitt som handlat om Bowies album på sjuttiotalet, och även om Ziggy Stardust var det album som introducerade Bowie för mig, är nog ändå det nästan tre timmar långa avsnittet om Space Oddity (publicerat 3 september 2023) det bästa och intressantaste hittills. Bara titelspåret från plattan upptog en dryg timme av programtiden, och var SÅ intressant.
Och så här långt har Bowie-podden fått mig att tillfoga flera bra låtar ur Bowies katalog till min spellista på Spotify. Och fler kommer det garanterat att bli! Så stort tack till Sebastian Borg och alla kunniga ”gästsnackare”!
Sen slutet av april i år har jag med stort intresse följt Bowie-podden, ledd av Sebastian Borg. En musikpodd skapad i Malmö där man går igenom varje utgivet album av David Bowie.
För mig som inbiten musiknörd är det nästan en självklarhet att följa detta. Trots att jag egentligen i ärlighetens namn inte följt Bowies musik så där slaviskt som en sann idoldyrkare. Jag hade min Bowie-period på sjuttiotalet, då en hel vägg i mitt livs första lägenhet var tapetserad med bilder av Bowie! Mina närmaste vänner kallade mig Båvi – eller nåt och vi sminkade oss med blixtar och medaljonger i ansiktet varje lördag när det var fest. Men någonstans runt albumet David Live från 1974 började det ebba ut. Jag fortsatte köpa hans album, men när Lodger kom 1979 tappade jag det. Efter den har jag förvisso, till viss del, fortsatt följa hans musik, men långt ifrån allt. Och nu när jag lyssnar på Sebastian Borgs podd inser jag att det faktiskt är väldigt mycket jag missat.
Jag tycker fortfarande att David Bowies absoluta storhet låg under tidigt sjuttiotal. För mig är Ziggy stardust, Hunky Dory, Aladdin Sane, Diamond dogs, Space Oddity och The man who sold the world några av de i särklass bästa album som någonsin getts ut. Och tveklöst åtminstone Bowies bästa. För mig personligen har just de albumen betytt så oerhört mycket, och jag kan texterna till de allra flesta låtarna från dessa albumen utantill. Till och med den nio minuter långa Cygnet Committee från Space Oddity.
Men – Bowie-podden har fört med sig flera intressanta detaljer. För det första har vi fått ta del av flera intressanta fakta kring de hittills femton avverkade albumen som åtminstone för mig varit okända. Dels har podden fått mig att uppmärksamma och faktiskt upptäcka även senare spår av mästaren jag inte ens hört tidigare, och som jag verkligen gillar. Och jag kommer absolut att fortsätta följa den här podden till sista avsnittet. Förutom av tydligt intresse, så också av något slags märklig känsla av att jag nästan är skyldig Bowie detta, efter allt vad hans tidiga musik betytt för mig.
Steve Hackett fortsätter med sina Genesis Revisited-turnéer. Den aktuella kallas Foxtrot at fifty, vilket syftar till att det i år är femtio år sedan albumet Foxtrot med Genesis kom ut. När jag 1975 för första gången efter en kompis tips fick upp ögonen, och i synnerhet öronen, för Genesis musik, har jag varit fast. På grund av olika omständigheter, har jag dessvärre aldrig haft möjlighet att uppleva dem live, med ett lysande undantag. Den 6 juni 1978 upplevde jag dem på Malmö Isstadion. Det var strax efter att albumet And then there were three hade kommit ut, och alltså också en tid efter att Steve Hackett hade lämnat gruppen. Men de här revisited-konserterna blir ett perfekt komplement till ”Genesisbristen”. För min del var detta den fjärde konserten, och klassen är fullt i nivå som vilken Genesis-konsert som helst, kanske med skillnaden att det spelas allmänt i något mindre konsertlokaler. Men det är som jag ser det enbart en fördel. Är inte särskilt förtjust i de där gigantiska arenakonserterna, där man oftast inte ens kan klara ekonomiskt att lösa biljett till en hyfsat bra plats, utan hamnar så långt bak att det enda man kan se av musikerna är det som visas på bildskärmar. Lite som att sitta hemma fram tv-n med vrålhögt ljud. Undantaget möjligen stämningen. Klart är i varje fall att förutsatt att Hackett och övriga musiker fortsätter turnera och kommer fler gånger till Malmö, så har åtminstone inte jag upplevt sista konserten med gänget. Den här konserten inleddes med ett antal låtar ur Steve Hacketts egna repetoar, och efter paus serverades albumet Foxtrot. Den här live-versionen var avsevärt mycket bättre än albumet inspelad med tidigt sjuttiotals teknik. Att vi sedan dessutom fick växla några ord med sångaren Nad Sylvan efter konserten var ju också en extra krydda på en väldigt givande konsertkväll i Malmö. Aktuell “lineup” 2023: Steve Hackett – Gitarr & sång Nad Sylvan – Sång Roger King – Keyboards Rob Townsend – Sax, flöjt, slagverk, keyboard och sång. Jonas Reingold – Bass gitarr, tolvsträngad gitarr & sång. Craig Blundell – Trummor & sång
Mina tidigare konsertupplevelser med Steve Hackett; 2 maj 2014 – Trädgårn i Göteborg 8 september 2015 – KB, Malmö 21 november 2021 – KB, Malmö 13 maj 2023 – KB, Malmö
Efter tips från min kusin har jag nu lyssnat på de två första avsnitten av Bowie-podden. En podd ledd av Sebastian Borg. Här går man igenom album för album ur Bowies rika katalog, och diskuterar och analyserar varje enskilt spår. Givetvis blir det en hel del personligt tyckande från de medverkande, men samtidigt också en hel del inblick i Bowies musikskatt och liv som jag personligen många gånger inte haft en aning om. Till exempel har jag aldrig hört talas om det faktum att han drabbades av en hjärtinfarkt på scen under en konsert i Tyskland 2004, varefter han drog sig helt tillbaka från rampljuset. Först 2013 dök han upp igen, då med albumet The next day. Ett album som jag nog måste erkänna har gått mig helt obemärkt förbi. Men det är ju också så, att Bowies storhetstid i min värld varade fram till runt 1975 eller 1976.
Även om jag under flera år fortsatte köpa hans album, tog ändå storheten kring honom slut för min del efter att Diamond Dogs hade kommit ut. Jag fortsatte köpa hans album, men efter Young Americans, Station to station, Low och Heroes svalnade mitt intresse. Visst har jag uppmärksammat fler godbitar efter det, men hans album som helhet tappade jag faktiskt lite intresse för efterhand.
Ändå var det en gigantisk händelse när jag liksom några tusental andra fick uppleva honom live på Mölleplatsen den 25 juli 1997.
Men det är fortfarande fram för allt Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som är de i särklass största albumen han gjort i min värld. Tillsammans även med The man who sold the world, Space Oddity och Diamond Dogs. De tre förstnämnda håller jag fortfarande som några av de musikalbum som betytt allra mest för mig, inte minst rent personligt.
Hur som helst så har den här Bowie-podden gett mig inspiration och en kick framåt att faktiskt genomföra en idé jag burit på en tid. Eftersom jag gillar att skriva inlägg på min hemsida, och eftersom skrivandet rent allmänt är en stor passion för mig, liksom att musiken alltid haft stor betydelse för mig, ska jag faktiskt framöver försöka göra lite musikaliska djupdykningar i min högst personliga musiksamling!
Vi hade ”Kändisar” som tema i fotoklubbens Månadstävling i Mars. Mötet denna dag fick vi tyvärr ställa in på grund av det busiga ovädret som härjat hela dagen över Skåne. Men Månadstävlingen är ändå alltid igång. Som vanligt har man fått gräva i arkivet och försöka hitta lämpliga bilder. Den här gången fick jag gräva ganska djupt. Äldsta bilderna är från 1978. Tyvärr är det ju som regel inte tillåtet att fotografera med systemkamera på konserter. Jag har ju trots allt varit på ett antal konserter genom årens lopp, men det är bara ett fåtal jag har bilder ifrån. Sen är det ju heller inte alltid så väl anpassat att man har kameran tillhands om man stöter på någon kändis. Här är några av de bilder jag trots allt har kunnat ta.
Idag firar man Vinylskivans Dag! Visserligen har jag ju sålt ut det mesta av mina vinylskivor, eftersom de ändå aldrig blev spelade, då all musik i vårt hem kommer från digitala filer på dator, mobil eller surfplatta. Eller från Spotify. Men vinylskivan har varit en väldigt viktig del av mitt liv sen tidigt sextiotal och åtminstone fram till början av nittiotalet. Då började Cd:n allt mer ta över, för att sen fram emot någonstans runt 2007-2010 börja trängas undan av enbart digitala musikfiler. Det finns väldigt många situationer och upplevelser genom mitt liv, som är förknippade med vinylskivor. Som när jag körde moped hem en lördagseftermiddag med Bowies nya album Aladdin Sane fladdrande i en plastpåse från Broddmans, och hela vägen önskade att moppen kunde gå fortare. Eller när jag satt på Laxman i Lund i slutet av sjuttiotalet som DJ. Eller att jag nästan sprang ner dörrarna hos Space records, Rollis och Mitt & Ditt i Malmö (m.fl), så pass att personalen hade klart för sig vilken musik jag gillade, och direkt när jag klev in i affären rekommenderade nyinkomna skivor som de visste att jag skulle gilla. Till alla de hundratals tillfällen jag legat i soffan med hörlurar och lyssnat på den senast inhandlade lp-skivan. Musik har alltid varit en nästan livsviktig del av min tillvaro, och vinylen har stått för det under minst tre decennium.
Andie Lindskog 