Musikalisk citaträtt

Det har diskuterats ganska flitigt i olika författarforum på Facebook, om huruvida det är tillåtet att citera låttexter i sitt skrivande. Åsikterna går isär, och det känns lite som att det finns en viss osäkerhet kring detta. Det kan kanske gälla olika beroende på i vilken typ av skriven text man vill använda ett citat och även i vilken omfattning. Det som är aktuellt för min del är en eller högst fyra textrader ur en låttext till mina memoarer. Citatet i det här fallet har syftet att dels ibland betona vilket år vi befinner oss i, och onekligen får jag även erkänna som lite krydda i texten. Men viktigast för mig är att det alltid handlar om låtar som haft särskild betydelse för mig. Väldigt många låtar har för mig ett direkt samband med olika personliga upplevelser i livet. Oftast där låttexten passar perfekt in i situationen. Som den dagen jag första gången mötte min älskade kärlek och för evigt förknippar det tillfället med låten ”That certain smile”. Detta trots att låten släpptes tjugosex år tidigare!

Eftersom musik alltid förekommit i min tillvaro, känns det också betydelsefullt att kunna ha det med i mina memoarer. Det finns förvisso en citaträtt, men det stora problemet här är ju just att det innebär en krydda av min text.

Så jag har valt att kontakta de aktuella upphovspersonerna för att be om godkännande, och fick mitt första svar idag. Ett kort och tydligt svar på min fråga om jag får citera några rader ur hans låtar i mina memoarer – ”Of course Andie. Good luck!”

Det ger ju dessutom en extra välbehagskänsla att faktiskt kunna lägga till i en fotnot i boken att det är ett citat ur en angiven låt, och med benäget tillstånd av upphovspersonen!

Målarkurs och en pinsam mor

Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.

      Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.

      Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.

      Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.


Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.

      ”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”

Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!

Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.  

När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn.

Solhäll (Skrivlucka 12)

(Skrivlucka 12 – Beskriv en känslomässig relation till en plats. Kanske är den ömsint, passionerad, påfrestande eller något helt annat. Kanske kan själva platsen berätta.)

Hemma fick man aldrig leka något som förde liv. Mor sov alltid till framåt middag och det blev synd om mig om jag väckte henne. När hon var vaken hade hon oftast huvudvärk och det blev synd om mig om jag inte var tyst då. Men det är inte särskilt lätt för ett barn att leka tyst. Så det var oftast synd om mig.

Hos mormor och morfar på Solhäll blev allt friare. Där kunde man verkligen rasa ut fullständigt, utan att riskera irriterade åthutningar från mor. Om hon någon gång ändå klagade på att vi förde väsen, gick alltid mormor emellan.
”Auh, låt pågarna härja.” sa hon med mild röst medan morfar satt vid köksbordet och rökte sin pipa och skrattade gott åt våra upptåg.
På Solhäll kunde fantasin flöda och inte krävdes det några dyra leksaker heller. Som när vi satt uppflugna på vars sin gren i kastanjeträdet nere vid gärdsgården och drog i olika smågrenar för att manövrera vår ubåt i en världsomsegling under havet. Eller när vi med hjälp av gamla trälådor byggde upp en disk på logen och öppnade Hotell Savoy. Bakom disken sålde vi diverse livsmedel, cigaretter, choklad och kanske egentligen mer än vad som var normalt för ett hotell. Vi tiggde jämnt och ständigt diverse tomma förpackningar av mormor. Fast de tomma cigarettpaketen fick vi med viss tveksamhet.
Vi hade även matservering. Specialiteten bestod av räkor och potatismos! Hönsfoder blandat med vatten fick en konsistens och utseende som liknade potatismos. Kornax blev med god fantasi räkor. Det stod till och med en gammal skrotad spis i en hörna i logen som vi kunde använda. Dessvärre hände det att vi glömde maten i ugnen och när vi återvände helgen därpå var det ingen av oss som ville ta ut den. Det luktade förfärligt av surt hönsfoder.
När vi blev några år äldre var en av många roliga aktiviteter på Solhäll att spela fotboll.
Det var min kusin och jag, morbror och far. Vi använde en mattebom som mål. En stod i mål och när någon av övriga lyckats göra två mål bytte man plats.
För morfar var våra matcher högsta underhållning. Han hade ställt ut en trädgårdsstol på lämpligt avstånd från vårt slagfält. Där satt han sen och följde den spännande matchen.
Ofta var även grannen farbror Evert där och han satt gärna med i publiken. Mina kunskaper i fotboll och dess regler var väl ganska begränsade, men morfar och farbror Evert kunde ännu mindre.
Någon lyckades få till en perfekt nick som gick i mål.
”Ooh!” utbrast farbror Evert. ”Där va en som fick bollen rätt i hovedet!”
Alla jular, påsk och andra högtider under min barndom firades på Solhäll, och fortfarande i vuxen ålder var det en speciell känsla att återvända dit.

Så visst var det lite vemodigt när det till slut ändå fick säljas, långt efter att mormor och morfar lämnat oss och våra föräldrar på grund av ålderdom och sjukdom inte heller orkade ha det kvar.

(Målningen är gjord av min morbror någon gång på 50-talet)